Om de sista torparna på gårdarna Sör och Norr Kärra i Tanums socken

Av Hans Hedängklev, 1997.

Under 1800-talet ledde befolkningstrycket i vårt land till ett strävsamt uppodlande av marginella jordar för en knapp bärgning åt landsbygdsproletariatet.

   Torpen och torparbefolkningen har under de senaste årtiondena varit föremål för främst hembygdsföreningars dokumentation. Ur arkivalierna har torparnas och deras familjemedlemmars persondata letats fram. Torpens belägenhet har markerats med nålar på hembygdsgårdarnas storkartor. I de gamla torpmarkerna har torptomterna skyltats. Ruinerna har fotograferats eller avritats. Rester av torpträdgårdarnas prydnadsväxter har förtecknats. Ett och annat torparkontrakt har kunnat studeras i hembygdsföreningarnas publikationer. Intervjuer med gammalt folk på orten har givit bilder av torparnas liv i helg och söcken. Men mycket av det som förut bara kunde ses ute i markerna eller fanns arkiverat i kyrkböckerna, har på sätt och vis åter gått in i arkivens värld; nu i de dokumenterandes egna arkiv, där det i sämsta fall kan bli liggande osett, om inte någon hembygdsboksförfattare eller släktforskare börjar rota där.

   Något tycks under 90-talet intresse för torp, torpare och torpliv ha svalnat. Så försvinner kanske – trots dokumentationsmödorna – åter minnena av de människor och människoöden, som väl dokumentererna egentligen var ute efter. Är då sådant något att minnas? Så väsensskilt som det är från livet i vår egen tid – massmediernas, elektronikens, IT-samhällets, kändisvärldens. Ja, kanske ändå. 

   Torpargubbarnas, torparkärringarnas och torparungdomarnas liv och värld, i den har mången svensk sina rötter. Från min barndom minns jag några av detta de små stugornas och de magra tegarnas folk; mest kronogårdstorpare på de tidigare militie- och ämbetsmannaboställena Sör och Norr Kärra i Tanum i norra Bohuslän. 

Agust i Klovan var en av det folket. Han bodde på Leanderklovan med sin hustru och fyra barn, en pojke och tre flickor. Agust gjorde dagsverk på Sör Kärra och strävade med sitt torp, som var mycket välskött. Han var en duktig kodoktor och hade medikamenter hemma mot kreaturs åkommor. Agust gick på gamla dar liksom sin bror Gustav i Lerhytt med rakknivsrygg – ryggen lutade 90 grader mot benen – dikesgrävningens grundställning hade blivit permanent, tycktes det.

   Min far var ivrig jägare och jagade på kronogårdarnas marker. En vintersöndag stod han på harpass på den stig, som förband Leanderklovan med Kärragårdarnas utfartsväg mot det närbelägna strandläget Grebbestad. Med alla sinnen på helspänn stod far och lyssnade till klingande stövardrev. Men i stället för Jösse kom Agust i Klovan krumböjd som vanligt på stigen. Plötsligt hände något med Agust. Till fars förvåning rätade han på sig, så att säga i sin fulla längd, och riktade blicken upp mot den vintermulna himlen. Och så blev han stående så länge, att far måste gå bort till honom och höra sig för hur det stod till. Varpå Agust förklarade – leende över hela sitt gammelmansansikte – på en litteratörs rena och felfria svenska, dock så att ingen vokal uttalades kort:

   — Hela luften är ful av andar!

   — Jahaja, månntro dä, sa far.

   — Jodå, sa Agust, och återtog sin vanda kroppshållning med blicken riktad upp mot far nu, varpå de neutraliserade det översinnliga ämnet och började tala om väder och vind som sig bör och som ingenting av vikt inträffat, medan hardrevet gjorde ännu en bukt. Agust var således en andeskådare. 

Han var också ett slags lingvist – fast mot strömmen. Han accepterade inte korta vokaler och därmed inte heller dubbelteckning av konsonanter. Rabatten uttalade han rabaten, trädgårdskrattan hette mulkratan.

   Eljest var Agust en mångkunnig praktiker, kunde ympa fruktträd och höll bin. Agust bin – eller rättare ättlingar av dem – skulle dyka upp i mitt liv många, många bigenerationer senare. Då var Agust och hans maka längesen gångna ur tiden, och Maria, en av Agusts döttrar hade efter år av tjänst i Göteborg slagit sig ned på torpet, där hon levde ensam ute i skogen.

