Semesterdagar -

ett handskrivet och illustrerat häfte av Rut Runehäll, tillägnat maken Per Runehäll på hans födelsedag 24 november 1922.

Inledning av dottern Lillemor Runehäll.

Inledning

Min far, Per Runehäll, föddes i Grebbestad 1893. Efter ingenjörsexamen vid Chalmers i Göteborg fick han anställning hos L.M.Ericsson i Stockholm. Där träffade han min mor, Rut Wahlén, från Stockholm, som han senare gifte sig med.

1922 for de första gången till Grebbestad tillsammans. Med var också Ruts syster Maja Wahlén. Det här häftet tillägnade Rut Per på hans födelsedag 24 november 1922.

Omslag till "Semesterdagar" av Rut Runehäll.

Här följer en förklaring på en del personer som nämns.

- Jakob vid kyrkan, Johansson, körde taxi.

- Emma, hjälpte till hos Hulda Runehäll (tant, min farmor).

- Amanda Hansson, manufakturaffär.

- Ernst Torwald, järnhandlare - gift med Marie,

- Margit, dotter till Ernst och Marie, sedan gift med Tage Hellstrand.

- John Johansson, kemikalieaffär, gift med Anna på posten.

- Rasmussons på Kuseröd, den gård som Hedvig Friberg senare övertog.

- Kamrer Larsson, Viktor Larsson, arbetade på Folkhögskolan, granne mitt emot.

- Otto Stefen, körde taxi.

- Agusta, fru Lind.

- Mina Weidich och Victoria Johansson, flickorna på bokhandeln.

- Uttberg, polis.

Semesterdagar

9.15, ”tag plats, tag plats”, ropar konduktören och dörrarna smälla igen och tåget sätter sig sakta i rörelse. – Vilket liv och stoj, vänner och anförvanter tillropa passagerarna ett sista farväl och snart rulla vi över bron vid Tegelbacken, lämnande staden bakom oss. Vi dra´en suck av lättnad att äntligen sitta på tåget och vara på väg till detta något, som vi så länge har gått och längtat efter. Nu först kunde man samla tankarna och tänka tillbaka till dagens vedermödor. Vi hade polleterat det mesta av våra saker, för att inte ha så mycket att knoga med.

Vore blott 4 i kupén till att börja med, vi 3 och en göteborgska, som inte var så värst språksam. Ordnade litet för natten åt oss och togo fram mammas matsäck. Nu smakade det bättre att äta förut hade vi ej haft någon ro därtill. När man är ute på resor är det 2 saker man bör ha´ med sig, för det första en filt, för det andra en kudde, det fingo vi erfara. Pelle hade sin reskudde med sig så vi byttes om med den. Blevo ej störda av påstigande, förrän i Hallsberg då det kom så många fler på en gång. Vi fingo finna oss i det med för det var nog inte så roligt för de andra heller att komma in i en varm kupé. Strax efter sju närmade vi oss Göteborg.

Göteborgarna ha´ en förtjänst bland alla sina andra och det är att de tycka så mycket om blommor, ty vart vi sågo lyste det i glada färger, än runt stationsbyggnaden än på spårvagnsstolpar och balkonger, ja förresten över allt! Pelle visade oss på en löjtnant, som vi resten av resan sågo flera gånger, men alltid då i ny kostym varje gång. Kraftigt bygd , alldeles för kraftigt och så såg han dryg ut. 8 sutto vi åter på tåget och foro in i nya trakter. Det var ett underligt landskap vi nu kommo in i sen vi åkt över älven. Leende dalar precis som långt uppåt landet, omväxlande med bara bara berg, men det var vackert, smälte samman i grönt, grått och rött. Det röda var ljungen, som växte på klipporna. Här och där betade en fårhjord, vi hade väl sett får förr, men de var som om de här sett trevligare ut än alla andra! Även här såg man stengärdesgårdar som när vi foro genom Västergötland.

Maja var sömnig och trött inte att undra på, men Pelle och jag sutto visst hela tiden och sågo ut genom fönstret, för mig var ju allting nytt och så roligt, Pelle hade ju rest denna väg många gånger förr, men jag tror att han också tyckte det var roligt, det syntes på så honom. Uddevallabor voro med på tåget, det hördes lång väg, ”tri barn” som det var en tant som sa när konduktören kom och skulle se biljetterna.

