Rikskänd telegraf

En tidig bild av vad som skulle komma att bli Sveriges mest omsjungna telefonstation. Annie Busck som byggt fastigheten i början av 1920-talet sålde den 1946 till linjeförman Anders Landgren.

Attraktiva  jobb
Telegraf- och Telefonstationens tillkomst underlättade inte enbart kontakter med yttervärlden. Telegrafverket skulle efterhand också bli en av de största arbetsgivarna vid sidan av konservfabriken och Gästis. Fler och fler linjearbetare, telefonreparatörer och telefonister anställdes. Trygga och bra befattningar.

   - Pappa såg gärna att hela familjen arbetade där, säger Bodil Landgren.

   Anders Landgren var linjeförman, sönerna Sture och Frank linjearbetare och döttrarna Lucy telefonist och Bodil telegrambud. Frank öppnade senare handelsträdgård och Bodil hårsalong. I Harry (Stor-Harry) Karlssons hushåll var både Harry och sonen Kent ”telegrafare”.  

   För män med ojämn inkomst var det bra att ha en fru som var telefonist. Småfiskaren Hugo Andersson, gift med rikstelefonisten Elsa är ett exempel.

Grebbestadsborna hade väntat länge och otåligt på att bli kopplade till yttervärlden. Redan 1870 hade Uddevalla, Lysekil, Fjällbacka och Strömstad anslutits till telegraflinjen från

Målningen från torget är från 1905 och gjord av en elev på folkhögskolan vars rektor, Alfred Alström, köpt fastigheten som en investering. Målningen visar också Anne Busck.

1945 fanns 163 abonnenter i samhället. 1951 ytterligare 200. Det visar två telefonkataloger som Restaurang Telegrafens krögare Anders Sporrong har.

   - Men man ska komma ihåg att det också fanns fyra telefonhytter på telegrafen, en telefonkiosk på torget och en vid Tretoms camping, säger Lisa Andersson som kom till Grebbestad 1950. Grebbestadbor utan telefon var med andra ord välförsedda.

Bror Telefonar`n Andersson.

Linjearbetarna arbetade ofta borta från samhället under veckorna för att se till nätet. Några tjänstebilar fanns inte. Olle Listad kan ses upp i stolpen.

Stockholm via Vänersborg upp genom Bohuslän och in i Norge. Kustsamhällen som Grebbestad, med undantag av Fjällbacka, ansågs länge alltför obetydliga för att motivera linjedragning och stationsetablering. När fröken Elise Berg öppnade stationen i Lydénbacken bodde 800 personer i samhället.

En intressant fråga är varför Fjällbacka anslöts så mycket tidigare? 

”Förlåt ???”
Telefontrafiken, med undantag av lokalsamtal, spelade däremot en underordnad roll. Ljudkvalitén över längre avstånd var kroniskt dålig och skulle så förbli i många år.
   - Hallå, det här är redaktör Hans Hall i Grebbestad. Kan jag få tala med ......
   - ?? Knall och fall i Grebbestad?

   - Nej, HANS HALL!
   - Aha,  Wall  .... från Walls pensionat i Grebbestad?

Etableringen var oerhört viktig för fiskgrossister och andra affärsidkare, för kustsjöfarten som svarade för en stor del av gods- och varutransporterna och inte minst för den snabbt expanderande stenindustrin. Nu kunde man kvickt och effektivt via telegram kommunicera med kunder och leverantörer i Sverige och utomlands. Öresundskabeln från 1854 knöt Sverige till övriga Europa och därifrån till USA via atlantkabeln tolv år senare.

   Tillkomsten av en Telegraf- och Telefonstation var också  betydelsefull för vanligt folk. En viktig nyhet till en släkting som emigrerat till Amerika kunde nu telegraferas. Telegrammet anlände nästan omgående. 

Telefonisten är Dagny Andersson vars mamma Lotten ägde tyg- och sybehörsaffären intill Kooperativa. Av växelborden att döma är bilden sannolikt tagen när telegrafen var belägen vid torget.

   - Jag fick sitta bredvid en telefonist och träna hur man kopplade och läsa i en broschyr hur man skulle svara. D.v.s ”Grebbestad” och upprepa numret man skulle koppla till och sedan säga ”numret påringt” etc.  Det var en mycket trevlig arbetsplats med fina arbetskamrater. Det var roligt. Ingen stress.

