Reinhold och Jenny Rydström 1912 med sönerna Erik, Filip och Tage. Ytterligare en son, Ragnar, skulle komma tolv år senare. Bilden är förmodligen tagen av Emma Nilson i Svante Haegers ateljé i Grebbestad som var en filial till hans fotoateljé i Strömstad.

Väntan på pension

Alla börjar komma till åren. Reinhold är 63. För hans del återstår fyra år till den välsignade pensionen. Riksdagen har beslutat att den som fyllt 67 ska få tusen kronor om året, sextonhundra för gift par, samt möjlighet till bostadsbidrag. Inte så mycket kanske, men betydligt bättre än tidigare. Pensionen är en knapp fjärdedel av den genomsnittliga indu-striarbetarelönen på omkring 4.500 kronor.

  - Regeringen har äntligen låst dörren till fattigstugan, som ”Lill-Oskar” uttryckte det under en paus i arbetet på fortet längst ut på Svinnäs när man diskuterar pensionsreformen.

Svunnen storhetstid


Reinhold, ”Kalle-Kalle,” Bengren och de andra har länge insett att stenindustrin i samhället är över. Stenbrotten i Ulmekärr, Ulmekärrsand och de på Otterön slog igen för nästan 15 år sedan. Det är en stark kontrast till sekelskiftet när Reinhold som sjuttonåring kom till Grebbestad från Blekinge, den mo-derna stenindustrins vagga.

  När han anlände var det gott om arbete och hyggligt betalt. Småbrotten i Ulmekärrsand med utskeppning i Grönemad var i full gång. Intensivt arbete var det också i det stora brottet i Ulmekärr vars sten lastades på fartyg i Edsvik. På Otterön höll flera brott på att öppnas. ”Lill-Oskar” Olsson och Anders Arons-son tillhörde de som efterhand flyttade in i arbetarbarackerna där.

  - Har vi mycket uppskrivet på Koopera? frågar han.


  - Tillräckligt, svarar Jenny, som i likhet med samhällets andra stenhuggarfruar sällan handlar någon annanstans. Inget ont om privathandlarna, men kooperationen är en viktig del av den arbetarrörelse som Reinhold tillhört sedan han som ung började hugga sten i Blekinge.


  - Snart är det dags att betala, säger hon. Vi ligger efter.

Svåra tider


Det är hösten 1946, men problemen för samhällets sten-huggare hade börjat långt innan krigsåren 1939-45. Efterfrågan på granit hade sjunkit dramatiskt efter depressionen som bröt ut 1930. Den exportinriktade och konjunkturkänsliga stenindustrin var nära kollaps. I likhet med andra hade han överlevt tack vare statliga AK-arbeten.

  AK-arbetena, inte alltid lokala, hade inneburit att han varit borta en hel del från Jenny och yngste sonen, Ragnar. De övriga var redan utflugna. Den äldste, Filip, hade direkt efter börskraschen 1929 mönstrat på Svenska Amerikalinjens kryssningsfartyg ”Gripsholm” som wienerbrödsbagare. Det fanns ingen sysselsättning i samhället. Han har just kommit tillbaka efter 17 år till sjöss med få längre avbrott i land.

  - Jag ser att August är på väg, säger Jenny medan hon vattnar Flitiga Lisa och pelargoniorna som pryder det lilla vardagsrummet.

  Reinhold tittar ut genom fönstret ner mot vattenpumpen utan-för Albert Nordholms hus. Jenny har rätt. Arbetskamraten och grannen August Olsson har beslutat sig för att gå till Svinnäs. Har möjligen Bengren, Aronsson, ”Kalle-Kalle” och ”Lill-Oskar” gjort detsamma?

Verksamheten sysselsatte inte enbart de som arbetade i sten-brotten. Arvid och Gerda Ljungström, t.ex, som ägde gården ”Ulmekärr” kombinerade inkomsten från lantbruket med att arrendera ut mark för flera mindre stenbrott och erbjöd sten-huggare mat och logi. Arvid fraktade dessutom, när tiden tillät, sten från brotten till utskeppningsplatserna.

