%20-%20Med%20text_kopia.jpg?withoutEnlargement&resize=68,29)
En farofylld resa på Nordsjön 1927
Ivar Vinebergs historia om resan mellan Ostende och Gravarne 1927.
År 1927 var jag mönstrad som befaren lättmatros ombord på en liten göteborgsbåt på 700 ton som hette ”Cyrene". Med befäl och besättning var vi 14 man ombord. Resan som jag nu skall berätta om gick ifrån Ostende i Belgien till Gravarne och Lysekil med full last av kryddsill i tunnor.
Vi kom från Shoreham i England och hade förtöjt i Ostende klockan 05.30 på morgonen, två dagar innan julafton.
Vi skulle börja lasta klockan 7.00 så vi hann resa alla stöttorna och schackla surrningarna till däckslasten. Men när klockan blev 7.00 så blev det ingen lastning på grund av att det regnade så väldigt, och det skulle inte bli någon heller förrän vädret blev bättre. Då stärktes vårt hopp om att få jul i hamn. Styrman kom och frågade om jag skulle gå i land, och jag sa nej. Då sa han att jag skulle skriva om de började lasta innan han kom igen. Han var så törstig och skulle bara gå iland och få sig ett glas öl. När styrman hade gått, gick även de andra iland.
Efter ca 2 timmar gav regnet med sig och lastningen kom igång. När jag satt framme under backen och räknade kom kapten och frågade efter styrman. Jag sa bara att han hade ett ärende iland och att han snart skulle vara tillbaka, men om lastningen började innan han kom tillbaka så skulle jag skriva. Då sa kapten att jag skulle vara väldigt noga för att han var ansvarig för lasten och att antalet stämde. Jag bad att han inte skulle störa mig för då kunde det bli fel. Bara jag fick vara ensam gick det bra.
Efter middagen fick jag se styrman komma borta på kajen, han gjorde vägen mycket längre än den var. När han kom ombord kom han fram till mig och varskodde att jag skulle kasta lappen och sluta skriva för att han hade varit iland och räknat tunnorna.
Jag bad honom gå.
Kapten stod på bryggan och ropade på honom, han sa att det var oansvarigt att gå iland när vi låg och lastade. När styrman skulle titta upp på bryggan föll han först mot lästången och sedan emot luckekarmen. Då hörde jag honom säga:
- Jag går iland igen jag.
Sedan blev det lugnt resten av dagen.
På kvällen hade vi fått ombord den lasten vi skulle ha vid den kajen. När jag summerat ihop alla mina siffror gick jag akter till kapten med slutresultatet och det blev lite beröm för att det stämde precis efter kaptenens papper. Men vår kapten var bekymrad.
Han sa:
- Vad skall rederiet säga om vi blir liggande i Belgien över jul med halva lasten inne? Nu skall vi förhala till en annan lastplats, men hur skall det gå till?
Besättningen var iland.
- Tror Ivar att han klarar sig ensam på backen, så försöker vi, det är strax tid för slussporten att öppnas.
Porten öppnas endast vid högvatten.
Förhalningen gick bra och när vi hade förtöjt, fick jag order om att gå vaktman, för här varierade vattenståndet många meter så förtöjningen måste passas. Han sa att det blir övertid med 32 öre i timmen, och att vi skulle börja lasta kockan 7.00 i dagen därpå, så jag skulle purra ut klockan 6.00. Jag undrade vem jag skulle purra. Men jag gick hela natten och tittade till förtöjningarna.
Klockan 3.00 kom en polis på kajen och ropade:
- Cyrene ohoj!
Jag svarade. Då kom två polisbilar med hela besättningen och vi hjälptes åt att få dem ombord. Att purra dem igen klockan 6 var ganska besvärligt, men det gick med hårda tag. Sedan kröp jag till kojs.
Efter en stund blev jag purrad igen. Det var kapten som frågade om jag ville törna ut och köra winchen, det var ingen annan som kunde det. När jag bad att få slippa, så sade han att eftersom jag inte varit i kojen ens en timme, så jag skulle få betalt för dubbel övertid, 64 öre i timmen. Jag hade ju sovit en stund så det var som en ny dag igen för mig.