Detta hände i juni, för biodlarna förstasvärmarnas tid. I tonåren var jag bland mycket annat intresserad av bin och biodling och lärde mig en hel del därom av en storbiodlare i trakten. Till honom hade Maria ringt – hon hade fått telefon indragen i torpstugan – och talat om att ett bisamhälle svärmat på eftermiddagen. Svärmen hade slagit sig ner i en av Agusts gamla aplar, men högt och besvärligt att ta i kupa för Maria, som inte visste sig någon råd med den. Min biodlande vän lovade henne, att han skulle komma och ta in svärmen tidigt nästa morgon, så att den inte hann resa. Han kontaktade mig och föreslog, att jag skulle följa med och köpa svärmen av Maria. Så fick det bli, tyckte jag. När vi tidigt nästa morgon kom fram ur skogen på samma stig, där min far en gång sett Agust skåda andar, och tittade ut över gläntan med torpet Leanderklovan, mötte oss en underlig syn. I den nu igenvuxna trädgården gick en liten gubbe med svart kyrkhatt med flor och svart cheviotkostym, bolmade rök ur en pipa med stort huvud.

   — Ä dä Agust, som går igen? sa min vän bikungen.

   — Nä, dä ä nog Maria, sa jag, Agust gick väl aldrig med flor.

   Och Maria var det, förstås, i faderns gamla helgdagskläder. Rökpipan var, som vi framkomna fick se, gubbens gamla torvströpipa, vars rök skulle lugna bina. Sorgfloret skulle hindra dem att sticka, liksom säcktrasorna, som var knutna över kängskaft och byxben, vars inre nog Maria visste var ett kärt tillhåll för krypande ilskna bin. Händerna hade hon skyddat ordentligt med ett par kraghandskar, som väl Agust haft under vinterkörslor förr i tiden. Maria hade således skyddat sig väl, ifall hon skulle behöva ta ihåll med svärmen, innan vi hann fram. Kanske hade hon vaktat hela den ljusa juninatten.

   Min vän biodlaren använde sällan handskar och slöja, när han tog in svärmar, bara torvströrök ur en rökpust. Så ock nu, och snart var svärmen i halmkupan. Jag erbjöd Maria 15 kronor för bisvärmen – det var inte så litet vid mitten av 40-talet – och det tog hon. En jutesäck bands för kupöppningen, och vi cyklade hem i sommarmorgonen under många skämt om Marias biodlarutrustning.

   Senare fick vi höra på bygden, att Maria tyckte, att hon sålt bina för billigt. Kanske hade hon rätt, svärmen utvecklade sig till ett starkt samhälle, som biodlare säger, och gav bra med honung. 

Gustav i Lerhytt gick på gamla dar väl så krumryggad som brodern Agust i Klovan. I sina stora och för det mesta leriga stövlar och med en bredbrättad grå hatt på huvudet sågs han stödd på en grov och knotig påk vandra till och från Strané, som lantborna kallade kustsamhället. På hemvägen tyngdes han än mer mot jorden av smärtingkassen med den påtryckta texten KOOPERATIVA, fylld som denna då var med nödvändiga varor till hushållet – kaffe och socker, sirap och jäst, salt och spickesill, såpa och den trekantiga tvålen Oppoponax, som detaljdistribuerades i gjutna staplar, varav bitar kunde brytas, tobak, tändstickor och kanske ortstidningen, som av den lokala malicen döpts till ”tomsäcken” och för sitt magnumformat till

”armsträckar´n”.

   Det blev nog besvärligt för Gustav, när makan gick bort. Han lär inte ha varit lagd för husliga sysslor, så han försökte med hushållerskor. Deras tjänster tycks inte ha hållit samma mått och klass som gummans. Elaka tungor ville göra gällande att han velat gå i säng med en med storstövlarna på. Ja, folk ljög och hittade på förr också. Men Gustav hade ett grovhugget och vresigt utseende – inte milt som Agusts – så det var nog ingen, som öppet vågade driva med honom. 

1930-talet var arbetslöshetens och det politiska sammanjämkandets decennium, men det var också den politiska konfrontationens. Gunnar Sträng cyklade omkring på svenska landsbygden och organiserade lantarbetarna, Lubbe Nordström studerade dess lortighet. Torparpojkarna drogs mestadels till socialismen, ja, rentav till kommunismen, men det fanns också de, som drog på sig snyggare stövlar än arbetsstövlarna, spetsbyxor, SA-mössa, brun skjorta och armbindel med hakkors.

   Till de röda hörde Gustavs pojke, Rikard. Han sökte annan konfrontation än att vissla och bua på hemma-nazisters torgmöten och for ut som frivillig på regeringssidan i spanska inbördeskriget. Vad Rikard upplevde därute, vet väl ingen nu längre, men klockan kom inte att klämta för honom i Spanien. Han kom hem igen, lämnade snart hemtrakten och blev väl en av de svenska arbetare, som byggde folkhemmet, när allt lugnat sig efter andra världskriget och när interneringslägren för de rödaste röda glömts bort. Gustav själv, hans lilla värld och till och med namnet Lerhytt försvann i samma glömska. 

