Av Olof Holm
Förord
Badgäster kommer om försommaren, stannar till, ibland några dagar, kanske någon eller några veckor, efter mitten av augusti har de rest. I detta sammanhang kommer jag att räkna 1940- och 50-tal som gamla tider.
På 1940- och 1950-talen var jag ”badgäst”, i Grebbestad. Min barndoms och ungdoms somrar i Grebbestad kom att vara åren 1947 till 1959, dvs från det att jag var 7 till jag var 19 år. De tillbringades med mina föräldrar och min fem år yngre syster. Dessa somrar kom att få en stor betydelse för mitt liv.
För något år sedan fick jag kontakt med Staffan Greby. Vi kom att diskutera Grebbestad förr och nu. När min hustru och jag besökte Grebbestad i slutet av juli denna sommar (2019) arrangerade Staffan den 31 juli ett lunchmöte på restaurang Telegrafen. På Staffans förslag deltog också Göran Henriksson, som Staffan menade hade ett gott minne av det som hände förr. Men det fanns ett annat skäl till Görans medverkan. Han visste att jag hade varit bekant med hans far, Per Henriksson.
Det blev en lång lunch. Vi diskuterade gamla och nya Grebbestad, och de förändringar som skett. Diskussionen blev livlig och innehållsrik. Göran förmedlade i sin tur kontakt med Kulturföreningen Gamla Grebbestad och Lilian Heijel. Hon sade sig inte kunna minnas att någon berättat om Grebbestad ur badgästperspektiv och att hon gärna skulle ta emot ett bidrag från mig. Hon skriver: "Föreningen dokumenterar och sprider kunskap om hur det var att växa upp, arbeta och leva i Grebbestad förr i tiden. Föreningen vill försöka visa hur Grebbestad har förändrats genom tiderna.”
Mitt bidrag bygger på egna minnen, fotografier, några från 1940-talet, en intressant tavla, men också på sådant som dök upp i samtal med Göran Henriksson, Staffan Greby och Mona Axelsson, som jag lärde känna under min tid som badgäst.
Min berättelse är ett personligt vittnesbörd om händelser och skeenden under en avgränsad tid i både Grebbestads och mitt liv. Det är också en berättelse om människor som var viktiga i Grebbestad, flera är sedan länge bortgångna. Men de kom att få viktiga roller i min tillvaro som gäst, snarare än som badgäst, i Grebbestad.
Min förhoppning är att mina erfarenheter, intryck och reflektioner kan bidra till kunskap om en epok som är förgången, en epok som samtidigt utgör förutsättningen för det som skulle komma. Det jag kan bidra med i detta sammanhang är egna erfarenheter och reflektioner att belysa enskilda händelser, skeenden och personer. Men också med denna blygsamma ambition kan tankar och reflektioner sättas igång som fördjupar bilden av ett gammalt Grebbestad.
Författaren, Olof Holm, är professor och reservofficer i flottan, sommargäst i Grebbestad 1947-1959 samt 1968-69.
Efterkrigstid, sommaren 1945. Min familj hade lämnat Stockholm och Kungsholmen och flyttat till Örebro. Min far hade efter närmare fem års beredskapstjänst, varvad med sin civila tjänst som underläkare vid Radiumhemmet och Serafimerlasarettet i Stockholm nu återgått till ett civilt liv. I Örebro hade min far fått tjänst som förste underläkare på röntgenavdelningen vid lasarettet.
Vy över Grebbestad av Gösta Bjelkebo med Tells Volvo i bakgrunden. Tavlan är odaterad men förefaller att vara målad under 1940- eller början av 1950-talet. Tells Volvo-taxi står där den stod när jag såg den 1947. Gatubilden är sig lik. Den röda varuautomaten tillhörde Tretoms butik.
Där fanns T-piren med liv och rörelse, den gamla dansbanan, sjöbodarna längs kajerna, konservfabriken med den ständiga ansjovisdoften, Stöberget, kallbadhuset med herr- och damsida med av titthål perforerade mellanväggar.
Somrarna i Grebbestad blev av särdeles betydelse, nya dofter, andra aktiviteter än de jag var van vid. 1947 fick jag en ny kamrat, Eddie Nelson. Familjen kom från Malmö. Pappan hette Frank. Han var amerikan, företagare, hade vunnit amerikanskt armémästerskap i boxning. Mamman lär ha varit opera- eller operettsångerska.