Jag törna ut och körde winchen hela dagen och på kvällen hade vi sista tunnan ombord så nu skulle det göras sjöklart. Lastbommarna skulle firas och najas fast, däcks-lasten surras med grova vajrar. Nu var båsen med och hjälpte till så det gick lättare.
Nu började nya bekymmer. De som sovit började vakna och ville iland. Kapten sa att vi skulle försöka hindra dem. En lättmatros ville låna några franc, men jag sa nej, du behöver inga pengar för vi skall gå till sjöss om ca en timma. Då sa han att han var så törstig och jag svarade:
- Drick vatten!
Han svarade:
- Usch!
Sedan gick han fram i skansen, hämtade sin kostym och smet iland. Den skulle han sälja för att få något att dricka. Men han kom snart tillbaks med ett mycket dåligt humör. Han sa:
- Nu är inte min kostym värd ens en flaska öl, så nu kastar jag den i hamnen!
Jag tog kläderna och gömde dem i byssan. När jag kom fram igen kom han dragande med skansdörren uppe på däckslasten. Jag frågade vad han tänkte göra. Han sa:
- Du vet att jag inte har några pengar, så jag tänkte få två glas öl för dörren. Då tog jag väl i lite för hårt, för jag minns att han sa:
- Ta inga hårda tag, för det är Joel-Alfred du tar i.
När jag fått på dörren igen, låste jag in honom i skansen.
Efter en stund kom lotsen ombord och vi kastade loss. Men när vi kom en bit ifrån kajen, ropade kapten att vi skulle lämna lotsen, för att det var så mycket sjö ute i Nordsjön, så vi skulle inte kunna borda där. När vi kom ut var det inte så mycket vind, men ganska grov sjö.
När jag blev purrad klockan 12.00, var det full storm och nedisningen hade ökat. På en timme hade stormen ökat till full orkan.
När hon fick ett brott över ena bogen föll hon av och sjöarna gick tvärs över hela fartyget. Flera gånger såg det ut som om hon skulle gå runt. Stänkduken runt bryggan bröts ner. Då bestämdes att vi skulle schackla loss ankarkättningarna, fira dem på tamp och låta fartyget driva för att stäva sjön. Vi högg upp ett stort dike för om styrbords ankare. Isen var säkert en halv meter tjock på backen, när vi var på däck kom det ett brott, så att hon satte hela backen under. Men var man hade en lina om livet, som satt fast i ankarspelet, så vi hängde kvar.
Då ropade styrman:
- Vi ger det här fanken, det går åt helvete i alla fall!
Kom pojkar så går vi upp på bryggan. När vi kom upp dit, såg vi Kapten som stod på knä och bad till gud medan styrmannen svor.
När jag fått mat, gick jag upp på bryggan för att se vem som stod till rors för det hade inte blivit satt några sjövakter. Där stod kapten. Han bad mig ta rodret för hela hans kropp skakade. Han gick ner i karthytten men kom snart upp igen och gav mig en ny kurs som gick rakt emot vind och sjö och det gjorde att hon inte tog över sig så mycket vatten och blev bättre att styra.
Nu led det till julkvällen. En eldare som hette Börje och jag skulle till skansen med julmaten. När vi var halvvägs kom det ett brott. Jag ropade till kamraten att han skulle hålla sig fast. Vi hade ett mantåg spänt emellan överbyggnaden och backen som säkerhet. Jag kände ut i mörkret med vänster arm. Då kände jag mantåget ta i armvecket. Jag grep tag i handleden med höger hand just när brottet var över oss och där hängde jag kvar. Men Börje fick inget tag utan följde med i vatten- massorna.
Jag ropade:
- Han gick överbord!
För jag såg när han försvann. Då tände dom ett ljus på bryggan och när vattnet runnit undan, fick jag se honom ligga nere på tvåans winch. Han hade åkt ner i hålet i däckslasten och klarat livet. När vi sedan kom fram och skulle in i skansen, kom vattnet forsandes ut ur skansdörren. Då skrek Börje:
- Till livbåtarna! Hon sjunker!
