I fortsättningen hängav sig Marryat med betydligt större förtjusning åt studiet av ortens arkeologiska märkvärdigheter. Utflykter till traktens fornminnen har alltid varit ett uppskattat inslag i badgästernas förströelseprogram. Men ingen har någonsin fått ut mera av fornminnesbeskådandet än den för urgermanerna svärmande tyske forskaren Franz von Wendrin som gästade Grebbestad 1923.

   Med grundlig arisk wissenschaftlichkeit nosade han sig fram över hällristningarna i Tanum och stannade plötsligt slagen av en häpnad som gick över allt förstånd. Han såg en ristning bestående av två koncentriska bågar, inbördes förbundna med tvärstreck så att ett rutverk bildades. Tydligen en stadsplan tänkte den gelehrte. Men vilken stad? Svaret låg närmare till hands än någon kunde ana. När hällristningsbilden jämfördes med Grebbestads stadsplan, stämde de båda figurerna överens, inte riktigt men nästan – och med hjälp av fantasi.  Saken var klar. Världens äldsta stadsplan var påträffad, och än mer: i stora drag ännu gällande. Den snillrike forskaren nöjde sig nämligen inte med att datera hällristningen till bronsåldern. Med stöd av astronomiska tecken som han fann på ristningen uppskattade han den anas ålder till 160 000 år!  Äldre germansamhällen än Grebbestad kunde alltså inte tänkas i varje fall inget med mera vördnadsfull stadsplan.

Hemkommen till das Vaterland skrev von Wendrin en obegriplig lärd avhandling om saken, men något nobelpris fick han inte. Det är inte heller bekant att någon, vare sig ortsbo eller badgäst, i det ålderstigna Grebbestad dog av chockverkan vid underrättelsen om det hårresande forskningsresultatet.

Lundblom försummade inte att göra reklam för sin utomordentliga patentmedicin. Han publicerade rader av intyg från före detta obotliga, och han skickade gyttjeprov till vetenskapliga laboratorier för analys. Det ursprungliga badhuset blev snart för litet och ersattes med ett större, som kompletterades med kallbadhus, ty Lundblom var inte blott övertygad om att gyttjan i Grebbestad överglänste all annan utan också om att badvattnet där var ”det starkaste och saltaste i riket”.

   Han smittade andra med sin tro, och tron gjorde som vanligt underverk. Gyttja användes inte blott i förening med bad, den lades som omslag på sjuka kroppsdelar, givetvis med idel lyckade resultat. Till patienter som inte kunde komma till Grebbestad skickades gyttjan emballerad helankaren för tio riksdaler och halvankaren för sju. Varbergs badinrättning abonnerade på Lundbloms gyttja ända till 1860 då en fyndighet upptäcktes vid Getterön.

   Vad som gjorde gyttjan så effektiv som botemedel, kunde nog varken Lundblom eller de lärde svara på. Hemligheten avslöjads inte heller i Sundhetskollegiums utlåtande om beskaffenheten:

   Gyttjan har stor tillgång på växtsubstans och innehåller elinfusorier. Färgen är mörkt askgrå, något grönaktig, den liknar svavelväte och har en salthaltig smak. Massan är homogen kännes fin, smidig och såpartad, håller inga för blotta ögat synliga växtdelar, men mikroskopet visar en ymnig tillgång på conferver och växtsubstans med rektangulära eller sexsidiga celler etc. Av kiselinfusorier hava ymnigast förekommit Melosira, sulcata lineata, Pinnularia qvadrifasciata, Amphora chrystallina, Grammatophora några species, Navicula flera species, av Spongoliter mest acicularis. Huvudmassan utgöres av gråbruna korniga konglomerater, därnäst av kvarts, något glimmer av obetydligt hornblände.

   Kustens andra badorter kunde inte smälta att Grebbestads gyttja vann större ryktbarhet än deras egna. Lundblom klagade också över att ”avundsjukan uppbjudit förtalets hela förmåga att tillintetgöra mina bemödanden”

När det inte var enbart sjuklingar som kom till badorten, ökades frekvensen i kallbadhuset. Detta var liksom nu uppbyggt på stolpar ett stycke ut från stranden, men ingen bro ledde dit, utan man transporten av de badande ombesörjes med båt av roddarmadammer. Tillträde till bassängen vanns med den starkastes rätt, enligt vad en badgäst från den tiden intygade. Den som kom först till kvarn, fick först mala. Om en nykomling steg i båten för att fara ut till badhuset, kunde det hända att en äldre badgäst ropade båten tillbaka med förklaringen att badtimmen vore hans och ingen annans. För att undvika bråk steg nykomlingen ur båten, betraktade hur ”den oförskämde men lycklige rivalen ”nådde sitt mål- samt avvaktade ett gynnsammare tillfälle. Förmodligen kom dock alla, både nya och gamla gäster, åt att under loppet av sommaren få sig ett dopp. Hela badsocieteten utgjorde 1858 av sextio personer. Tio år senare hade antalet stigit till tvåhundratrettio. 

När säsongen 1870 var tillända brann badinrättningen ned. Året därpå inställes sommarlivet av brist på badhus, men 1872 lockade Grebbestad med nytt stort badhus och två kallbassänger, plus brunnslokal, sällskapssalong, gymnastiksal och hälsokälla.

   Trots det större formatet ville den nya inrättningen inte komma riktigt i gång. Utan garanterade mirakel var baden i Grebbestad inte märkvärdigare än på andra kurorter. En badgäst skrev i slutet av sjuttiotalet: 

Såsom badort gör Grebbestad inga lysande affärer, åtminstone ej badhusbolaget. Stället är ytterst fåtaligt besökt, oaktat här serveras både kalla och varma bad och bland andra badgummor och en ”prinsessa” gnider in ens lekamen med gyttja, oaktat man både bor och äter tämligen billigt, oaktat vattnet är nog så salt. Badorten är ful: ”kalvhagar” eller ”gåsalleer”, inga parker här sin skugga, med dessa friskare blåsa havet in på land och dess brunare kan solen steka en. Vimpelprydda båtar locka till utflykter på vågen, och musikens toner bjuda in de unga till dans. Men intet hjälper. Varpå kan detta bero? Jo, badorten har ej kommit i ropet. Det är sjukan. Men när detta skall ske, ber vi att profetera om.

Det som skribenten inte ville sia om är för länge sedan ett fullbordat faktum. Gyttjan vet ingen längre var de finns, men till vattnet hittar alla de bad- och pensionsgäster som självhushållare, villa- och stugägare husvagnsnomader och campare som översvämmar Grebbestad under de hektiska veckorna i juli.