   För 14-åriga Ann-Margret Gustafsson (gift Olausson) blev telegrafen hennes första arbetsplats. Hon arbetade där några veckor under sommaren 1962 som telegrambud.

   - Många telegram skulle levereras utanför samhället. Så därför kunde det bli långa cykelturer i solskenet. Eftersom de flesta av telegrammen var gratulationer till olika högtidsdagar, var folket i ”stugorna” på ett strålande humör när jag kom trampande på min cykel. Det var många som lämnade en liten slant som uppskattning och varma dagar kunde jag bli bjuden på ett glas saft.

   I Ann-Margrets uppgifter ingick också att varje morgon tvätta telefoner och bord i samtalshytterna, koka kaffe, diska och hålla rent i pentryt.

   - Och inte att förglömma, den viktigaste uppgiften av dem alla. Att varje dag köpa kaffebröd hos Brobergs. Jag lärde mig snabbt vem som villa ha vad. Alla hade sina favoriter. Ibland fick jag också gå vägen om Ljungbergs kiosk och inhandla godis. Jag var djupt imponerad av mängden av kaffebröd och godis som telefonisterna kunde konsumera under ett pass. 

Rikstelefonist Elsa Andersson med blommor och kolleger. Lisa Andersson längst till vänster, Elin Zachrisson andra person till vänster om Elsa. Bilden är tagen 1966  efter telegrafens nedläggning.

Lisa hade börjat som telefonist redan som 14-åring hemma i Skee. Först för ett litet privat nät och sedan på en av televerkets understationer. Hennes kollega Elin Zachrisson började på telegrafen 1949. Hon var från Halvordseröd och hade en kort tid innan arbetat som telefonist i Dingle.

   - Gulli Mattsson som var chef ringde och erbjöd mig anställning, säger Elin. Jag trivdes väldigt bra. Hade funderat på att bli telefonist redan som barn.

   Både Elin och Lisa, och möjligen också Gulli, arbetade hela deras yrkesverksamma liv för Telegrafverket, senare Televerket, och de var inte de enda. Telefonister, linjearbetare och reparatörer lämnade inte gärna säkra och socialt respekterade befattningar.  Man var stolt över sitt arbete. Bror Andersson, vanligen kallad Telefonar`n, lät inrista titeln telefonreparatör på sin gravsten.

Inte första gången
Evert Taubes ”Solig morgon” gjorde tveklöst samhällets ”telefonstation” rikskänd. Men vem var förebilden till ”hon som satt i växeln på telefonstation”? Elin Zachrisson? Kände hon Taube?

   - Nej, skrattar Elin, jag såg honom bara någon gång gå armkrok med Hedvig på Röö genom samhället.

   Besökte Taube telegrafen? Kom han upp för att ringa? Skicka telegram?

   - Vi såg honom aldrig, säger Lisa och Elin. Och något telegram roddes aldrig ut till Röö.

   Kännare av Evert Taubes musikaliska och litterära produktion vet att det inte var första gången som teletemat kom upp. I  ”Telegrafisten Anton Hanssons Vals” från 1948 beskriver han hur Anton Hansson, telegrafist på Vinga där Evert Taube växte upp, ”satte sig vid apparaten och knackade ner, i tre fjärdedelstakt, ett vackert telegram till en avlägsen trakt.”

Irma Lydén, Karin Hultberg och Lucy Johansson tjänstgjorde sista kvällen. 

Restaurang Telegrafens krögare Anders Sporrong med brorsonen Gustav. Restaurangen etablerades 2002 i telegrafbyggnaden som byggts 80 år tidigare.

Sista samtalet kopplas

1964 stod det klart att Telegraf– och Telefonstationens dagar var räknade. Automatiseringen som börjat redan på 1920-talet hade nått Grebbestad. Två år senare, den 31 augusti kopplades det sista samtalet. En åttioårig revolutionerande epok var över. 

   Telefonisterna erbjöds arbete på andra orter. Lisa Andersson arbetade först sju år i Trollhättan och därefter till pensioneringen lika många år i Telebutiken i Strömstad. 

   - Mycket trevligt arbete också där, säger Lisa. Jag trivdes bra överallt.