Men jag tänkte på dem som var i skansen, så jag hoppade i vattnet till midjan. När jag fick upp dörren till däcksskansen hade ’Småland’ krupit upp i överkojen. Jag ropade att han skulle komma, då stack han fram huvudet och frågade:
- Går det åt helsike nu?
Klockan 7.00 på julaftonsmorgonen kom mässpojken upp och undrade varför ingen kom och hämtade kaffet. Jag sa att då var det väl ingen som ville ha kaffe. Men undrade om han kunde ta rodret, så att jag kunde få mig en kopp. Han sa nej det vågar jag inte! Då frågade jag om han kunde hämta en smörgås till mig, och det gjorde han.
När klockan var 8.00 kom kapten upp på bryggan och sa:
- Står du här ännu?
- Ja, men nu får kapten vara snäll och ta hit någon som löser av mig.
Då kom båtsman och tog rodret. Det blev min första frivakt sedan vi kom till Ostende.
Nu så var jag i eldareskansen och fick upp dom, när vi kom upp på bryggan igen, höll dom på och slå bort isen ifrån båttaljorna för att ha dom klara. Sedan hölls skeppsråd. Då har alla rätt att säga sin mening för att nå en överenskommelse. Det blev beslutat att inte sjösätta livbåtarna, utan hucka ur taljorna och ha en yxa i varje båt för att hugga av surrningarna om fartyget skulle sjunka.
Ännu hade det inte blivit någon ändring i vädret, ibland såg vi hela däckslasten och backen var bra hög, nästa stund såg vi inget annat än vatten och skum. Då frågade kapten, om jag ville gå fram och försöka utröna vad som hade hänt.
- Om jag får med en man skall jag gå, sa jag.
När vi kom fram till skansdörren kom vattnet emot oss likadant. Det var fyra trappsteg ner till skansdurken. Jag fick krypa ner i vattnet till midjan. Det kändes nästan som badvatten i jämförelse med den stränga kylan i luften. När jag kom fram, fick jag se ett stort hål i styrbords bog. Ankarklyset hade lossnat, is och ankare hade åkt akter över på backen och kättingen hade fläckt sönder klyset, men vattnet bröt in ovanför skansdurken, så det kom inget vatten in i själva fartyget. När jag kom upp på bryggan och kunde meddela vad jag sett, steg stämningen något. Då bad jag kapten om att få gå ner på maskingretingen för att få lite värme. Jag var nästan stel.
- På egen risk, svarade han.
Resten av natten var vi två man till rors, för att bättre orka hålla henne mot sjön och minska risken för kantring.
Fram på morgonen började vindstyrkan minska och när det ljusnade på juldagsmorgonen lyste hoppets stjärna igen. Kanhända var det kaptens böner som räddade oss?
Sedan gick resan utan större problem. I skansarna kunde vi inte bo, så vi flyttade in på trallverket över maskin, där var det gott och varmt. När vi kom till Gravarne fick kapten meddelande om, att hela besättningen skulle sägas upp och båten skulle läggas upp i Göteborg. Det hade varit -25 grader kallt så det var fast is i fjorden.
På nyårsafton när vi låg i Lysekil kom mässpojken fram och sa att kapten ville mig något. När jag kom akter, sa han att mäklaren fått telegram från Antwerpen. En båt som hette Erna skulle göra nyårsmönstring i Gravarne den 2 januari. Mäklaren hade frågat om han hade någon matros, som ville gå ombord i Erna, så han frågade om jag hade lust.
Men jag undrade hur det skulle gå till. - Vi skall ju till Göteborg?
- Ja, men Ivar skall få mönstra av och fara hem till far och mor.
Det var underbart. Men den andra januari reste jag igen.
Kl 06.00 till Gravarne där Erna låg och lastade sten till Rouen.
Vi gick till sjöss på trettondagsafton. Det var svårt att komma ut för isen, och när vi kom väster om Hållö fastnade vi i ett packisbälte och följde med strömmen.
Men det är en annan historia från havet västerut.
Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454 - Swish 123 53 508 22
Copyright © All Rights Reserved