Vid Tanums station mötte Jacob med bilen. Pelle hade talat om honom så många gånger så jag hade blivit riktigt nyfiken på honom. Kraftigt bygd med frisk färg i ”synen”, ansiktet menar jag, pipan inte att förglömma. Fd. rektorn vid folkhögskolan åkte även med. Vacker väg ner till samhället gick i krökar, man visste aldrig vad man skulle få skåda bakom nästa krök. Nu först när vi närmade oss målet, kändes det så konstigt, jag nästan var rädd, komma till alldeles främmande människor, men det gick över när bilen stannade vid Pelles gamla hem och Emma välkomnade oss på trappan. Vi varken sågo eller kände oss trevliga efter resan, smutsiga och rufsiga i håret, men sen vi tvättat och klätt om oss, kände vi oss som andra människor.

Det var en kulen morgon, mulet och dimma över staden, sotigt och smutsigt vart man såg, men vad brydde vi oss om det, här skulle vi ju inte stanna, detta var ju ej vårt mål, vi skulle vidare och där hoppades vi på solsken, vilket vi ej blevo besvikna på heller. Strömstadståget stod redan inne, så upp med sakerna i en vagn och så in i väntsalen och få litet kaffe i sig, det smakade gott.

Maja och jag hade fått ett trevligt rum, rätt lågt i tak, 4 fönster med vita gardiner, var sin säng förstås, var sitt skåp, så vi kunde rakt inte komma ihop oss om något sådant. Inte att förglömma friska violer ”tant Amanda” haft med sig från Ljungskile.

Sedan travade vi ner alla 3 till tant. Pelle flög förstås tant om halsen och blev duktigt omklappad, sen blev det vår tur, avlöpte gott! På eftermiddagen satte vi upp lampan, som vi med mycket besvär lyckades få oskadad hit, men kortslutning skulle vi göra förstås, så vi fick ringa efter ”elektriska Karlsson”!

Ja, så skulle jag väl säga något om tant, det är ett kapitel för sig själv. Pelle och hon äro väldigt lika, tant har något spetsigare näsa. Hon är livad och glad, har nog en god portion humor, för att vara över 50 år tycker jag hon är ovanligt pigg. Det är så roligt se Pelle och hon ihop, de gnabbas och retas som ett par pojkar men är som gott och väl ändå, hon är nog glad ha´ sin pojke hemma igen på en tid.

Söndag, vilken härlig känsla vakna det var nästan som man va i sjunde himlen. Tänk, söndag, en hel lång semester framför sig och så Emma med kaffebrickan, vilken hon just nu sätter på ett par stolar mellan våra sängar. Strax efter nio kom tant upp och det dröjde inte länge förrän vi sutto bänkade kring frukostbordet, där vi för första gången fingo smaka verkligt god makrill, sån´ får man aldrig häruppe.

Sen skulle vi ut och se på ”stan”. Tant hade att styra med här uppe så vi gingo på egen hand. Det skulle bli kappsegling idag, så alla människor drogo sig neråt bryggan vilket vi också gjorde. Där var liv och rörelse, gubbarna stodo med sina pipor i mun hur det skulle gå, vinden var ju så usel, det var knappt man såg en kåre på sjön ens och så mulet väder, måntro det skulle klarna på!

Rut Runehäll, Maja Walén, Ernst Torvald.

Ernst Torvald till rors.

Bakre raden Ernst Torvald, Per Runehäll, Rut Runehäll, Margit Hellstrand (Torvald),

främre raden Hulda Runehäll, Maria Torvald

Från Stöberget, strax ovanför bryggan, dit vi mödosamt klättrade upp hade man en härlig utsikt, både över inloppet, där just båtarna höllo på att ta´ sig ut, men även åt trakten mot Fjällbacka och Tanums kyrka, Tanumsberget.

Rätt som det är få vi höra någon som ropar ”Per”. Vi titta ner och på bryggan upptäcka vi en person som Pelle vid närmare skärskådande ser ut att vara ”farbror Thorwald”. Vi ner förstås, för nu hoppas vi på en segeltur, vilket han också bjuder på efter sen vi hälsat och bekantat oss med honom. Pipskägg har han och ögonen som för de mesta ser spjuveraktiga ut äro gråskiftande. Pipa har han, som alla andra härnere!´

Ut genom fjärden:Rut Runehäll, Ernst Torvald, Maja Walén.

Ut genom fjorden:Rut Runehäll, Ernst Torvald, Maja Walén.

