- I stället för att sitta och göra ingenting, kan du väl skriva ner dina minnen från 30-talet, sade min son, född -45. Trettiotalet var det sista årtionde för det "gamla" Bohusläns del. Då var ännu landskapet genuint romantiskt och särpräglat, menade han. Efter kriget kom det att likna vilket annat landskap som helst i landet Men under 30-talet fanns ännu schaletterna och schartauanerna kvar, enekorgarna inte utbytta mot tråkiga ståltrådskorgar i fiskebåtarna, väderlekspåmännen ute på de små holmarna slutade man lyssna till och folk behövde inte längre samla måsägg till föda åt sig i raviner över hisnande djup. Han sade sig se dessa äggsamlare hänga där i sina rep med en sky av måsar över sig, de sket ner dem, hackade efter dem.
   - Allt det där måste ju du ha upplevt, sade han.

Jag förstod nog att allt hans tal gick ut på att aktivera mig, men samtidigt låg det något i vad han sade, fast han överdrev. 

Både schaletterna och schartauanerna hörde nog mer till 20-talet. Prosten Ringius i Solberga var borta, Turesson i Sörbygden också. Kvar fanns ju några som anpassat sig, så som kyrkoherde Hedström, Ringius efterträdare, prosten och doktorn Gösta Nelson i Bokenäs och några till.
   Men enekorgarna som han nämnde fanns kvar i fiskebåtarna. Det var på 40-talet som de ersattes med ståltrådskorgar från korgfabriken i Stenungsund.

När han gått slöt jag ögonen och vips var jag tillbaka till 30-talet och Grebbestad. Hur lätt går det inte för en gammal man att ta sig 60 år tillbaka i tiden. 

   Vad såg jag innanför ögonlocken? Jo, köpingen Grebbestad i slösande sol, den långa gatan mellan husen, där flockar av sommargäster spankulerade.
   Plötsligt kommer landsfiskalen och kör rakt på Hedins skrädderiaffär. Hu! Utrikesminister Sandler kom i ett sjöflygplan direkt från Geneve. Planet landade vid T-bryggan och Sandler hämtades i båt, som förde honom vidare till sommarnöjet på Otterön.
   Präst-Anna går i sin trädgård och plockar ringblom, hon noppar samtidigt av vissna rosor på tornarna vid gaveln. Här kommer Beatrice springande mot Gästis, troligen något försenad till sitt serveringspass. Och fru Brudin sitter förstås i sin glasbur och kontrollerar som vanligt.

Så plötsligt oväsen och larm. en man som heter Nils har råkat tappa en tunna sirap från en kärra vid Asplunds bageri och blir utskälld. Sirapen rinner i en brun ström nerför Asplundsliden.
   Och här i ett fönster en festlig syn. Pensionerade majoren Osvald Lydén på spaning efter kvinnoben och i lyckliga fall - lår. 

   - Men så snart solen går i moln kommer en kall vind från Pinnö och kvinnorna skyler sig, säger han.
   Nu kommer dock hans hushållerska och drar in honom.
   - Majorn måste ta på sig en kavaj om majorn skall sitta vid fönstret.

En gammal fiskare utifrån någon av öarna kommer roende på fjorden. Visst känner jag honom, men det är inte lätt att hålla reda på alla gamla gubbar, de intresserar mig inte, deras årbräckta kroppar har jag svårt för. Den gamle har en klyka med fisk, han slinker in till telegrafkommissarie Annie Busck, det gör han alltid

Där gatan slutar och övergår i orörd natur, står Stanley Mattsson och hugger in ett namn på en gravvård. Han är vit av stendamm och ständigt verksam Alltid behövs gravstenar och sten finns, och Stanley finns länge än, men det är ont om jord på de yttersta skären. En djup grav i varm jord måste man tillförsäkra sig om inåt land. Så var det då, så är det ännu. Sten finns alltid och Stanley. Han är ju inte äldre än jag.

Vad jag ser ser under ögonlocken är mitt 30-tal och jag är en
ung man som skriver. Jag har dåligt med pengar och byxorna är fransiga, men det är sällsamt att leva.

Gregor

Nedre Långgatan. Major Lydéns hus till höger, nuvarande Sjögrens i Backen.

I revyensemblen syns Gösta Gustavsson, Gregor, i halmhatt till höger i bild. De vitklädda pojkarna längst fram är "Kooprapojkarna", Hans-Inge och Nils-Börje Persson.