”Råsjôllördan”

Inledning

Rösjôllördan, eller ”Rå sig själv-lördagen” inträffar i Grebbestad den sista lördagen i oktober varje år.

Legostadgan, eller tjänstehjonsstadgan var en samling bestämmelser som reglerade förhållandet mellan arbetsgivare och anställd, förhållandevis på landsbygden. Den sista versionen fastställdes 1833 och gällde i tillämpliga delar ända till 1926.

Alla anställningskontrakt löpte enligt 1833 års stadga på ett år från den 24/10.

Drängar och pigor började alltså sina anställningar den 24/10. Men i legostadgan stod att de hade rätt att vänta ända till sju (i städerna fem) dagar med att inställa sig på sina arbetsplatser. Dessa dagar, den s.k. friveckan, var tjänstefolkets enda ”semester” och ett besök på marknaden hörde till. Sedan när alla tjänstehjon var installerade på sina nya platser, var det lämpligt att förrätta mantalsskrivning och husförhör

Friveckan kallades också för ”slankvecka” eftersom någon lön inte utgick för denna vecka då inget arbete utfördes och mathållningen därför blev skral.

På flera håll i landet firas friveckolördag, Marknadsstaden Värnamos största marknad har varit och är friveckolördagen.

Källa: Hallands Släktforskarförening. Jordbruket i siffror, en blogg från Jordbruksverket.

Råsjôllördan i Grebbestad

Tre nedtecknade minnesbilder.

Den första berättelsen är ett utdrag ur en längre artikel publicerad i Strömstads Tidning torsdagen den 9 mars 1933. Signaturen OLF tänker tillbaka på sin barndom för 40 – 45 år sedan, 1888-1893.(Från familjen Grebys samling).

Berättelse nummer två är ett kåseri skrivet av Viktor Greby, signaturen ”Vidi”, publicerad i Strömstads Tidning 1924. Viktor Greby (1871-1928) hade en återkommande spalt i tidningen där han kåserade under rubriken ”Grebbestad just nu”. (Från familjen Grebys samling)

Den avslutande berättelsen om Råsjôllördagen är skriven av Anni Lätt på Pinnö, (1916-1990), och publicerad i BJK-bladet 1983.

Trevlig läsning och väl mött på Råsjôllördagen./Birgit Greby

”Dagligt liv i Grebbestad”

Då Strömstads Tidning nyligen uppmanat sina läsare att skriva något om ”Dagligt liv i Grebbestad” under tider, som svunnit, vill undertecknad här göra ett försök.

Tankarna vilja gå tillbaka till barndomstiden för ungefär 40-45 år sedan. Första gången, som jag minnes att jag besökte Grebbestad var jag med min mor, som hade s.k. ”mjölkeda” i ”Strane”, vilket vill säga att mjölk levererades i hemmen vissa dagar i veckan. Det var en ”råsjöl´lördag”, och vi blevo bjudna på kaffe hos en fru Bagge, som höll bageriaffär i eller i närheten av nuvarande posthuset. Men då jag tyckte det gick allt för sakta med kaffedrickningen viskade jag till min mor: ”Mamma, vi får skynne oss att gå till ”Råsjöl´lördan” med vilket jag menade platsen mellan nuvarande Åhlunds skoaffär och Otto Grebys köttaffär.

(Mellan nuvarande ”Frisörhuset” och restaurang Hertigens södra gavel).

Vid den tiden kunde det med skäl benämnas marknad. Där var stånd vid stånd. Gamla och unga. Alla vile sälja. Karamellstånden voro ju övervägande i antal, men även kläder, bleckvaror och mycket annat förekom. Jag kommer särskilt ihåg trädgårdsmästare Karlsson från Norr Kärra, som alltid infann sig med vitkål och allehanda grönsaker.

Tittskåp, vari ungdomarna kunde få se sin tillkommande, och fortunabrev, vilka talade om den tillkommandes förtjänster och fel saknades ej häller. Jag kommer ihåg en lyftapparat, som utvisade hur stark man var. En från trakten som stark ansedd sjöman vid namn Lind skulle pröva sin styrka och lyfte med lätthet 250 kg. Högre kunde ej lyftas å denna apparat – i annat fall var det nog troligt att han lyft 250 kg till.

Man kan förstå att det fanns starka karlar i Grebbestad på den tiden. På em. blev det alldeles fullt av folk, både ute på gatorna, inne på Gästis och på kaféerna. Man trängdes om varandra, och som det serverades kaffehalvor, kunde nog åtskilliga av folket bli lite högröstade fram på kvällen. Ordningen sköttes dock fullt tillfredsställande av kommissarie Hansson och tvenne fjärdingsmän vilka senare blev tillsagda att ej vara för nogräknade, ty på råsjöl´lördagen skulle det tillåtes så mycket som möjligt. OLF

Grebbestad just nu.

Som börjar med råsjöllördagen och slutar med gåsmiddag och Homo Electropotus.

Kyssar och pepparkaka. Polkagrisar och knäck. Kurtis och slagsmål. – Synonymer för råsjöllördagen!

Sitter i stilla begrundande i mitt fönster. Och studerar gatulivet. Sådant det ter sig en råsjöllördag anno 1924. Parallellerna mellan nu och förr göra sig själva.