Vi ge oss av, inte går det fort i början, men sen vi strukit förbi Vadskär och Svinnäs kommer det en liten kåre, så vi får bättre vind i seglen, och det börjar porla helt glatt om kölen. Vi ha` ingen brådska, klockan är inte mer än 12 än, och det är långt till middag. Solen börjar lysa upp och allt ter sig så vackert ut, det är vår första seglats så vi njuta i fulla drag.

Ljudet av en baksmälla höres på avstånd och blir starkare och mycket riktigt där dyker den fram. I den befinna sig ing. Wallin från L.M. med sin fru, sannerligen man kan fara nån stans utan att råka på bekanta. Hälsningar växlas och så fortsätta vi var och en åt sitt håll.

När det är så grannt väder måste ju vi bada och det dröjer inte länge förrän vi landat vid ett skär, Lökholmen, och plumsa snart i vattnet. Det var härligt, sånt vatten, oj vad det är sallt mycket värre en vi trott! Det är så lugnt och stilla omkring oss, inga båtar höras eller synas, de flesta ha, nog följt seglarna på väg. Blott nån gång skriker tärnan uppöver oss eller man hör snattret av ejderhonan med sina ungar. Men tiden går unnan, den står aldrig still, hade redan hunnit bli tre så vi ge oss av hem igen.

På återvägen voro vi i land på Manholmen, där de tyska krigarna ligga begravda efter Nordsjöslaget. Även en gammal fiskare, en hedersgubbe ute ifrån Pinnön hade här fått sin grav eller rättare sagt, han hade så velat ha!

Voro lagom hemma till middagen, där vi väntades av moster Marie och Margit, vilka plus vår ”skeppare” skulle äta tillsammans med oss. Pelle är för rolig, man kan aldrig veta vad han tänker komma med, på förhand. ”Vad Du har blivit tjock moster Marie. Du är väl aldrig P.D.V.” var det första han hälsade henne med. Togo ett par kort efter middagen.

På kvällen voro ”skepparlaget” och tittade på gamla gravfältet. En del av gravarna eller hällristningarna voro nerfallna och somliga hade det växt skog omkring. Skulle ha varit bra roligt veta vad som stod inristat på dem. Gravfältet vid Greby skall ju vara det största och äldsta i Sverige, det vill inte säga så litet.

Nästa dag voro vi och badade vid Söval (Sövall). Sö betyder får på Bohuslänska! Under vägen vore vi inne på Kuserö, hos Rasmussons. Där var Pelle välkommen, och det är synd att säga att han inte är det nån an stans heller, de hade till och med döpt en liten tupp efter honom. Både hon och han voro väldigt gemytliga, precis som vi kännt varandra förut tyckte jag.

Per Runehäll, Maja Walén, Ernst Torvald, Margit Hellstrand, Maria Torvald.

Jaha, så var det första augusti. Bjöd namnsdagsbarnet kaffe på sängen, han tycker ju om det. Inte för jag kokte det själv, för Emma är så svår, man får aldrig röra något, som tillhör hennes sysslor. Senare på dagen hade tant kafferep nere hos sig, vid vilket ”John” hade blivit inbjuden, han hade måst sätta upp ”Kommer snart” på sin dörr.

Nästa dags program var bland annat, att gå till Munkkyrkan. Det hade inte varit gott väder på förmiddagen, åskan hade gått till och med slagit ner ute på Otterön. Men det var ju vid stormigt väder det skulle vara vackrast därute, så friskt mod bara!

Vägen gick till största delen över en stor ljunghed tätt utmed berget, så i ett huj stod vi mitt i gapet, inte skyddade av nån ting. Det var storslaget, solglittret, som nästan bländade, kala klippor mot vilka skummet yrde. Voro inne i grottan men ut igen skulle vi, det var mycket roligare. Det var så roligt att sitta och titta på vattnet och se mot horisonten där hav och himmel möttes. Jag tror vi kunnat sitta länge, länge, men tiden led och det var rätt lång väg hem igen. Hela vägen hem gingo vi ut med stranden barfota, men oj vad det gjorde ont till att börja med. Hittade ibland en trevligt slipad sten, ett musselskal eller en snäcka, var lyckan god kunde man få sig en sjöstjärna. Här och där i sjöbodarna sutto gamla fiskargubbar och gjorde i ordning sina hummertinnar eller nät.

Väl hemma igen, smakade oss maten utmärkt, sjön suger. Så var det slut på denna härliga dag, bland alla andra härliga dagar vi haft här nere, men inte riktigt för på kvällen gingo vi tillsammans med John till Kvarnberget. Månsken och mycket lugnt, bara på avstånd hördes ljudet av bränningar. Långt borta blinkade fyrarna sitt rött, grönt och vitt. God natt!