Familjen Nelson var återkommande middagsgäster på Gästis, de återkom till Grebbestad några år men försvann efter 1950.
Med Mona Axelsson dansade jag första gången på den gamla dansbanan. Jag var då tretton år, hon två år yngre. Vi har setts en och annan gång i samband med senare Grebbestadsbesök och har nu fått förnyad kontakt. Hon minns den gamla dansbanan och att musiken utövades av ett äkta par, Siv och Sixten. Siv spelade dragspel och Sixten kompgitarr. Siv klarade mästerstycket Erik Franks kända låt Novelty accordion.
Mina föräldrar ville gärna segla. Vi fick 1947 kontakt med en äldre farbror som åtog sig att göra utfärder med badgäster. Han hette Gustaf Kläth (1885-1964), hade varit skutskeppare. Turerna gick oftast till Klövskär, Kännskär och Pinnö, ibland till Morön.
Flera somrar som följde seglade vi med hans vita gaffelriggade koster. Jag fick sitta till rors och lärde mig att med små roderrörelser känna sambandet mellan vinden, sjön, seglen och skrovet. Kläth hade varit skeppare på sin tremastade skonare Ingegerd på 300 ton. Han berättade om hiskeliga äventyr i Antwerpens hamnkvarter. Gustaf Kläth lärde mig att segla.
Vi gjorde ibland turer med gamle Oskar Palle och Petter Wilhelm Karlsson. Flera gånger följde jag med Ivan Åhlund och dörjade makrill.
Mamma, Pappa, jag med inlånad tax, seglar med gamle Oskar Palle
De sökte en sommarvistelse. De hyrde en stuga vid Hjälmaren. Men de ville till västkusten och sökte sig sommaren 1946 till Fjällbacka. De trivdes inte och fann istället Grebbestad sommaren 1947.
Familjen reste till Grebbestad strax efter skolavslutningen. Pappa kom efter några veckor när hans semester började. Vi reste med tåg, bytte i Herrljunga, sedan vidare mot Strömstad, avstigning på Tanums station; där väntade droskägaren Tell. Bagaget var polletterat, en stor koffert utgjorde huvudbagaget. Allt fick plats i Tells stora svarta Volvo, en så kallad Sugga.
När tornet på Grebbestads kyrka blev synligt och vi möttes av Severins skyltfönster nedanför backen var vi framme. En lång period av oändligt sommarlov väntade. För mig, min syster och mamma varade vistelsen i Grebbestad från skolavslutningen ända till skolstarten i mitten av augusti. Min pappa hade bara möjlighet att vistas i Grebbestad under sin då tre veckors semester.
Vi hyrde först hos Amelie och Ernst Svensson. De bodde i ett vitt hus där numera banken har sitt kontor. Mitt emot hade Tage Wikström sin frisörsalong.
Vi behövde lite större utrymme och fick möjlighet att från sommaren 1949 hyra hos Anna Jolin. Huset låg ovanför posten och alldeles ovanför familjen Greby. Här fann vi oss tillrätta.Från allra första början blev det centrala för mitt intresse; fisket, räktrålarna, arbetet med det vardagliga livet, navet i Grebbestads liv. Cykeln blev mitt självklara transportmedel för att lära känna Grebbestad.
Kapten Kläth, mamma och pappa. Grebbestad i bakgrunden.
Trubaduren, lutsångaren och poeten Gunnar Bohman var en legendarisk konstnär, diktare och lutsångare, som också tillbringade somrar i Grebbestad. Efter realskola och handelsskola övergick han till sång- och musikstudier och debuterade som sångare 1904 och som lutsångare 1911. Han var aktiv vid Cabaré Gillet i Stockholm åren runt 1920, där han bland annat introducerade Evert Taube och blev tidigt en inspirerande mentor för denne.
Bohman hade en stor repertoar och turnerade runtom i Norden liksom i USA åren 1923-1925.
Han umgicks i Stockholms gamla Klarakvarter, var god vän med Harry Martinsson, Eyvind Jonsson, Evert Taube, Artur Lundqvist, Nils Ferlin och andra författare och journalister.
