Ärtor i örat, hemförlossningar och en originell dr Schröder

Av Björn Rydström

Det är julafton 1945.

I lärarbostaden på Gissleröd underhåller 37-åriga Ebba Lindqvist sin bror och svägerska med historier från USA där hon tillbringat krigsåren med sin familj. Hon har just kommit till Grebbestad för att fira julen hos Folke och Rosa som är advokat respektive lärare.

Bl.a berättar hon hur den listige mexikanen smugglar pärlor över gränsen till USA.

- Ge mig ett par gula ärtor från köket så ska jag visa hur han gör det, säger samhällets litterära celebritet till hembiträdet Britty Nordin och stoppar sedan ärtorna i öronen.

En timme senare sitter Ebba i Rosas bil på väg till dr Schröder i Tanumshede. Idoga försök att få ut ärtorna har misslyckats. De har svällt i hörselgången.

Dr Schröder uppskattar inte besöket. Han är mitt i julfirandet med sin fru Anna-Lisa och sina fyra barn. Efter en del lirkande får han ut ärtorna. Avskedsorden från en frustrerad och något högljudd dr Schröder är:

- Gör vad som faller Er in, men kom inte hit igen med ärtor i öronen. Åtminstone inte på julafton!

Händelsen har inte ha satt spår i Ebbas litterära produktion, men väl i 18-åriga Britty Nordins minne.

Dr Schröder ogillade att bli fotograferad enligt hans son Gustaf. Han hade komplex för att han var kortväxt. Därför använde han aldrig sitt mellannamn Magnus som betyder den store. Bilden togs 1930 av Ingeborg Enander i Göteborg och finns nu på Bohusläns museum i Uddevalla.

Svåra tider

Vad dr Brodelius, dr Schröder och deras föregångare hade att brottas med var en uppsjö av medicinska problem som idag vore lättbehandlade med bland annat penicillin. Tuberkulos och andra infektionssjukdomar var vanliga, likaså bensår, bölder och olycksfall.

Kalla och dragiga bostäder i kombination med bristfällig hygien bidrog till en mängd hälsoproblem. Mathållningen var ofta ensidig och näringsfattig. Dålig klädsel, inte minst bland barn, var ett påtagligt problem. Alkoholmissbruk var vanligt. Den misär som åtskilliga levde i under 1900-talets första hälft illustreras i skrämmande detalj i Ludvig ”Lubbe” Nordströms Lort-Sverige som kom ut 1938. Hans intervjuer med ett drygt 40-tal provinsialläkare under sin resa genom landet samt besök hos vanligt folk avslöjar ett fysiskt och mentalt armod som i våra dagar är svårt att förstå. I det avseendet skilde sig inte norra Bohuslän från övriga landsdelar. Mellan sillperioderna var området ett av landets fattigaste.

Särpräglad läkare

När episoden med ärtorna inträffade hade dr Schröder varit verksam i Tanum i 10 år. Han hade anlänt våren 1935 ”som ett yrväder en aprilafton” för att använda inledningsorden i Strindbergs Hemsöborna. Dock inte ”med ett höganäskrus runt halsen” utan med en brun doktorsväska i handen.

Därmed hade provinsialläkardistriktet fått en färgstark läkare vars beteende och metoder fascinerade och ibland skrämde hans patienter. Han kunde vara högljudd, barsk och direkt, men hade en fenomenal arbetskapacitet. Han blev snabbt en välkänd figur

- Han var definitivt en originell person, säger hans son Gustaf Schröder, också han läkare.

Den 38-årige dr Schröder efterträdde dr Brodelius som haft tjänsten i Tanum sedan 1928. Också av denne har Britty Nordin ett klart minne.

- En natt blev min mormor som jag bodde hos väldigt sjuk.

Jag var sju år och fick hjälp av en granne som hade telefon att ringa till dr Brodelius som snabbt kom ut till oss i Grönemad. Han såg att det var illa ställt. Diagnosen var blödande magsår. Det gällde att komma iväg till sjukhuset i Strömstad. Han hjälpte mormor ut i bilen och körde henne själv till lasarettet. Någon betalning för besöket eller skjutsen till Strömstad ville han inte ha. Han var så snäll.