Oscar i Brattås var samtida med August i Klovan och Gustav i Lerhytt. Oscar och hans maka Hulda kom till Brattås i början av 1904. De köpte den grå och torftiga Brattåsstugan med litet mark av gamle Rallen. Oscar och Hulda hade varit ett flyttande folk. Brattås lär ha varit det nionde torpställe de bebott. En orsak till flyttandet skall ha varit, att Oscar var envis och satte sig upp mot sina husbönder. Men på Brattås skulle de förbli. 1904 var Oscar 43 år gammal och Hulda 40. Fem barn hade de, när de kom dit, och på våren 1904 föddes det sjätte, en flicka, som fick namnet Kristina. Samma år gick emellertid en dotter förlorad för dem. Hon drunknade i en myrhåla, när hon vallade den enda kon. Av hennes hand finns kvar några mycket vackert skrivna välskrivningsböcker från skolan med hennes namn, Anna Laurentia Hansson. Oscars andra namn var Hans. Av barnen var nu tre minderåriga hemma på torpet, två flickor och en pojke. Två äldre flickor var ute och tjänade.

Brattåstorpet låg längst upp mellan bergen någon kilometer från Grebbestad. Nedanför torpet bredde stora gräsbackar med betesmark ut sig ned mot ett tjärn, som tidigare kallats Greby vatten och Långsjö myr och som ännu vid mitten av 1800-talet var större och sägs ha varit fiskrikt. Det var på Oscars tid sänkt genom utdikning, igenväxande med bladvass och kallades bara Tjärnet, Myren eller Brattåstjärnet. Ingen fiskade där längre, men tjärnet hade ett rikt fågelliv. Horsgöken (enkelbeckasinen) – nu försvunnen därifrån – lät då  ännu höra sitt bräkande läte från sina vibrerande vingpennor.
   Därnere vid tjärnet låg då ännu Gamla Brattås (troligen det som på 1700-talet kallades Brattahee). Där bodde gårdfarihandlaren Olaves och hans hustru Karolina, som haft nervfeber och mist talförmågan. Hon uttryckte sig blott med kroppsspråk och ett surrande läte. Barn var litet rädda för Karolina. Olaves och Karolina odlade ett litet stycke mark och höll några får. Ett stycke väg öster om deras stuga låg i slutet av 1800-talet en dansbana. 

Oscars levnadshistoria visar många prov på torptidens svåra förhållanden. Han blev faderslös vid sex års ålder nödåret 1867,

”sockenbarn” och gåsvaktare på en stor bondgård, Nästegård. Redan då skall han emellertid ha varit läskunnig. Med Oscars skolgång blev det inte mycket, men han lärde sig hjälpligt skriva. Enligt släkttraditionen hade Oscars far anlitats som vandringsskollärare i bygden, och kanske Oscar lärt sig läsa av fadern, som dock i realitet inte var något annat än en lungsjuk jordarbetare.

   Oscar var ett fantasifullt och troligen ganska begåvat barn och därtill ”synsk”. Han hade sett tomten, långt innan tomtebilder fanns att se för fattigfolket. Han hade mött en ”jättekäring” och hört bullret av en ”skredorm” i en hålväg bland bergen. Som dräng fick Oscar sträva, tills han gifte sig med Hulda och flyttandet mellan torpen med en växande barnskara och litet lösöre började.

   Oscar arbetade på Sör Kärra som dagakarl, lagårdskarl och allt i allo för en dagspenning, som varierade efter årstider och andtider från 75 öre till en krona. Så länge hälsan stod bi, odlade han sina egna och arrenderade små jordbitar, bl a på de torrlagda markerna öster om tjärnet. Så blev det potatis, rovor och spannmål till hushållet. Han skar bladvass på tjärnet. Bladvass var tjänligt till åtskilligt; kon kunde äta den och den blev taktäckning på logen.

   Men vasstäkten på tjärnet blev Oscars olycka. Han råkade sticka sig i handen på någonting i vassen. Det värkte upp och armen blev inflammerad. På den tiden fanns ingen antibiotika. Oscar fick komma till lasarettet, och han blev där länge. Till slut blev läkarna tvungna att amputera. Oscar kom hem med protes – en stålkrok till vardags och en konstgjord hand i en svart handske, när han skulle vara kyrkeklädd.