Det var Gunnar Bohman som lotsade fram Evert Taube till framgång.
Gunnar Bohman var också en mångårig Grebbestadprofil, bar ofta vit linnekostym och stråhatt, under varma sommardagar utbytt mot en näsduk sammanhållen över skulten med fyra små knutar.
Han ägde en gitarr byggd av skepparen Gösta Johansson i Rossöhamn. Locket pryds av intarsia med blomstermotiv och fjärilar. Gunnar Bohman gav gitarrlektioner, min mamma blev hans elev och fick som premie överta hans gitarr, den är nu i min ägo tillsammans med de tolv små gulnade häften som var kurslitteratur.
Evert Taube besökte Grebbestad då och då. Han gästade även en dam, Hedvig, bosatt på Otterön. De kom roende till Grebbestad, d v s Hedvig rodde, Evert satt i aktern. De sammanträffade med Gunnar Bohman, åt på Gästis och underhöll. Taube spelade på gitarren från Rossöhamn. Gästis förestods av källarmästaren Per Lichtenstein.
Det åts abonnerade middagar på Rotundan.
Gamla Gästis med Rotundan.
Som badgäster minns jag att vi ofta cyklade till Damphällan och badade, det var i slutet av 40-talet. Senare hittade vi vägen ut till Svinnäs. Vi gick den långa vägen förbi den stora rönnen och kom efter vägens krök fram till Fribergs minkfarm med sin starka doft. Längst ut på udden hittade vi enskildhet. Jag och min syster lekte på klipporna och simmade med cyklopöga och snorkel.
Ett annat badgästpar, Kapten Karlsson med fru, brukade också nästan dagligen promenera ut på Svinnäs. De gick alltid i kolonn, d v s kaptenen i täten, hustrun fem meter bakom. Kaptenen svängde sin käpp för att hålla undan myggorna, som i täta moln samlades runt kaptenskans huvud. Hon hade svårt att värja sig eftersom hon alltid fick bära deras väskor och utflyktskorg, familjens packning. Kapten Karlsson bar endast sin käpp.
Sommaren 1957 engagerade Gästis en orkester från Borås. Pappan var violinist, symfonimusiker. Familjens dotter var vokalist, sjutton år. Hon och jag blev bekanta, träffades hemma i vårt hus, sjöng tillsammans ur Gröna och Gula Visboken. Med kapellmästarens godkännande skulle vi uppträda tillsammans på Gästis. Vi sjöng några visor; Taube, någon tonsatt dikt av Nils Ferlin, ett par sjömansvalser, Jungman Jansson och så det nummer som under några kvällar blev vår mest uppskattade duettsång – Tulpaner från Amsterdam. Orkesterns engagemang på Gästis varade bara en sommar.
Under några år kom Grebbestad att bli utskeppningshamn för props. Det var barkat och kapat timmer avsett att användas som stöttor i gruvor. Tullaren Ivar Vineberg (1907-82) organiserade denna hantering.
Med Ivar hade jag kontakt redan sommaren 1954. Han hade fått en annan livsbana än den gängse på orten, som för unga pojkar blev att efter folkskolan gå i fädernas spår; bli fiskare, sjömän eller få jobb på varven i Göteborg eller Uddevalla. Men Ivar hade anställts vid Tullverket och hade med åren fått befäl på en tulljakt som var stationerad i Grebbestad.
Många avundades Ivar. Som statligt anställd tulltjänsteman bar han uniform, hade vit skjorta med axelklaffar och vit skärmmössa. Han var mycket stilig.
Timmerbilar lossade virket på ångbåtsbryggan invid konservfabriken. Timret staplades på kajen i travar för export till England och Tyskland. Jag deltog i lastningen sommaren 1955, ett oavlönat extrajobb.
Ett tyskt lastfartyg, M/S Elmshorn, fraktade timret till Tyskland. Fartyget lastade 500 ton, hade åtta mans besättning, var byggt 1937.
När jag första gången såg Elmshorn löpa ut från Grebbestad, med fyllda lastrum och däckslast föddes en tanke. Jag hade blivit bekant med några av sjömännen ombord, bland dem lättmatrosen Reimer Böhm. Jag ville följa med ombord.
