Född å Arendal i Tanum lämnade jubilaren landbacken vid 16 års ålder och begav sig ut till sjöss, han som så många andra bohuslänska ynglingar. Och det blev en lång och vacker sjömansbana.

   Efter mer än 20-årig praktik, därav största delen på avlägsna farvatten avlade kapten A. efter förberedande studier i Strömstad sin kaptensexamen vid Västerviks navigationsskola år 1872. Därefter förde han skonerten ”Kristian” samt briggen ”Neptunus” och slutligen tills han 66 år gammal för alltid lämnade sjön sitt eget fartyg briggen ”Diadem”. I över 50 år hade kapten A. då gungat på böljan blå, därav 26 år som befälhavare på olika segelfartyg.

Den gamla sjöbussen njuter nu i sin sons hem i Grebbestad sitt otium cum dignitate, begåvad med fulla kropps- och själskrafter. Han både skriver och läser obehindrat samt tager dagligen sin promenad med en hållning som många unga kunde avundas honom. (ei)

Målning av fullriggare med fyllda segel. Konstnär: Okänd.

Kapten Andersson har många minnen från sin skiftesrika sjömansbana. En meddelare till H.T.V. besökte för någon tid sedan den gamle, och han erinrade då bl.a. om en äventyrlig färd, som han varit med om någon månad före jul år 1862.

Vi voro på väg från England till Grebbestad, där vi tänkt jula, med en kollastad skonare, berättar han. Vi hade hunnit upp över Lindesnäs, då en häftig orkan överraskade oss från S.O. och drev oss tillbaka upp efter Norges västkust. I nära tre veckor rasade stormen och vi drevo redlöst allt längre norrut in i ”mörkret” – det var ju årets kortaste dagar – och vi trodde oss vara uppe i Ishavet.

   Äntligen lade sig stormen och för nordlig vind kunde vi anträda återfärden sedan vi reparerat de ej obetydliga skadorna, fartyget blivit utsatt för.

   Vi närmade oss norska landet då en S.V. körare mötte oss. Det befanns senare att vi lågo i närheten av Aalesund. Vid Rundö fyr kom en båt med fyra man – lotsbåten – för att bringa oss hjälp.

Kaptenen på skonaren – han hette Jonsson – beslöt nu sälja kollasten till Trondhjem, varför vi togo långlots ombord och fortsatte. Julaftonen hade vi hunnit Sandö redd, där vi ankrade för att fira julen så högtidligt vi kunde. Mot kvällen bröt plötsligt ett häftigt oväder ut med grov sjö, som gjorde vårt festliga bord rent och dessutom hotade att slita förtöjningen.  

   Lotsen ville ovillkorligen kapa riggen men jag (Andersson var då styrman) lyckades övertala kaptenen att se tiden an då ankaret nog skulle hålla oss. Lotsen grät och hotade, men skutan red ut stormen och på juldagsmorgonen kunde vi lätta i gott väder. Jag minns att lotsen klappade och smekte ankaret som så väl tålt påfrestningen.

Tredjedag jul voro vi i Kristiansund och nyårsafton anlände vi till Trondhjem. Här var det värsta att vi för hamnmyndigheterna ej fingo ha ljus eller eld ombord förrän lasten lossats, vilket dröjde rätt länge. I den stränga kylan var det rätt besvärligt. Bl. a. kunde det ibland hända att håret frusit fast vid skottet, då man på morgonen skulle resa sig ur kojen. Men friskt var det ändå, tillägger den gamle med en glimt i ögonvrån. 

Att sjömanslivet härdar, därom är kapten Anderson ett övertygande vittnesbörd. Han berättar att han aldrig varit sjuk förrän han vid 85 års ålder av någon anledning fick kallbrand i ett par tår. Ortsläkaren ville då remittera honom till lasarettet för amputering av benet, men detta ville Andersson ej höra talas om. Helt resolut - berättar nu hans son och sonhustru – kapade han själv av de skadade delarna – och blev frisk.   Läkaren ville knappast tro detta då han sedan fick veta det. Att kaptenen ej lider något men härav bevisas bäst av hans dagliga promenad – i alla väder – genom det trevna samhällets gator. (Loke)

Anm. Emanuel Andersson, var då Grebbestad blev köping 1929, samhällets äldste invånare. E. A bodde i hus nr 98, nuvarande adress, Baggegatan 7. Emanuel Andersson var farfar till Einar ”Lill-Einar” Andersson, som var en känd profil i Grebbestad. 

Köpingens äldste invånare, sjökapten Emanuel Andersson.