Brodelius lämnade tjänsten i Tanum för Starrkärr i Älvsborgs län efter sex år, fyrtio år gammal. Korta stationeringar var en regel snarare än ett undantag. Också i det avseendet var

dr Schröder ovanlig. Han stannade i nästan 20 år.

En leende syster Carola utanför telegrafen med sin cykel som många kommer ihåg henne. Hon hyrde en lägenhet av barnmorskan Agnes Karlsson, men tycks inte ha haft en mottagningslokal i samhället. Hon gjorde hembesök.

Också syster Carola kunde vara barsk.

- Det fanns ju människor på den tiden som bar sig illa åt

när de var berusade. Mamma var ju troende och ogillade svordomar och fylla. Då sa hon ifrån!

Syster Carolas sociala patos är något som äldre samhällsbor minns väl.

- Mamma tyckte väldigt mycket om barn. Familjer som hade det fattigt och eländigt försökte hon hjälpa. Hon såg bland annat till att barnen fick kläder. Ibland hade de ju ingenting. Det var hårda tider.

Majken Rydström (gift Ödbrant) kommer ihåg syster Carola, barnmorskan Signe Joelson och senare syster Märta i sina prydliga uniformer.

- Syster Carola alltid med ett leende på läpparna. En riktigt god och fin person. Glad och lugn. Märta hördes lite mer. Var rätt bestämd.

Signe Joelsson kom till samhället 1938 och var verksam inpå 60-talet. När hemförlossningarna blev mindre vanliga arbetade hon på BB i Strömstad. Undersköterskan Gun Johansson kommer ihåg henne från slutet av 50-talet.

- Under de åren arbetade syster Signe en dag i veckan, varje måndag. Hon var mycket omtyckt, alltid lugn och duktig.

Ständig jour

Intrycket av dr Schröder var att han arbetade dygnet runt. Oavsett om det var i Bullaren, Lur, Tanumshede, Grebbestad, Sannäs eller Havstensund sågs han ständigt i sin stora svarta Citroen och under kriget i sin lilla DKW, den s.k papplådan. Dessförinnan hade han en Chevrolet.

Märta Djärv flyttade till Ljungkile efter sin pensionering.

Teamarbete

Nu var det inte enbart dr Schröder och hans föregångare som var engagerade i sjuk– och hälsovården. Så var också distriktssköterskor som Minde Dahlgren, Tilly Stefen,

Carola Berggren och senare Märta Djärv. Barnmorskor som Agnes Karlsson, Valborg Eliasson och Signe Joelsson hade ett digert arbete med hemförlossningar som var kutym.

Hemsystrar som Gunborg Unger hjälpte de som skickats hem från Strömstads lasarett när överläkare Claes och hans team inte längre kunde göra något för patienten. Den som fått "kräfta” eller ”lungsot” slutade oftast sina dagar hemma.

Provinsialläkardistriktet var stort med dåliga vägar. Dr Schröder och dr Brodelius hade bil, andra var mestadels hänvisade till cykeln.

- Ibland cyklade mamma upp till sex mil om dagen, säger syster Carolas dotter Maja Hansson. Hon cyklade så mycket i ur och skur att hon fick ont i knäna. Grebbestad var ju bara en del av hennes distrikt. Hon uppmanades av dr Schröder att vila sig lite och det ledde till att hon då och då tog taxi.

Syster Carolas tid i Grebbestad var inte lång, endast fem år. Hon kom 1947 och flyttade till Heestrand 1952. Men under den korta perioden gjorde hon ett starkt intryck på samhällsborna och hon minns fortfarande med värme och respekt. Enligt Maja Hansson trivdes hon bra, men i likhet med provinsialläkare och barnmorskor hade hon jour dygnet runt. En del krämpor var tidsödande att sköta om.