Jag berättade för Ivar om min önskan att kunna få anställning som jungman. Han lovade att hjälpa till, uppmuntrade mig, och tog hand om formaliteterna. Så kom jag att med Ivars hjälp mönstra på fartyget som obefaren jungman, yngst ombord. Jag hade inte talat med mina föräldrar om min plan. Jag var femton år gammal. Göran Henriksson säger sig minnas att det hade blivit någon slags uppståndelse; det hade framkommit att ”pojken Holm är försvunnen”. Jag kontaktade mina föräldrar så snart vi anlänt Kiel. Polis Nilsson behövde inte kopplas in.
Ivar Vineberg.
2009 tog jag kontakt med Ivars son Bengt. Vid ett besök i Grebbestad bjöd Bengt och Bibbi på lunch varefter vi bjöds på en fin båttur. Jag berättade om de kontakter jag på 50-talet hade med Bengts far Ivar. Bengt blev sjökapten och var vid den tiden borta från Grebbestad, så jag träffade honom inte under de här somrarna.
Grebbestad var hemmahamn för en stor fiskeflotta, de flesta räktrålare. Svante Stenqvist var skeppare på trålaren Svanland, med registreringsnummer SD 380. Han var nästan alltid klädd i blåställ, med trassel nerstoppat i bakfickan, höll ofta till ombord, mekade nere i Svanlands maskinrum.
Jag blev efterhand bekant med honom. Ville veta hur trålningen gick till, hur maskinen arbetade. Jag fick följa med Svanland flera gånger under somrarna 1956-59. Jag fick stå till rors, stod timme efter timme, det var lycka att stå till rors.
Sjösjuk blev jag första gången 1956 på Svanland. Svante stod i styrhytten i soligt, men blåsigt väder; 14 m/s västlig vind och hög sjö. Han hade fällt ner fönstret till styrhytten och stod med sin bara underarm vilande mot karmen.
Svante såg vartåt det lutade, rådde mig att gå ner i kappen och ta en halv flaska blodapelsin som stod till höger vid lejdaren.
På väg ner i skansen möttes jag av stekos. En av gubbarna stekte sill. Jag hittade blodapelsinen och halsade. Kolsyran fick explosiv verkan, jag rusade upp och fram till relingen. Svante såg mig och skrattade gott.
Min sjösjuka gick över. Jag fick sjöben, rörde mig obehindrat ombord, sov gott men bara några timmar åt gången i den trånga bingen i skansen längst förut; jag ville vara med om arbetet också på natten. Nästa dag, alltjämt sol och frisk vind, kraftig sjöhävning. Vi låg emellan svenska fastlandet, Skagen och norska Sörlandet. På eftermiddagen satt vi på det gungande fördäcket och åt nykokta räkor till pilsner, knäckebröd med stark ost.
Några gånger om sommaren bytte Svante om till mörkblå cheviotkostym. Han var med på Gästis, på firandet av Badortens dag. Upplivad tog Svante ton, stegade ut på dansgolvet, kungjorde att han tänkte sjunga. Inledde, fick snabbt stöd av orkestern och med kraftfull, vacker stämma sjöng han Vildandens sång.
Svante i styrhytten på Svanland.
Ivar Vineberg ägde en vitmålad snipa, fem meter lång, riggad med sprisegel och fock. Den fick jag låna. Jag seglade, alltid ensam, i vattnen kring Otterön, Klövskär, Pinnö och Kännskär, ut till Morön, ner mot Fjällbacka, runt Svinnäs. Snipan var byggd i ek. Hon seglade bra på slör och läns, sämre på kryss eftersom hon saknade köl. Under durkarna låg en lång rad stenar som ballast. Jag seglade med Ivars snipa sommaren 1959, men också somrarna 1968 och -69.
Det var mitt första avlönade jobb. Arbetet som jungman innebar däcksarbete, vara utkik, stå till rors, knacka rost, måla, förtöjningsarbete och att vara med vid lastning och lossning. Innan avgång gick vi uppe på timmermassorna och inspekterade kättingarna som höll lasten surrad.