Dagen därpå hade Maja ingen åtrå för kallbad, utan hade fått i sitt huvud att ett tallbarsbad vore mycket bättre. Följden blev att Pelle och jag fingo traska ensamma till Gliskil, där det funnos många fina badställen.

Ernst Torvald, Maja Walén, Rut Runehäll.

På eftermiddagen hade vi blivit lovade en sjötur med farbror Thorwald men det var ingen vind, och så till sist kom det då litet, blev bättre längre ut. Långt ut ända till Kännskär förde oss vår skeppare i kväll. Lade till på läsidan. Det var allt de lustigt nog växte här näckrosor i en pöl, det hade jag ej haft reda på förut. Härute påminde mycket om Munkkyrkan, samma dragningskraft hade havet här, man satt bara i stum beundran och så vackert här var när solen började gå ner, allt lyste i kopparglans. Badade på läsidan, var inte så kallt fast det var sent. Det var svårt slita sig från denna vackra tavla, men vi skulle kryssa hem och det komme att ta tid, hit hade de varit medvind! Tant hade flera gånger varit uppe i Härliden, hade varit orolig. Det var allt det bästa vi visste när vi fingo vara med på sådana här segelturer, sol, luft och saltstänk, blandat med en svag doft av pipa. Kvällen avslutades med kaffefest hos Thorwalds fast klockan var då ½ 11, men det gjorde ingenting. Det ligger en båt ute på redden, som gör sig alldeles härligt i månstrimman.

Maja har fått ont i ett finger, så vi driver med henne att hon skall gå ner till ”dr. John” och få det omplåstrat, det är inte bättre ställt med Pelle, han har finne på halsen, de är så gott de följas åt.

Vi äro nu alla åter samlade och ha nyss ätit en bastant middag, makrill med persilja, som jag trodde var sjögräs eller tång rättare sagt. ”Tänka först och tala sen” är en väldigt fin regel!

Fördriva nu tiden efter vars och ens tycke. Pelle inne på salssoffan och sover middag, Maja syr, hon är så flitig, för min del har jag bara hunnit 7 bågar än! Jag för min del skriver. Solen skiner så härligt ute så det är bra synd att sitta inne, skriva kan jag göra en ann dag. Emma går utanför i köket och stökar, unnar sig ingen ro. När kvällen kom gjorde vi oss redo att gå till Kuserö, men så kom John och ”satt på brädet” och så följdes vi istället neråt bryggan.

Det är precis som om det skulle vara söndag var evigaste dag, det är så ljuvligt. Idag t.ex. har Pelle flyttat ut sin korgstol på gården och ställt den mitt i solgasset, han sitter nu och sjunger ”herr Peder” och ser så nöjd och belåten ut, medan jag är uppkrupen på brädet och stoppar strumpor, det måste göras de också. Det känns att Emma håller på att koka välling, si vi ha inte ätit frukost än. Mamma skulle veta att vi äta välling till varenda frukost, så skulle hon bli glad.

Efteråt gingo Maja och Pelle ut på stan, vilket jag tyckte var härligt att få vara ensam på täppan, för jag tänkte ställa till stortvätt, Majas och min bomullsklänning hade börjat att se solkig ut. Det var bra torkväder, och en annan dag kanske det kunde ha regnat.

Ur texten: "Det blåste bra hårt här, men vi funno ett skyddat ställe. Det var vitt skum på vattnet idag, betyder åskväder, sa Pelle."

Ernst Torvald, Maja Walén, Rut Runehäll.

Nästkommande kväll bjöd John på rumpesmällefärd, men han hade ej tagit med tillräckligt mycket bensin. Följaktligen stannade vi strax utanför den där sten på Svinnäs, som vänder sig, när han får känna lukten av färskt bröd! Rodde hem i sakta lunk, hade i alla fall åkt motorbåt.

Är nu andra söndagen vi äro här och skola idag ge oss av till Bullarn Kommer ej iväg förrän klockan 12. Steffen körde. Pastor Bergendahl stod på predikostolen när vi foro om kyrkan, vi foro för att roa oss, men inne i kyrkan förmanade han nog församlingen att avhålla sig därifrån, så kan det vara.

Ett tag såg det riktigt hotande ut, svarta, mörka moln, då och då en regndroppe. Margit hade tagit med en filt som vi höljde över oss ibland när dropparna blevo envisare.