- Bensår var väldigt vanliga och en av mammas specialiteter. För att att undvika eventuell amputering var det viktigt att de lades om dagligen, ibland mer än en gång. Enda hjälpen var koksaltlösning.

Syster Märta Djärv engagerade sig i samhällets scoutrörelse som ledare för vargungarna. Här ses hon vid vid en ceremoni i kyrkan. Till skillnad från sin företrädare syster Carola cyklade hon inte mycket. Hon hade en grön Saab, som fick en liten Grebbestadspojke att förvånat utbrista ” Titta, en tant som kör bil.”

Hembesök på natten var rutin. Bo Engdahl minns ett i början av 1940-talet då hans bror Ove drabbats av krupp.

- Vi trodde inte att han skulle klara natten, men med hjälp av ångande vatten och en handduk över Oves huvudet lyckades dr Schröder få honom att andas normalt igen. När Ove var på återbesök stack dr Schröder till honom en stor Marabou chokladkaka.

Omdömet att han var kvick och okonventionell illustreras av ett besök i David Gustafssons bilverkstad. När David nämnde att han hade problem med ett öra, möjligen en vaxpropp, agerade dr Schröder utan dröjsmål.

- Är det bara en vaxpropp ordnar vi det omedelbart.

Han tog fram en stor spruta ur sin väska och uppmanade David att gå in i köket och fylla den med ljummet vatten. Väskan han hade placerat bland oljekannor, verktyg och annat på arbetsbänken.

- Är det inte lämpligare att vi går in i huset? undrade David.

- Behövs inte, svarade dr Schröder och spolade örat när David kom tillbaka - och ut kom vaxproppen.

David Gustafssons dotter Ann-Margret säger att det var

dr Schröder i ett nötskal.

Gun Broberg-Hansson kommer ihåg en sommar när hon fick en kraftig febertopp och en orolig Rut Broberg kallade på

dr Schröder. Hans lösning var inte febernedsättande medicin utan glass i mängder.

- Ge henne så mycket hon vill ha, sa han till mamma. Han var lite vårdslös i sitt sätt, men helt otrolig. Jag glömmer honom aldrig.

Andra, som Britty Nordin, erfor en ganska brysk och befallande dr Schröder. När hennes lille kusin Sune hade ramlat och skurit sig i ett stenbrott i Grönemad beordrades hon att hjälpa till när de kom till mottagningen i Tanumshede. Någon sköterska hade han inte.

- Jag fick stå med en pincett och lägga vad han skar bort i en rondskål.

När han snörpt ihop såret sa han att ”ja, det blev ju inte så vackert, men pojken ska väl inte bli balettdansör så det spelar väl ingen roll".

Doktorn kunde också vara taktlös.

-VA?!! Lever den gumman fortfarande? utropade han framför Carl-Evert Larssons 80-åriga mormor Hilma Jansson som

dr Schröder antog var död.

Han hade undersökt henne fem år tidigare och kommit fram till att ”hon inte har lång tid kvar.” Men fiskhandlare Carl Larsson

och hans familj tog inte illa upp.

- Dr Schröder var ju ju ganska högröstad, men humoristisk och glad i hågen, säger Carl-Evert. Vi gillade honom.

Det omdömet delades av Sten och Svea Persson, den s.k kooperafamiljen, med sex barn. Doktorn kom regelbundet på besök. Dottern Sonja minns honom väl.

- Han var ju alltid trevlig när han kom, vänlig och skojfrisk. Vad som imponerade på mamma Svea var hans minne. Han frågade alltid hur det gått med den ena eller andra krämpan som han tidigare hade sett till.

Dr Gunnar Furugård hade en bra relation med dr Schröder och var en mycket erfaren läkare när han kom till samhället. Största delen av sin karriär hade han tillbringat som provinsialläkare i Älvdalen. Från 1941 var hans stationerad i Diö i Älmhults kommun. Han var född 1878.