Båtsmannen ombord var en allvarstyngd man, tyngd av sina erfarenheter som underofficer i tyska Kriegsmarine, tjänstgöring i ubåtsvapnet och deltagande i kriget i Atlanten. Det var ohyggliga berättelser han förmedlade till en 15 åring.
Mot sommarens slut var mitt liv som jungman över. Jag stod på kajen när Elmshorn lämnade Grebbestad sensommaren 1955.
Jag tror att Ivar ändå hade berättat för mina föräldrar om hur det gick till med att jag blev obefaren jungman sommaren 1955. Han kände mina båda föräldrar. De var inte glada, men förlikade sig med mitt val.
Trålarna med sina tändkulemotorer fick sin olja från en grönmålad kusttanker. Jag hade vid flera tillfällen tittat på båten. Det var en stålbåt. Den seglade för BP, hette BP XI. Skeppare och ägare var Per Henriksson. Tankern låg stationerad i Grebbestads hamn. Dess huvuduppgift var att förse räktrålarna med råolja. Oljan lastades i Göteborgs hamn, hon kunde ta 35 ton. Jag hade blivit bekant med Per och förhörde mig om hur hanteringen gick till och om jag skulle kunna följa med på en resa. Resan till Göteborg tog ca tolv timmar. Vi övernattade i Göteborgs hamn. Jag kom att göra några resor med tankern.
Andreman ombord var en annan Grebbestadsbo, ett original. Han hette Petter Wilhelm Karlsson (1885-1978). Det fanns en anekdot om denne man. 1932 skulle han gå och handla snus. Han gick ner till hamnplan, tog bussen till Göteborg, mönstrade på ett lastfartyg och for till Amerika. Där hade han sin bror Karl. Han fick småjobb i byggsvängen, men fick svårt med spriten. De fick skicka hem honom och han hämtades vid Vinga av polismästare Fontell. Det var nog 1934. Petter Wilhelm sattes på bussen till Strömstad, klev av vid busstationen i Grebbestad och gick hem. Livet fortsatte.
Det låter som en riktig skröna.
Hans (Oskar) Palle vid sin sjöbod 1994.
Per Henriksson den 9 juli 1994.
Oskar Palle, han kallade sig Hans, blev jag bekant med redan vid mitten på femtiotalet. Han var en välkänd figur, höll ofta till i hamnen, vid sin sjöbod och sin båt. Han hade tjänstgjort som remontryttare vid kavalleriregementet i Skövde men återvänt till Grebbestad.
Han var ofta elegant klädd, klubbkavaj och snusnäsduk och vit öppen skjorta. Han var känd som lite av charmör, det sades att han kallade sig Ryttmästare Palle. Då hade han ännu inte gift sig med Margareta, läkardotter. De fick två barn.
Kontakten med Hans och Margareta återupptogs 1968 då jag och min dåvarande hustru hyrde av Palles i deras dåvarande villa, som låg i backen ovanför Asplunds bageri.
Jag fick 1994 ett brev från Hans Palle. Han menar att berättelsen om Petter Wilhelm är just en skröna, men han bekräftade huvuddragen i berättelsen. Det som hände var att Petter Wilhelm skulle någon gång 1932 rest till Amerika för att hälsa på sin bror, men blev efter två år hemskickad. Problem med spriten fick han och hämtad av polismästare Fontell vid Vinga blev han. Så var det med Petter Wilhems resa till Amerika.
Med Hans och Margareta Palle hade jag kontakt under många år och hade många samtal om Grebbestad, hur det var men också hur det har blivit, på gott och ont. Vi diskuterade också politik, samhällsutveckling, förändrade levnadsmönster och tillståndet i världen.
Petter Wilhelm satt ofta på Gästis bakficka och drack grogg. Han och hustrun hade på gamla dar en öppen snipa. De dörjade makrill. Gumman hade brutit lårbenet men det läkte och båda tog sig även i nittioårsåldern upp och ner från kajkanten. 1959 mötte jag Petter Wilhelm på kajen nära gamla Gästis. Han ville sälja snipan och frågade om jag ville överta den. Jag ville tänka på saken. Han ville ha någon tusenlapp inklusive åror, Solomotor och spririgg. Jag rådgjorde med Hans Palle. ”Nej, för fan, köp inte Petter Wilhelms snipa... ho ä helt rôten, dä ä bare färgen som hôller ihop na”. Det blev ingen affär.
