Logga Kulturföreningen Gamla Grebbestad
Konkurrerande paskesador

Konkurrerande påskesådor - slit, släp, dramatik

Av Björn Rydström

Påskesådan på bergsknallen vid Bryggeridammen. Foto: Ivar Lind.

Det var ett fyrverkeri av sällan skådat slag.

Skanderingen ”Hipp, hipp hurra, nu brinner det bra i Grebbestad” kom till ett abrupt slut när Ove Engdahl efter en kraftig explosion försvann i ett rökmoln.

   När röken skingrat sig sågs en chockad Ove sittandes med brännhål i byxor och tröja och med en brinnande brädbit i handen. 

   - Han var också sotig i ansiktet, minns Göran Henriksson som stod intill.

   Det otänkbara hade inträffat; en häxpipa som Ove plockat upp ur sin trädlåda med fyrverkeripjäser, tänt och kastat över axeln, gjorde ett par varv runt honom, dök ned i lådan och satte fart på en diger samling av häxpipor, guldregn, stjärnor, kometer, raketer, smatterband och bomber. 

Dessbättre var han inte allvarligt skadad. 

   - För Oves del var det bara att lomma hem och bli omplåstrad, säger hans bror Bo. Byxorna fick kasseras.

   Skanderingen  ”Hipp, hipp .....”  hade kommit av sig, men återtogs efter en stund under Adolf Tretoms ledning. Hans stämma var imponerande. 


Påskesådan på bergsknallen vid Bryggeridammen.

Foto: Ivar Lind.


Ove Engdahl ett tiotal år efter explosionen. Foto: Björn Rydström.

Ove Engdahl, ett tiotal år efter explosionen. Foto: Björn Rydström.


Sten Persson, chef för Kooperativa 1930-1968.

Sten Persson, chef för Kooperativa 1930-1968.

Svea och Sten Persson med sina barn, den s.k "Kooperafamiljen". 

Svea och Sten Persson med sina barn, den s.k "Kooperafamiljen". 

Flera sådor

Dramat med Ove Engdahls exploderande fyrverkerilåda inträffade i början av 1950-talet. Men påskesådan på bergsknallen vid Bryggeridammen var inte den enda i samhället - och inte den äldsta.

   På sältan, bakom Kooperativa, hade det skanderats i flera år. Primus motor var Sten Persson, föreståndare för Kooperativa Handelsföreningen Enigheten. Han hade kommit till samhället 1930 och var sannolikt den som etablerade sådan där. Stens son, Nils-Börje, kommer ihåg den årliga ritualen. Han är en av Svea och Sten Perssons sex barn.

   - Vår pappa Sten var mycket road av detta påsknöje och blev en slags ”Kung Påskeld”.  När det närmade sig tänddags och alla stod och väntade, hördes ett sus ”nu kommer han.” Och visst kom han, med en cigarr i munnen och en dunk bensin. Och när brasan började ta sig stämde publiken i ”Hipp, hipp hurra, nu brinner det bra i Grebbestad".

   Släckningen sköttes utan hjälp från brandkåren, men med ett vakande öga från Tage Wikström från sin balkong. Var han inte helt nöjd gick han ned med några hinkar vatten och avslutade arbetet.

   I andra änden av samhället, på Böstebo, mittemot kallbadhuset, intill Ivar Ahlséns hus, fanns också en såda. Och ytterligare en ett stenkast därifrån. Den senare låg, enligt Göran Henriksson, på berget ovanför Rickard Rörbergs fastighet. Dessutom fanns en mindre såda, åtminstone under 1930 – och 40-talet, på Kuskär.

   - Det var några tjärtunnor som sattes ut där, sannolikt av Sigfrid Eliasson som bodde bakom Fjordens pensionat och Rickard Rörberg som var delägare i fraktskutan Laxen, säger Carl Evert Larsson. 

   Längre ut, på Pinnö, tändes en betydligt större brasa.

   - Man kunde också se eldsken från Otterö, minns Bertil Oskarsson.


