Konkurrerande påskesådor - slit, släp, dramatik

Det var ett fyrverkeri av sällan skådat slag.

Skanderingen ”Hipp, hipp hurra, nu brinner det bra i Grebbestad” kom till ett abrupt slut när Ove Engdahl efter en kraftig explosion försvann i ett rökmoln.

   När röken skingrat sig sågs en chockad Ove sittandes med brännhål i byxor och tröja och med en brinnande brädbit i handen. 

   - Han var också sotig i ansiktet, minns Göran Henriksson som stod intill.

   Det otänkbara hade inträffat; en häxpipa som Ove plockat upp ur sin trädlåda med fyrverkeripjäser, tänt och kastat över axeln, gjorde ett par varv runt honom, dök ned i lådan och satte fart på en diger samling av häxpipor, guldregn, stjärnor, kometer, raketer, smatterband och bomber. 

Dessbättre var han inte allvarligt skadad. 

   - För Oves del var det bara att lomma hem och bli omplåstrad, säger hans bror Bo. Byxorna fick kasseras.

   Skanderingen  ”Hipp, hipp .....”  hade kommit av sig, men återtogs efter en stund under Adolf Tretoms ledning. Hans stämma var imponerande. 

Flera sådor

Dramat med Ove Engdahls exploderande fyrverkerilåda inträffade i början av 1950-talet. Men påskesådan på bergsknallen vid Bryggeridammen var inte den enda i samhället - och inte den äldsta.

   På sältan, bakom Kooperativa, hade det skanderats i flera år. Primus motor var Sten Persson, föreståndare för Kooperativa Handelsföreningen Enigheten. Han hade kommit till samhället 1930 och var sannolikt den som etablerade sådan där. Stens son, Nils-Börje, kommer ihåg den årliga ritualen. Han är en av Svea och Sten Perssons sex barn.

   - Vår pappa Sten var mycket road av detta påsknöje och blev en slags ”Kung Påskeld”.  När det närmade sig tänddags och alla stod och väntade, hördes ett sus ”nu kommer han.” Och visst kom han, med en cigarr i munnen och en dunk bensin. Och när brasan började ta sig stämde publiken i ”Hipp, hipp hurra, nu brinner det bra i Grebbestad".

   Släckningen sköttes utan hjälp från brandkåren, men med ett vakande öga från Tage Wikström från sin balkong. Var han inte helt nöjd gick han ned med några hinkar vatten och avslutade arbetet.

   I andra änden av samhället, på Böstebo, mittemot kallbadhuset, intill Ivar Ahlséns hus, fanns också en såda. Och ytterligare en ett stenkast därifrån. Den senare låg, enligt Göran Henriksson, på berget ovanför Rickard Rörbergs fastighet. Dessutom fanns en mindre såda, åtminstone under 1930 – och 40-talet, på Kuskär.

   - Det var några tjärtunnor som sattes ut där, sannolikt av Sigfrid Eliasson som bodde bakom Fjordens pensionat och Rickard Rörberg som var delägare i fraktskutan Laxen, säger Carl Evert Larsson. 

   Längre ut, på Pinnö, tändes en betydligt större brasa.

   - Man kunde också se eldsken från Otterö, minns Bertil Oskarsson.

Konkurrens om bränsle

Grönemad, Krossekärr, Sövall, Edsvik och förmodligen också Ulmekärrsand hade egna sådor. De ingick i ett pärlband som sträckte sig längst kusten in över gränsen till Östfold i Norge. Även det minsta samhälle hade en påskesåda.

   - Vi från Kuseröd och Sövall gick till en stor såda på Glisberget, säger Gun Johansson. Det var en tradition som vi verkligen gillade.

   I Grebbestad följdes ett beteende från kustsamhällen med mer än en såda. Konkurrensen om bränsle gjorde att barns och ungdomars lojalitet skiftade från den ena till den andra sådan. Ibland snodde man från varandra. Nils-Börje Persson kommer ihåg en episod.

  - Jag minns en kille som samlat julgranar till högen på sältan. Men när det närmade sig påsk kom han och ville ha granarna tillbaka. Han hade gått över till andra lägret!

Bo Engdahl har ett annat minne.

   - När ungarna från Böstebo tog hemvägen från skolan via Bryggeridammen passade de på att stjäla granar från vår såda. Det skulle givetvis beivras. Följaktligen tog vi helt resolut en promenad dit och tog tillbaka vad som vi ansåg tillhörde oss.

   En av de forna ”ungarna från Böstebo” var Margareta Gittan Wahlström. Hon gör klart att det verkligen var fråga om konkurrens. 

   - Jag kommer ihåg att vi på Böstebo tävlade om att ha den största sådan gentemot dom inne Grebbestad. Vi ville helt enkelt ha den största!

Ökad oro för brand

Brandrisken hade tagits på allvar under många år. Stanley Mattssons stenindustri fanns i närheten, likaså Sigurd Jolins hönseri vid Silleskogen. 

  Därför var brandkåren alltid närvarande med brandsprutan  placerad vid dammen, bemannad av smeden Anders  ”Kasper” Eliasson. Slangar ledde upp till sådan där brandchefen Bertil Johansson eller vice brandchefen Georg Hugosson också placerat trätunnor med vatten. I slutet av 1950-talet bedömdes brandrisken vara alltför stor säger Bengt Karlsson, tidigare kommunpolitiker och under många år deltidsbrandman. Sådan måste flyttas.

   - Den ansågs vara en fara för skogen i söder och sydost.    Området skulle också bebyggas. Ett hus uppfördes där sådan en gång legat och Birgit och Sverker Greby byggde sitt intill.

   Faran av att ha sådor på bergsknallar ledde till att man också på andra håll flyttade ner dem till stranden. Det skedde både i Grönemad och Edsvik. Den nya platsen för sådan blev på Svinnäs, snett emot Gästis rotunda. Lokaliseringen hade fördelar, men också nackdelar. Julgranar och annat fick dras runt sältan på en dålig stig ut till brandplatsen. En del togs över isen och om det var isfritt med båtar. 

   Under åren som följde började intresset för samhällets påskesåda avta. Televisionen med ett digert utbud av underållning höll folk hemma. Många var inte längre benägna att ge sig ut på påskaftonskvällen. Och någon skandering ledd av Adolf Tretom förekom inte längre. Han hade gått bort 1962.

   Inte heller sådan på Svinnäs undgick att attrahera ligister. En tidig morgon på 1960-talet när Bertil Oskarsson var på väg till sin arbetsplats i Asplunds bageri var den i full brand. Vem som var skyldig den gången klarades aldrig ut.