Pojken, samhällets favorithäst

av Björn Rydström

Det hörs hovklapper längs Övre Långgatan.

- Aha, Pojken är i antågande. Hilma, har vi ett äpple eller en sockerbit till honom?

Ludvig Johansson går ut på gatan från sin speceributik och inväntar renhållningsvagnen med Bertil Oskarsson och Axel Lund som just passerar ”Präst”- Anna Nilssons röda hus mittemot Kalle Karlssons. Men det är inte enbart äppelbitar, sockerbitar och en och annan morot som väntar på Pojken under hans dagliga tur genom samhället. För några minuter sedan när han passerade Tobiassons Plåtslageri mittemot landfiskalskontoret kom Ture ut.

- Här Bertil har Du en hinkespann med friskt vatten till Pojken.

Hovklappret är också signalen till oss barn att Pojken närmar sig.

- Farbror Bertil, får jag klappa Pojken?

- Farbror Axel, får vi åka på flaket?

- Farbror Bertil får jag hålla i tömmarna?

- Farbror Axel, vill Pojken ha en bit av min randiga Sportkola?

- Nej, säger Axel med en glimt i ögat. Pojken är inte ”göttesugen” i dag.

Om Pojken är vänlig och godmodig så är också Bertil och Axel. Deras tålamod har inga gränser. Oavsett hur ofta deras arbete avbryts visar de aldrig någon irritation.

- Farbror Axel, hur ska jag hålla handen när jag ger Pojken en äppelbit?

- Lägg den i handflatan så tar Pojken biten. Var inte rädd, Du kommer att ha lika många fingrar kvar när Du drar tillbaka näven.

Många av oss kommer säkert ihåg när vi för första gången kände Pojkens varma, varsamma läppar ta äppelbiten eller sockerbiten ur vår hand. Det var inledningen till en nära och speciell relation med samhällets trygge ardenner.

Ett strävsamt par, Bertil Oskarsson och Pojken, som tillsammans med Axel Lund skötte samhällets renhållning

under 12 år.

Uppskattad åktur

Lilian Gullman (numera Heijel) och hennes lekkamrater tillhörde dem som regelbundet fick en åktur på flaket.

”Varje dag efter arbetsdagens slut kom Bertil och Pojken längs grusvägen som idag heter Tärnegatan och som sträcker sig från Nedre Långgatan vid Kap Horn och förbi vårt hus. Jag kan ha varit 8-10 år.

Som barn märkte jag inget av att Bertil skötte sophämtningen. Ingen lukt, inga soprester på vagnen. Jag trodde att han utförde transporttjänster i allmänhet, jord, ved och så vidare.

Pojken var en stor och trygg ardenner, trogen sin husbonde som var snäll och tog väl hand om sin arbetskamrat. Bertil var kädd i en blå arbetsoverall och hade någon slags huvudbonad. Oftast satt han på flaket med benen dinglande utanför kanten. När vi ungar, Rolf Waldner, Tulla Olsson, Eva-Britt Olofsson och kanske någon mer, såg Bertil och Pojken komma, rusade vi fram till ekipaget och frågade vänligt om vi fick åka med. Aldrig att Bertil sa nej.

Pojkens stall, idag ombyggt till bostad.

...Pojken andades ut och tänkte: Äntligen hemma!
Idag är Pojkens stall ombyggt till bostad.

Han kommenderade Pojken att stanna och vi klättrade upp. Sen smackade Bertil igen och Pojken lunkade på. Vilken känsla att få sitta på flaket och lugnt och fint bli dragen av ett så stort djur! Och det luktade gott! Inte sopor, bara snäll och trygg häst.

Uppför grusvägen drogs vi, sen till vänster på ännu en grusväg ut mot Kuseröd. Efter ett par hundra meter, mittemot nuvarande Landgrens handelsträdgård, svängde vi in till höger på Bertils avtagsväg. Det lutade svagt uppför och när jag tänker tillbaka på det idag kan jag riktigt känna hur Pojken andades ut och tänkte: Äntligen hemma!

Boningshuset låg och ligger fortfarande rakt fram och till höger låg stallet, ladugården och hönshuset. Resan slutade på den öppna planen mellan boningshuset och ladugården där Bertil spände loss Pojken från vagnen och selade av. Vi ungar tittade fascinerade på; det var lika spännande varje gång.

Så ledde Bertil hästen till ett kar med vatten och Pojken fick dricka sig otörstig. Oj, vad han drack! Därefter gick Bertil och Pojken in i stallet, men dit fick vi barn inte följa med. Vi fick vänta utanför. Det gjorde vi också gärna. Vi visste ju vad som skulle följa!

När Bertil var klar med Pojken tog han oss med in på logen och där stod en säck med hönsfoder. Han fyllde en skopa med det som jag minns som frön? säd? havre? och tillsammans gick vi vidare mot hönshuset. Där blev det ett fasligt kackel när vi öppnade dörren. Så många höns! Det kanske inte var så många, men ingen av oss barn hade någon erfarenhet av bondelivet, så för oss var det ett vitt, kacklande hav. I tur och ordning fick vi ta en näve frön ur skopan och kasta ut till hönsen som hungrigt pickade i sig. Vilken lycka!

När skopan var tom sa Bertil mycket bestämt med sin nasala röst: Nu får ni gå hem! Vi tackade för oss och pyste iväg och såg redan fram emot nästa gång vi skulle få åka med.”

Märkliga utväxter

Minnena är många. Göran Henriksson kommer ihåg att Bertil och Axel sällan använde tömmarna under Pojkens turer gata upp och gata ned.

- De behövde bara smacka när det var dags för Pojken att gå från ett hus till nästa.