Genom minnets fjärrglas ser jag mig själv för över fyrtio år sedan. Som en oskuld från landet, av sin pappa placerad på det Nordalska bergets amfiteater. (Bergknallen mitt emot restaurang Hertigen). Med vidöppna ögon och mun – betraktande gatulivet. Gamla original passera revy. Antingen blandade i det brokiga konglomeratet av bonddrängar och pigor på gatan eller smitande in till ”gröna rummet”, eller raglande ut från ”Smittens brännvinsbod”. Se där ha vi Burås-Pettersson o. Dyne-Hans! Där kommer ”Kalle-Mager” med en flock skrattande pojkar omkring sig! Här hälsas en smilande bondjänta av den nykläckte gatusnobben Ed-Oskar med purremössan på trekvart och den sirliga kurtislocken, bärarens stolthet, hängande ända ner på nästippen.

Och den berömde slagskämpen Bonte-Hans, kastar just nu jackan för att inleda en knytnävsmatch med en halvnykter bonddräng som i själva verket intet annat gjort än att ha kallat den snarstuckne och knytnävsfärdige för du.

Skri och skrän. Kötteder och fula ord. Raglande ynglingar. Antingen av sprit. Eller av ”karlavulennetslust”. Fnittrande, kyssfärdiga och flirthungriga pigor i silke-, ylle- eller bomullssjalletter. Täcka i sin lantliga burleskhet. Och mumsande Kungälvs pepparkaka. Eller köpande ”nöppror” o. ”kyssar” av ”Söta Tilda”. Blodiga näsor och blåpankade ögon.

En riktigt äkta råsjöllördag.

Men nu! Du milde, viken degeneration! Gödd! Småpojkar. Småflickor. Endast en och annan vuxen. Begravningspublik.

Ingen äkta råsjöllördag.

Men tiderna förändras. Och råsjöllördan med dem. Allt till det bättre. Vill jag hoppas.

Höstminnen från 20-talet

Anni Lätt tänker en höstmorgon 1981

När hösten, med stormar regn och virvlande gula löv har slutit sig om oss i hjärta och sinne, det stiger för min inre syn minnesbilder fram, av höstarna i min barndom.

Det präglades av hummerfisket som var en strävsam tid. Farofylld av stormarna och de hemska brotten där tinorna låg. Strävsam av den orsaken att det var med åror och mannakraft som de små snäckorna drevs fram i vind och sjögång. Än finns det väl en och annan fiskare kvar, som varit med om fisket på årornas tid. – Farofyllt är fisket ännu, för även den bästa motor kan stanna mitt i brotten.

I denna månad oktober, med alla oväder och mörka kvällar, kom sista lördagen i månaden. Rosjöllördagen som ju inte var till för fiskare utan för anställda på land. Det var slutet på friveckan för dem och blev firad med en sorts marknadsdag, innan det nya arbetsåret skulle börja.

Men även för oss som inte hörde dit blev det liksom en helg så här på hösten. En tid före denna dag doftade det jul i bageriaffärerna i Grebbestad. Plåt vid plåt med härliga stora doftande pepparkaksfigurer låg frestande i hyllorna. Prydda med glanspappersstrimlor i alla vackra färger, silver och guldstjärnor och ansikten av ett bokmärke. Jag har alltid fascinerats av ett vackert färgspel, allt detta fångade mig på ett särskilt sätt, för oss som bodde här ute på ön var ju spänningen stor om vädret skulle tillåta en Grebbestadstur just denna lördag. En stilla bön gick nog från varje barnahjärta om vackert väder. Om så var fallet och det blev det ju i somliga fall. Var denna lördag en lite rimfrostig morgon, en svag nordostlig vind och över Grebbestad låg en rökslinga av björkvedsrök från alla husens skorstenar den spred en underbar doft ut över kilens vatten och solen kastade ett höstligt sken över kanten på Stöberget.

När affärerna öppnade flyttades ut ett bord, vid dörren till varje affär som hade något gott att sälja. Det fanns gotter av alla slag men först och främst var det ”honungshästarna” som vi kallade figurerna som bakats för denna dag. Honungskakor hörde också till, bara för denna tid på året. Röda sockerhumrar fanns också, väldigt goda. Och tänk de små ovala eller runda askarna med ”Kärleks” piller i alla färger och så en söt liten ring inlagd i silkespapper som överraskning numer ett. Vilken spänning vilken färg skulle pärlan ha, röd, blå, grön eller gul. Jag försäkrar er att den strålade på fingret som den finaste diamant i våra ögon. Och asken som var prydd med vackra bilder som var olika på varje ask, var också en klenod.

Särskilt goda karameller, hembakta, fanns vid herr och fru Björks bord, som för det mesta var placerade mitt för Gästis. Polkagrisar och en sorts ljusbruna karameller som aldrig finns nu mera hade dom att sälja. Alida Olson sålde dessa även under årets andra dagar och inte bara nu på Råsjöllördagen. – Det var mest barn som var försäljare vid borden. Men herr och fru Björk stod vid sitt bord själva. ”Kom och köp” ropades vid alla borden. Det var särskilt svårt att veta vilket man skulle välja. Pengen man fått att handla för räckte ju inte till för alla.

Det var särskilt liv och rörelse i samhället denna dag. Många fina hästekipage var nere från landsbygden runtomkring och även björkvedslastade kärror från Lur och Bullaren, så det fanns många hästar att beundra och skramlet av kärrornas hjul hördes vida omkring. Det var inte gummihjul på den tiden.

Den siste som uppehöll en liten skymt av Råsjöllördagen i senare år var Ivar Mattsson som varit bagare hos Asplunds i hela sitt liv och bakat massor av ”honungshästar” där som ett minne av denna lördag. Bakade alldeles privat och två små flickor vid namn Eva båda två satte ut ett bord och sålde dessa figurer alldeles själva som ett minne av denna lördag. Den som vi nu till åren komna har gömt i våra hjärtan som ett kärt barndomsminne.