Vid station fingo vi se tåget igen, som vi inte sett på en hel vecka, lustigt nog.

Det var en härlig färd och vackra trakter foro vi igenom. Skogen blev större och tätare ju närmare målet vi kommo. Målet var Långevallsfors. Drucko kaffe på turisthotellet där det var par från Stockholm som såg ut som riktiga gulascher.

Gingo ner till forsen ett slag, berget på andra sidan frestade, men som jag gjort mig illa i foten gick det ej för sig. Det föreföll så dystert och beklämmande så det var med lättnad vi foro därifrån igen. Under hemfärden stannade vi vid Naverstads- och Tanums kyrka. Den förstnämnda lär visst vara sen 1100-talet. Vid 6 tiden voro vi hemma igen, här kändes det då mycket friare än inne i mörka skogen, men en härlig dag hade det varit.

Satt och skrev i lugn och ro dan därpå då Emma släpper in en herre och ber honom sitta ner. Jag kände mig lite bortkommen genom att så där hux flux få se en främmande karl, men han var det då inte i motsatt fall. ”Mitt namn är Kjellstorp var är Per”.

Som väl var kom så den han sökte och tog honom med ut i grottan där kaffet serverades när Maja kom hem. Hon hade varit och badat tallbarrsbad igen. Kamrer Larsson blev också inviterad. Kjellstorp var så högröstad av sig och såg så morsk ut, guldkjedja hade han som dinglade helt glatt på magen. Det gick hett till för det pratades om förbudet. Få se vad intryck Kjellstorp gjort på Maja.

I kväll skulle vi återigen få följa med farbror Thorwald. Denna gång ställdes färden till Stångeskär. På hemvägen var rätt kallt. Fingo låna kikaren att ha med till Strömstad i morgon, tänk om det blir sjögång?

På Bullarfärd: Otto Stefen, Rut Runehäll, Hulda Runehäll, Margit Hellstrand, Ernst Torvald, Per Runehäll

Nu är det måndag igen, snart så börja dagarna gå unnan. Pelle säger vi får börja räkna sista måndag, sista tisdag och så vidare.

I kväll har varit en misslyckad regatta, kommo knappt längre än till ångbåtsbryggan, ingen vind alls och runt omkring mörka moln och åskknallar. Moster Marie och Margit voro med och det såg för roligt ut när moster Marie tog en badhandduk och hängde över hatten för att skydda den mot regnet som just började komma. Kommo så åter till den Thorwaldska bryggan.

Stämningen var ej glad, men för att muntra upp det litet började Pelle gå strakbent, inte nog därmed för när vi kommo ut mötte vi en pojk som gick på styltor och så längre fram självaste Greby, som är halt. Det blev för mycket av det goda, vi nästan tjöto av skratt alle samman.

Det är så fint månsken inne om kvällarna, så man nästan kan bli svärmisk.

Väcktes i morse av en körsbärskärna som höll på att krossa fönstret. Kastaren var John, som gick att hämta mjölken hos Wunchens, han tror visst vi sover länge på mornarna.

Nu börjas det, kafferepen vill säga, för idag har tant bjudit fru och fröken Borgenstjärna, av oss omdöpt till ”fregatten” alltid klädd i lila. Vi fingo ta på oss bästa stass förstås, sen ner att mönstras av Mina och Victoria på bokhandeln och sen ner och intaga våra platser nere hos tant. Fregatten kom, men den som inte kunde sitta kvar var Pelle. Bums ut i köket.

”Goddag, god dag, snälla fröken, vart tog Per vägen”? Var det första hon sade vid inträdet. Jag har aldrig varit fyndig av mig, inte nu heller för jag sa bara att jag trodde nog han skulle komma snart.

Konversationen rörde sig om karavante, ungdomens förvildning m.m. under det att tants goda kakor läto oss alla väl smaka.

Efter ett par timmars förlopp så lät det: Adjö, adjö, snälla Hulda.

Jaha. På kvällen voro vi hos fru Lind, en stor kraftig dam, vet nog vad hon vill, inte ont i det. Vi räknade ut att vi druckit 6 koppar kaffe var i dag, det är nog inte nyttigt för magen i längden.

Vid Stångeskärs fyr: Rut Runehäll, Per Runehäll, Ernst Torvald.