Bertil Engdahl kommer ihåg att han en gång såg en kamrat som fick förtroendet att själv köra ekipaget en kort sträcka vid Pileträdet.

- Han stod på flaket och såg glad och lycklig ut.

Men Eva Kihlberg, dotterdotter till Sven Nilsson som ägde Pojken på 40-talet, minns att hon blev upprörd när hon såg honom.

- Jag kan inte så mycket om hästar, men Pojken hade några väldigt otrevliga utväxter på frambenen, ungefär som våra knän. Det såg ut som man hade bankat in stora träbitar i frambenen. Jag kommer ihåg att jag var ledsen för detta och tyckte synd om honom.

Persegården på Övre Långgatan revs i mitten av 1950-talet.

Sven Nilsson ägde Pojken under 1940-talet då han kombinerade tjänsten som polis med arrendet av Wunschegården.

Till Wounchegården

Istället förvärvas han av polisman Sven Nilsson som arrenderar Wunschegården. Med följer Otto Kvist eftersom Dyberg sagt upp arrendet av Persegården. I stallet finns redan nordsvensken Frej.

Åke Nilsson, brorson till Sven Nilsson, träffar Pojken i augusti 1945 då han kommer till Grebbestad för att bo hos sin fabror och faster. Han är 13 år och Pojken blir snabbt hans favorit.

- Pojken var snäll och lätthanterlig medan Frej kunde vara trilsken och nafsa. När jag utfordrade Pojken först försökte Frej tränga upp mig mot väggen.

Han noterade också att Frej i motsats till Pojken var bekväm.

- När vi använde hackelsemaskinen och hästarna skulle gå i en cirkel stannade Frej när ingen övervakade honom medan Pojken plikttroget fortsatte rundgången. Han var också bättre än Frej framför plogen, harven och höräfsan.

Han säger också att Pojken var ”klok och social.”

- När jag lade mig ned i gräset under pauser i slåtterarbetet betade Pojken runt mig. Han trampade aldrig på mig.

Otto Kvist var enligt Åke en ”mycket fin och vänlig man” med ett gott förhållande till Pojken och Frej. Utöver arbetet på gården transporterade han och hästarna då och då gods från ångarna Göteborg och Oslo samt koks och andra förnöden-heter från fraktskutor som lade till i samhället. Bland dem John Simonssons Laxen.

Under en tid när Kooperativas lastbil stod stilla på grund av kriget levererade Otto varor till dess filialer i Kämpersvik och Tanumshede.

- Då körde Otto tvåspann, säger Åke som ibland fick sitta bredvid Otto och hålla i tömmarna.

Välförtjänt pension

Bertil Oskarsson och Pojken gick i pension 1959 efter att ha skött renhållningen sedan 1947 då Bertil förvärvade honom av Sven Nilsson.

Bror Hansson i Greby tog över och fortsatte arbetet till-sammans med Axel Lund. Pojken ersattes av Brors traktor, en begagnad tjeckoslovakisk Zetor. Den hästdragna epoken var över.

Bo Tretom, som med sina föräldrar såg Pojken som nyfött föl i Persegården i slutet av 1930-talet. Här är Bo ett par decennier senare med föräldrarna Adolf och Agnes.

Tidigare liv

Renhållningsarbetet, tömning av ”soptönner” ena veckan och ”skittönner” nästa i ett evigt kretslopp, var Pojkens andra karriär. Dessförinnan hade han i två korta perioder utfört traditionellt jordbruksarbete på Persegården och Wunsche-gården.

Bo Tretom kommer ihåg den dag Pojken föddes, 1938 eller -39. Han är på väg längs Övre Långgatan tillsammans med pappa Adolf och mamma Agnes när agronom Allan Dyberg, Persegårdens arrendator, ropar in dem.

- Kom in och titta! Vi har just fått ett föl! Kom och se hur fin han är!

Ett nyfött föl?

Det var något som Bo inte sett tidigare. Allan Dyberg tar dem in i stallet till stoet Dagas spilta. Bredvid henne på osäkra ben står hennes föl som kom att heta Pojken.

Åsynen av den lille fölungen gör ett starkt intryck på Bo. Något som 6-7 åringen aldrig skulle glömma.

Fyra år senare har Pojken med varsamma händer körts in av Allan Dyberg och kusken Otto Kvist. Med nöd och näppe undgår han att tvångsrekryteras av försvarsmakten.

Andra världskriget är nu i full gång och försvaret behöver hästar. Det är uppslitande avskedsscener på många gårdar. Ett stort uppsamlingsställe är Mon i Bullaren. Möjligen är han alltför ung och orutinerad för att sättas in i slitsamma försvarsanläggningsarbeten längs Bohuskusten och gränsen till ockuperade Norge.

Åke Nilsson, här som 20-åring, arbetade med Wunschegårdens två hästar Pojken och Frej åren 1945 -1947.

Bertil var kvar på Lundgrens gård till 1974/75. Bengt Andersson, som bodde på Kuseröd, såg Pojken gå och beta på ägorna några år inpå 1960-talet. Samma minne har Tommy Sandin.

- Stig, Putte och jag brukade gå över och klappa honom när jag var i 8-9 årsåldern. Det måste ha varit 1963/64.

Det innebär att Pojken som pensionär hade 4-5 goda år tillsammans med Bertil. När han sist sågs var han omkring 25 år, en aktningsvärd ålder för en arbetshäst.

Vi som hade förmånen att växa upp med Pojken kommer sannolikt aldrig att glömma honom. Med sitt väna tempera-ment framkallade han det bästa hos oss, barn såväl som vuxna. Vi ungar var även beredda att dela vår Sportkola och Dajm med honom. Pojken har en självklar plats i vårt kollektiva minne.

Bertil Oskarsson som pensionär

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454 - Swish 123 53 508 22