Det fanns också en annan, psykologisk, aspekt av att få en egen doktor. Stationeringen av provinsialläkare i Tanumshede hade länge varit en nagel i ögat på samhällsborna. Hur kunde det komma sig att Grebbestad, som blivit köping 1929 och med aspiration att en dag få stadsrättigheter, inte var den naturliga lokaliseringsorten? Argumentet att Tanumshede låg mitt i provinsialläkardistriket viftades bort. Arrogans och hybris var det ingen brist på i samhället.

Präktiga recept

I likhet med dr Schröder hade dr Furugård sina egenheter. Han blev snabbt känd för att skriva ut generösa kvantiteter av medicin som inte enbart fick apotekare Modig i Tanumshede att gnugga händerna. Det som blev över när någon tillfrisknat gavs till familjemedlemmar, grannar och vänner. De präktiga flaskorna av hostmedicin, salvor, piller och annat räckte långt – och till många.

Tilltron till mediciner varierade, men en och annan lämnade dem ogärna utom synhåll, vare sig det var dr Furugård eller

dr Schröder som ordinerat dem. Hilda Norling på Anneberg bar dem med sig.

- Tant Hilda gick ofta omkring med sina sina mediciner i en liten korg med lock, säger Ann-Margret Olausson. Hon tog sig ett piller eller en slurk ur en flaska när hon tyckte att hon behövde det.

Ytterligare läkare

Dr Schröder arbetsbörda lättade 1946/47 när den pensionerade provinsialläkaren Gunnar Furugård anlände och öppnade privatpraktik mittemot folkhögskolan vid sidan av dr Schröders filialmottagning. Han var närmare 70 år. Anledningen till att han kom till Grebbestad var sannolikt sonen Stig som var källarmästare på Gästis.

Bertil Oskarsson, mångårig bagare hos Asplunds, kommer ihåg när dr Furugård kom.

- Eftersom han var mycket vänlig och hjälpsam blev han snabbt populär.

Alla uppskattade att få en läkare som bodde och hade mottagning i samhället. Dr Schröder kunde ju inte alltid vara på plats om någon olycka eller liknande hände.

Anders Eklund, t.ex, togs snabbt om hand efter en cykelvurpa i Böstebo där han brutit handleden. Maggie Stang, vars familj bodde granne med doktorn, fick omedelbart hjälp när hon under lek fick en pinne genom munnen och ner in halsen.

Sune Karlsson likaså när en murken elstolpe som han var uppe i föll till marken.

- Det var vid järnstaket vid folkhögskolan, säger hans dotter Laila. Han bars direkt in till dr Furugård.

4-årige Björn Rydström höll 1947 på att få sin högra arm amputerad på grund av blodförgiftning. Behandling med sulfa på Strömstads lasarett hjälpte till slut. Hade penicillin varit tillgängligt hade förgiftningen varit enkel att bota.

Nya tider, nya läkare

Dr Furugård höll sin praktik öppen i stort sett tills han gick bort 1964, 85 år gammal. Då hade dr Schröder lämnat samhället. Han återvände till Jörlanda 1953, där han tidigare varit verksam.

Dr Schröder efterträddes av Ingvar Cederberg och dr Furugård av Erik Linder som öppnade privatpraktik i före detta

Annie Buscks hus.

1963 tog landstingen över provinsialläkartjänsterna från staten. 1969 öppnades en tvåläkarstation i Tanumshede och det var inledningen på en ny era i kommunens medicinska historia.

Dr Cederberg följde dr Schröders exempel med att ha mottagning i Grebbestad en gång i veckan. Då fick han och

hans mottagningsbiträde Ulla Edvinsson ta med sig centrifug, mikroskop och annan utrustning. Ibland bjöds de in på te hos dr Furugård i fastigheten intill.

Barnmorskan Signe Joelsson serveras kaffe och bakverk av

Ulla Edvinsson efter att ha förlöst fru Cederberg i läkarbostaden i Tanumshede 1957. Ulla Edvinsson var anställd av

dr Cederberg.

Läs mer om dr Schröder: Dr Schröder - sparsam, driftig med ständig jour

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454 - Swish 123 53 508 22