Nästa kväll åter kafferep, denna gång hos Thorwalds. Tänk så mycket gått, det skulle en stockholmare sett, vi som inte alls äro vana vid så mycket häruppe. Blev sent, skall sova länge i morgon. På hemvägen mötte vi Uttberg. Go kväll!

Jag trodde att jag drömde att ett tåg höll på och köra på mig, morgonen därpå för det var sånt väsen när Pelle och skottkärran körde förbi fönstret, på väg till kyrkogården, att se om graven. Bums ur sängen och på med kläderna. Det dröjde ej länge förrän jag var efter. Det var en härlig morgon, inne på kyrkogården var det så tyst och lugnt sån ro, precis som man skulle vara långt borta från människor. Voro även nere och tittade om Lottas grav. Sen gnissla vi hemåt igen, för att äta frukost.

Togo vår sista plåt av alla våra 36 nere hos tant Amanda i trädgården. Sen till Söval (Sövall) för sista gången, att bada. Fårse om det är sig likt nästa gång vi komma dit. Solen baddade och vattnet var härligt. Farväl härliga Söval (Sövall)! Tog avsked från Kuseröborna på hemvägen, fingo kaga och mjölk. Klockan 8 precis voro vi på kväll hos tant Amanda. Även fru Lind var där, kom litet senare enär hon förut varit ute med landsfiskalen och seglat, låter fint, inte sant! Packade litet på kvällen, men vi voro så trötta, så det blev ej nån ordning.

Mulet väder, jag tror själva himlen är ledsen över att vi skola fara idag. Åto frukost tidigt för det skulle bli tidig middag. Tant Amanda skulle även komma. Gingo sen ut för att ta farväl av Thorwalds och hela samhället. Det var så konstigt resa ifrån det, man hade fäst sig vid det. Tant läto oss få äpplekaka ännu en gång innan vi reste, det som är så gått. När klockan närmade sig 4 kom John i regnrock och paraply, för si himlen hade inte kunnat hålla sig längre utan det började falla ett fint regn. Flickorna på bokhandeln voro även här. En liten klump av återhållen gråt satt nog i halsen sen vi sagt adjö åt alla och bilen satt sig igång, styrande upp mot landsvägen till Tanums station. Vår goda Emma grät hon. Mor Berna hade också kommit upp bra snällt var det av henne.

Vid runstenen: Margit Hellstrand, Maja Walén, Rut Runehäll.

½ 6 följande morgon blevo vi purrade av Pelle. Visst var det svårt krypa ur sin sköna bädd så, åter kaffereptidigt, men upp i alla fall. ”Norrviken” gick klockan 7 så vi fingo skynda oss. Mycket mat försökte vi få i oss, för vi skulle ju inte få något förrän i Strömstad.

Pelle träffade ett på bekanta, Karin Ahlström och en flicka till på båten, voro gymnastiklärarinnor.

Framkomna till Strömstad skulle vi först ha kaffe. Sen vandrade vi åstad till spritcentralen. Det var så skojigt stå och titta på folket och deras komers. Det var särskilt en gubbbe, jag tror han hette ”Paddy” som radade upp ej mindre än ett 20 tal tombuteljer, som han skulle ha fulla igen. Avhörde ett par musikstycken i Brunnsparken, men tiden flyktar och klockan närmar sig 3 så vi gå neråt båten igen. Det var ej med så stor saknad vi lämnade Strömstad. Grebbestad är bättre och när vi återigen landar vid bryggan känner vi oss betydligt gladare än vi gjort under hela vägen. Eller hur? På kvällen hade tant kafferep i grotta, mycket små bröd och gått. Följde sällskapet, var och en till sitt, efteråt.

Vid stationen var mycket folk och gubben som sålde biljetter i luckan var så sölig så vi trodde att vii ej skulle hinna med, som väl var, var det försenat. Det sista vi sågo när tåget satt sig igång var Tanumsberget. Fast vi vandrat omkring så mycket, hade vi i alla fall inte kommit dit upp. Om Gud vill kanske vi komma dit nån gång.

Väl framme i Göteborg igen, markera vi platsen i Stockholmsvagnen och bege oss ut för att ta en titt på stan i kvällsbelysning. Vi hinna inte så långt, till Vinkelgatan tror jag den hette, så med fart tillbaka igen för att ej komma försent.

½ 10 igen, ånga vi med nattsnälltåget från Göteborg med Stockholm som mål, ifrån dessa trakter, där vi upplevat 14 härliga semesterdagar, vilka vi sent skola glömma.

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454 - Swish 123 53 508 22