  Utöver behov av transportarbetare och lastare av stenen till fartygen var det stor efterfrågan på skickliga smeder som kunde tillverka och skärpa stenhuggarnas verktyg. I flera sam-hällen som Krokstrand, Hunnebostrand och Bohus Malmön kom industrin att bli den dominerande näringen.

Facklig kamp

Men det skulle inte dröja länge innan de tvära upp- och nedgångarna kom. De skulle plåga industrin de kommande 30 åren. Konflikter mellan stenarbetare och arbetsgivare var ett annat återkommande problem. Svenska Stenhuggareförbundet, bildat 1898 med säte i Lysekil, betraktades i likhet med övriga fackförbund som ett hot mot den rådande konservativa samhällsordningen, inte minst av kyrkan.

Redan 1902 utlöstes fem strejker i Grebbestad med omnejd.

Efter storstrejken 1909 då LO förlorade nästan hälften av sina medlemmar fanns två fackföreningar i samhället. En var an-sluten till Svenska Stenhuggareförbundet (LO) och den andra till SAC, syndikalisternas organisation. Så var det också på Otterön. Men fortfarande var inte ens hälften av Bohusläns stenarbetare organiserade.

Reinhold någon gång under 30-talet.

Lantbrukarparet Arvid och Gerda Ljungström som hyrdeut mark för flera mindre stenbrott i Ulmekärr.

Kortspel och dragspel


Det knackar på köksdörren och Bengren uppenbarar sig.


  - Till Svinnäslandet idag Reinhold?


  - Ha en kopp kaffe, säger Reinhold som inte vill visa att han är tvehågsen.

  Oskar Bengren sätter sig ned. De har varit arbetskamrater i många år och känner varandra utan och innan. Tillsammans har de varit aktiva i facket, kooperationen och Hundramanna-föreningen. Den senare en lokal föregångare till sjukkassan. De träffas en gång i veckan för att spela kort, inte om pengar utan för att umgås. I morgon kväll skall de träffas här hos Reinhold, förra veckan var de hos ”Kalle-Kalle” Karlsson, veckan dessförinnan hos August Olsson. Hembakade skorpor, någon småkaka och kaffe är allt som bjuds.

  Deras fruar Anna, Jenny, Hulda och Elisabeth ser fram emot veckans sociala sammankomst lika mycket som deras män. De är alla från samhället eller däromkring och hade strax efter sekelskiftet haft kurage att gifta sig med inflyttade stenhug-gare. Inte populärt i samhällsbornas ögon. Stenhuggarna var yrkesstolta och sågs ofta som farliga socialister. Dessutom var de utbölingar! Det hade inte saknats gliringar, men Jenny och de andra hade stött varandra i vått och torrt.

  - Anna hoppas att Du tar fram dragspelet i morgon kväll, säger Oskar för att ha något att säga.


  - Fingrarna börjar bli stela, svarar Reinhold som i unga dagar var uppskattad spelman på Björnbåsens dansbana.

  Han kan fortfarande klämma i med ”Arholmavalsen, Du skåning, Du skåning, Kväsarvalsen” eller något annat. Repertoaren finns där även om fingrarna inte alltid hänger med.


  - Ska jag packa matlådan? avbryter Jenny.


  - Det är väl bäst så, säger Reinhold som nu gett upp tanken på Ivar Lo-Johanssons Vagabondliv i Frankrike. Boken får vänta. Det blir att gå till AK-arbetet på Svinnäs tillsammans med Bengren.


  - Vad blir det till kvällsvarden? frågar han på sin mjuka blekingedialekt.


  - Det vanliga. Sill och potäter med en skvätt mjölk och lingon, svarar Jenny och lägger ytterligare en vedklamp i kaminen.

Nytagna bilder

Yrkeskamraterna Anders Aronsson och Carl Oskar Olsson (Lill-Oskar) som båda hade arbetat i stenbrotten på Otterön från 1925. De var de sista hyresgästerna i Bockehuset och bodde där till deras bortgång 1959 respektive 1960. Bilden är tagen utanför Bockehuset möjligen 1949 då Anders firade sin 70-årdag. Anders är mannen utan hatt.

Karl (Kalle-Kalle) och Hulda Karlsson utanför deras hus på Övre Långgatan.

Foto: L. Heijel, november 2016