   Men någotsånär tillfrisknad fick han behålla sitt arbete i ladugården på Sör Kärra, och han lärde sig att klara av de flesta sysslor hemma på torpet också. Barnen i Grebbestad kallade honom ”han med kroken”, när han i sin skottkärra hämtade köksavfall där till höns och gris. Men det var inte, för att barnen var rädda för honom eller elaka, ty Oscar såg snäll och gemytkig ut med rosig hy och gulvitt hår och skägg. Mycket annat visste inte barnen om honom.
   Det var hårda tider på torpet, när Oscar var på lasarettet, och ute i världen rasade första världskriget. Men Hulda var ett rekorderligt fruntimmer. Hon lyckades behålla kon och sålde mjölk och smör. När fodret tog slut fram på eftervintern, höll hon kon vid liv med ljung, som hon repade ute i markerna, som inte var så beskogade som nu.

   Men ibland kunde det se mörkare ut än vanligt. Efter en stor och hastig snösmältning översvämmades den lilla ladugården, byggd som backstuga. Kon blev förkyld och svällde upp. Det såg illa ut. Hulda visste ingen annan råd än att skicka dottern Kristina till Agust i Klovan, fast det var mitt i natten. August sökte yrvaken bland medikamenterna, tills han fann, vad han sökte.        - Glaubersalt, ska det vara, kära barn, sa han och förklarade för flickan, hur det skulle lösas i vatten och hällas i kostrupen. Och kon blev frisk.
   Hulda arbetade mycket för ”bättre folk” i strandläget. Hon tvättade stortvätt och skurade mattor och golv. I bärtider plockade hon och Kristina bär i markerna och sålde till badhotellet där. Förutom tre egna barn fostrade Hulda och Oscar tre barnbarn på Brattåstorpet. Om kvällarna satt Hulda vid spisen och rökte karvad tobaksfläta i sin järnpipa. Oscar satt vid fotogenlampan och läste – ibland högt – vad tryckt han kunnat komma över, ortstidningen, förstås, Brokiga Blad och Allt för Alla. Han var intresserad av allt som hände ute i världen, fast ibland fattade han fel som strax före första världskrigets utbrott, då det stod i tidningen om von Hindenburg.

   — Nu må ni tro, sa han, nu har Hindenburg blitt von. (På bohuslänsk dialekt betyder von ”arg”.)

   — Nu blir det inte nådigt.
   Kanske hade det fallit ur Huldas och Oscars minne – om de någonsin vetat det – att de haft ett von-namn nästan i släkten. Huldas morfar hauboisten och korpralen Carl Magnus Pagander var nämligen andra gången gift med Johann Christina von Köhler, född Gädda, änka efter sergeanten Gustaf Adolf von Köhler. Men sedan dess hade socialisationsprocessen i släkten gått bakvänt och nedåt.
   Oscar i Brattås slutade sina dagar i arbete som han levat. En vårdag tog hjärtförlamningen hans liv ute på vedbacken. Det var 1938. Hulda efterlevde honom i femton år. Stelnad av reumatism och ledförbroskningar fick hon 1942 lämna torpet och komma in på ålderdomshem, där hon tillbringade sina sista år stillasittande och sängliggande men ändå med gott humör och länge, som under hela sitt vuxna liv, full med gamla visor, ramsor och historier.

De gamla torpmarkerna på Kärragårdarna är nu mycket förändrade. Skog har tagit över ljungmarkerna, ja, till och med förr odlad jord. Stugan på Leanderklovan brann ner för några år sen, men blev dessförinnan dokumenterad. En stor, modern villa ligger nu, där Brattåsstugan låg. Olaves och Karolinas stuga på gamla Brattås nere vid tjärnet revs redan på 1910-talet och flyttades till Grebbestad, där den inte längre finns kvar. Dansbanan är sedan länge borta. Folk på orten har inte något minne av den.

Jag börjar visst bli ensam nu om att känna till de gamla namnen: Ruderöd, där Hålehälls-Maria bodde och där torparbarnen åkte skinnkälke utför den slipade hällen, Kallin-stenmalen, där Hulda och Kristina plockade bär, väl uppkallad efter någon Kallin, Rallhagen, där Rallen hade trädgård, den lilla bergsgölen Svarta havet, där torparbarnen drog kälke och åkte kana, Slubacken, Botten, Genvägsbacken och torpet Helgeröd, där i min barndom en mycket lång och smal kvinna bodde, som brukade tåga till Grebbestad med fyra, fem barn i släptåg, utstyrd i en fotsid, fållfransad svart kappa och en toppig hatt som sagans trollkarlshatt i miniatyr och med ett så lidande ansiktsuttryck, att jag aldrig har glömt det. Någon man hörde jag aldrig talas om.