Konkurrens om bränsle

Grönemad, Krossekärr, Sövall, Edsvik och förmodligen också Ulmekärrsand hade egna sådor. De ingick i ett pärlband som sträckte sig längst kusten in över gränsen till Östfold i Norge. Även det minsta samhälle hade en påskesåda.

   - Vi från Kuseröd och Sövall gick till en stor såda på Glisberget, säger Gun Johansson. Det var en tradition som vi verkligen gillade.

   I Grebbestad följdes ett beteende från kustsamhällen med mer än en såda. Konkurrensen om bränsle gjorde att barns och ungdomars lojalitet skiftade från den ena till den andra sådan. Ibland snodde man från varandra. Nils-Börje Persson kommer ihåg en episod.

  - Jag minns en kille som samlat julgranar till högen på sältan. Men när det närmade sig påsk kom han och ville ha granarna tillbaka. Han hade gått över till andra lägret!

Bo Engdahl har ett annat minne.

   - När ungarna från Böstebo tog hemvägen från skolan via Bryggeridammen passade de på att stjäla granar från vår såda. Det skulle givetvis beivras. Följaktligen tog vi helt resolut en promenad dit och tog tillbaka vad som vi ansåg tillhörde oss.

   En av de forna ”ungarna från Böstebo” var Margareta Gittan Wahlström. Hon gör klart att det verkligen var fråga om konkurrens. 

   - Jag kommer ihåg att vi på Böstebo tävlade om att ha den största sådan gentemot dom inne Grebbestad. Vi ville helt enkelt ha den största!


"Kooperapojken" Nils-Börje Persson. Foto: Birgit Greby.

"Kooperapojken" Nils-Börje Persson.

Foto: Birgit Greby.

Adolf Tretom, köpman, kommunpolitiker och campingägare.

Adolf Tretom, köpman, kommunpolitiker och campingägare.


Kollektivt slit

Arbetet att samla bränsle till sådorna var hårt. Påskaftonen föregicks av många veckors slit och det noterades vem som deltog aktivt, deltog sporadiskt eller höll sig undan. Det var en kollektiv, social ansträngning för ett gemensamt mål, nämligen att bygga en såda som om möjligt skulle överträffade föregående års. Att samla till sådan på sältan var förhållandevis enkelt i jämförelse med att bära upp granar, kartonger, gamla bildäck och en och annan fiskelåda till bergsknallen vid Bryggeridammen. 

   - Det mesta släpade vi upp, men en del hissade vi upp vid bergsstupet intill Ture Pålssons skrotlager, minns Bengt Karlsson.

   Många var glada när någon kom och frågade om han eller hon ”hade någe te såda”. Det var en möjlighet att bli av med sådant som annars skulle köras till soptippen på vägen mot Brattås. En och annan försökte också bli av med sådant som inte var brännbart. Byggmästare Axel Karlsson som byggde ett flerfamiljshus på Tärnegatan i mitten av 1950-talet försökte få Bengt Oskarsson att ta en hög eternitplattor. 

   - Ta hela högen, plattorna brinner bra!


Ideologiskt motiv?

En intressant fråga är varför sådan på den relativt otillgängliga bergsknallen vid Bryggeridammen kom till, när det redan fanns en på sältan? Initiativet togs 1939 av Adolf Tretom.

   - Pappa tyckte att det skulle vara något extra för oss ungar, säger hans son Bo. Förutom att han ledde skanderingen bidrog han med tjärtunnor och annat.

   Möjligen hade han också ett annat motiv; sådan på sältan uppfattades säkert av en och annan som ett evenemang för Kooperativas medlemmar även om alla var välkomna. Adolf Tretom var fiskgrossist och fri företagare. Kanske fanns det en ideologisk drivkraft att etablera ett alternativ för de som inte tillhörde eller kände samröre med kooperationen? Brasan vid Bryggeridammen var ofta spektakulär med präktiga

fyrverkerier och lika präktiga skanderingar under Adolfs ledning. Han, i likhet med Sten Persson vid sältan, var kvällens centralfigur.