Per Henriksson, Petter Wilhelm och jag, vi tre utgjorde var BP-tankerns besättning. Vi anlöpte Sannegårdshamnen i Göteborg, skötte lastningen själva. Det var fina resor i allehanda väder, kraftig sjögång ibland över Marstrandsfjorden. Jag stod oftast till rors.
Där fanns badgästfamiljer med och utan barn i min ålder, vi hade sporadiska kontakter familjevis. Stockholmsfamiljen Olofsson bodde i ett vitt, lågt trähus i närheten av det gamla pilträdet. Men badgästfamiljernas barn kände jag knappt. Vi hade inte samma intressen.
Jag kom att lära känna nästan bara äldre personer. De som betydde något för min tillvaro i Grebbestad var de som gjorde något som jag tyckte var verklighet; fiske och trålning.
Det blev därför som Gustaf Kläth, Ivar Vineberg, Per Henriksson, Svante Stenqvist, Ivan Åhlund, Hans och Margareta Palle kom att betyda mer för min tillvaro i Grebbestad än andra badgäster. De fanns där också från år till år.
Ett undantag var dock en nära kontakt med en flicka från Stockholm, Gunilla Thorén under en sommar. Vi var 15 år. Familjen Thorén, hyrde ett hus alldeles nära det jolinska huset. Av Mona Axelsson fick jag nyligen reda på att Gunilla avlidit 2004. Kontakten med Gunilla uppstod och levde sommaren 1955, den dog med den sommaren.
Med utgången av 1950-talet var det gamla badortslivet i Grebbestad över. Jag var nitton år, min syster var fjorton. Jag hade flyttat till Stockholm. Mina föräldrar ville inte längre vara i Grebbestad. Den livsstil de hade sökt och funnit där tyckte de inte fanns längre. Också de hade fått andra liv. De fick andra perspektiv och närmade sig pension.
Badortens specifika identitet förändrades, förlorade sin karaktär. Undan för undan trängdes den tillbaka av folk som tillbringade tiden på de framväxande campinglägren. De gick omkring i syntetblanka träningsoveraller, åt vid de framväxande grillkioskerna och bar omkring på radioapparater. De traditionella badgästerna försvann; Gunnar Bohman i sin vita linnekostym, den gamle kapten Karlsson med sin silverbeslagna promenadkäpp, familjerna med abonnerade middagar på Gästis. En ny tid hade brutit in.
Med Ivar behöll jag kontakten. Vid ett nytt besök i Grebbestad 1968 åkte vi med Ivars båt till Hamburgsund, den skulle drevas.
BJK-märket fick jag av Ivar. Han tyckte att jag skulle bära det i mössan. Möjligen hade han anmält mig som medlem, men jag har aldrig haft någon fortsatt kontakt med klubben. Göran Henriksson nämnde att klubbens handlingar försvann någon gång under 1980-talet. Men BJK-märket har jag burit också under mina år som stockholmare och som sommarboende under mer än 25 år på Gräskö i Stockholms norra skärgård. Det har givit anledning att många gånger berätta om Bohuslän, Grebbestad och om BJK, jag har räknat mig som ständig medlem.
Ännu ett besök 1994, då träffade jag Per Henriksson, då 85 år. Och så nu, 2019 sammanträffade jag med sonen Göran.
Det har varit en stor upplevelse att på nytt få kontakt med det gamla Grebbestads barn, som nu med Göran Henriksson, Staffan Greby, Mona Axelsson och kulturföreningen Gamla Grebbestad. Det är ett nytt och annat Grebbestad, men jag bär vid tillfälle ännu mitt gamla BJK-märke i mössan.
Grebbestad har utvecklats. Där har skapats restauranger, affärer, och arbetstillfällen. Längs den gamla lastkajen ligger fritidsbåtar hoppackade. Många norska.
Grebbestad är idag en dyrort. Nyligen besökte jag som hastigast Kämpersvik. En sjönära villa salufördes med utropspriset elva miljoner. Den tiden och den utvecklingen får andra skildra.
Olof Holm i augusti 2019.
Författaren, Staffan Greby, Göran Henriksson.
