Grebbestads första lottbåt

Nedtecknat av Bertil Engdal

Man seglade då norrut förbi ”Aspholmsgrundet” för att genskjuta skutan, när plötsligt ett grundbrott tornade upp sig i lovart. Denna brottsjö kastade omkull lotsbåten och lotsarna Ekström och Fredberg slungades i sjön. Ekström fick, under vattnet, tag på en tross som visade sig vara storskotet och med uppbringande av sina yttersta krafter kunde han hala sig ombord.

Lotsbåten hade mist rorkulten och höll nu på att rammas av skonaren, som drivit ner mot dem. Mästerlotsen Westerberg, som halat ombord Ekström, rusade fram till masten och fick ner storseglet samtidigt som han styvhalade focken och kunde på det sättet gira undan. Hade lotsbåten i den sjön träffats av skonaren så hade allt hopp varit ute. Då såg man att skonaren var manlös! En reservrorkult fanns ombord och man seglade in mot Heestrand för att pumpa läns och lämna av skadade.

Medan Westerberg halade ombord Ekström hade man hört Fredberg ropa från havet men man hade ingen möjlighet att göra något. Westerberg lär i sin förtvivlan ha sagt: ”Ja, ja käre Frans, jag hör dej men kan inget göra.”

Hela besättningen på Dyngös lotsbåt fick senare belöning från Carnegiestiftelsen, lotsen Frans Fredberg tilldelades den postumt och änkan Lova, som bodde på Fläskö, tog emot den. Hon sålde sedan Fredbergs gaffelriggade halvdäckade båt till stiftelsen Majblomman i Grebbestad, som lottade ut den för att samla in pengar till det då nya barnhemmet på Greby.

Därmed blev lotsen Fredbergs båt Grebbestads första lottbåt, en tradition som BJK (Bohuslänska Jaktklubben) skulle utveckla under de kommande årtiondena.

”Det tjuter, det viner och dånar och takpannorna flyger som spån i luften. Sista avläsningen på vindmätaren visade en vinstyrka på 32 sekundmeter, det högsta som var angivet på gradskivan. Men det var säkert mer. Sedan blåste mätaren sönder och slog i väggen på fyrmastarbostaden.” så skriver ett ögonvittne, Artur Uhrberg, som var liten pojke 1911, när en novemberstorm i tre dagar drog in över Bohuskusten.

Ett femtiotal vinddrivna fartyg hamnade i den sydvästliga stormen som tidvis var uppe i orkanstyrka. Det påstås att man på Väderöarna observerade att det bröt på grund på 17 famns (drygt 30 meter) djup, vilket man aldrig sett förr eller senare.

Morgonen den 6 november siktade Väderölotsarna i söder en slättoppad skuta med nödflagga liggande ute på Soten. Vinden hade bedarrat till 27 sekundmeter och med bottenrevade segel på lotsskutan Ilse, kunde man rädda hela besättningen, inklusive kaptenens hustru och åttaårige son. Smögenlotsarna hade siktat samma skuta och var på väg ut mot haveristen, när man från utkiken på Smögen varsnade att Väderölotsarna var på väg, så att man kunde omdirigera Smögenbåten söderut till barken ”Esmeralda” som de lyckades få till trygg ankarplats.

Väderölotsarna hade efter fem timmars kamp räddat livet på besättningen på skutan, som visade sig vara ryska slättoppskonaren Charlotte och när fartyget övergavs drev det redlöst in mot grundbrotten i lä.

På morgonen samma dag observerades dock skonaren från lotsutkiken på Dyngö. Lotsarna där hade slagit under de nya seglen, man tog in tre rev i storen och två i focken och gav sig av. De seglade ut norr om Fläskö, ner mellan Gluppö och Kyrkogårdsön och därifrån sydvästvart. Stormen rev i så det skrek i riggen och lotsarna måste söka lä under Vedholmen, där man tog in bottenrevet i storen och tredje revet i focken och gav sig ut igen.

Skonaren hade drivit allt längre in mot land och lotsarna enades om att segla söder över för att på Sotefjorden invänta fartyget. Man seglade ner till ”Långefly” och la sig att med focken midskepps, för att minska farten, kryssa mellan ”Långefly” och ”Aspholmsgrundet” där man visste att det fanns en grundfri ränna på 18 famnars djup. Avsikten var att avvakta till skonaren drivit närmare, vilket den gjorde vid 12-tiden.

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454 - Swish 123 53 508 22