  - 1947, när Adolf slog igen sin grossistverksamhet, tog han upp flera tjärade silltunnor till brasan, säger Bertil Oskarsson. Det blev något av hans Grand Finale! En präktig brasa!


Upprörande provokation

Motsatsen till Den Stora Finalen kom att utspelas en annan påskafton på 40-talet. Än idag (2020) minns en del äldre hemmabor händelsen med en knuten näve i byxfickan.

   Just när Adolf Tretom och hans familj i likhet med många andra hade satt sig till bords för sin påskmiddag kom någon rusande och bultade på dörren.

   - Sådan brinner, sådan brinner. Någon har satt fyr på sådan!

   Mycket riktigt, sådan några hundra meter längre upp stod i lågor. Veckor av slit och släp gick bokstavligen upp i rök. När folk kom upp till sådan vid halv niotiden var den i stort sett utbränd. Det stod snabbt klart vem de skyldiga var.

   - Två tonåringar som aldrig hjälpte till att dra ihop till någon såda, säger Bo med en viss bitterhet.

   Det talades om kompanistryk etc. Polisman Sven Nilsson hade ett ord med de två och det hade säkert också många andra. Det som skett var ett oacceptabelt tilltag, en provokation av sällan skådat slag. Det var mer än ett pojkstreck. 

Båda flyttade senare från samhället för att bli skollärare. En återvände efter sin pensionering.


Ökad oro för brand

Brandrisken hade tagits på allvar under många år. Stanley Mattssons stenindustri fanns i närheten, likaså Sigurd Jolins hönseri vid Silleskogen. 

  Därför var brandkåren alltid närvarande med brandsprutan  placerad vid dammen, bemannad av smeden Anders  ”Kasper” Eliasson. Slangar ledde upp till sådan där brandchefen Bertil Johansson eller vice brandchefen Georg Hugosson också placerat trätunnor med vatten. I slutet av 1950-talet bedömdes brandrisken vara alltför stor säger Bengt Karlsson, tidigare kommunpolitiker och under många år deltidsbrandman. Sådan måste flyttas.

   - Den ansågs vara en fara för skogen i söder och sydost.    Området skulle också bebyggas. Ett hus uppfördes där sådan en gång legat och Birgit och Sverker Greby byggde sitt intill.

   Faran av att ha sådor på bergsknallar ledde till att man också på andra håll flyttade ner dem till stranden. Det skedde både i Grönemad och Edsvik. Den nya platsen för sådan blev på Svinnäs, snett emot Gästis rotunda. Lokaliseringen hade fördelar, men också nackdelar. Julgranar och annat fick dras runt sältan på en dålig stig ut till brandplatsen. En del togs över isen och om det var isfritt med båtar. 

   Under åren som följde började intresset för samhällets påskesåda avta. Televisionen med ett digert utbud av underållning höll folk hemma. Många var inte längre benägna att ge sig ut på påskaftonskvällen. Och någon skandering ledd av Adolf Tretom förekom inte längre. Han hade gått bort 1962.

   Inte heller sådan på Svinnäs undgick att attrahera ligister. En tidig morgon på 1960-talet när Bertil Oskarsson var på väg till sin arbetsplats i Asplunds bageri var den i full brand. Vem som var skyldig den gången klarades aldrig ut.

Brandövning vid Bryggeridammen. Foto: Ivar Lind.

Brandövning vid Bryggeridammen. Foto: Ivar Lind.


   Sådan på Svinnäs framkallar fortfarande nostalgiska minnen. Det var en fin vy från kajen mittemot. Malin Stang kommer ihåg utsikten från sin barndom.

   - Jag minns när jag som liten satt på taket till ett av Gästis uthus och tittade. Så himla fint det var när sådan speglade sig i vattnet.


Påskkärringar fotograferade av Ivar Lind, sannolikt på 1940- eller 50-talet.

Påskkärringar, fotograferade av Ivar Lind, sannolikt på 1940- eller 50-talet.

Efter att sista sådan slocknat i Grebbestad blev Grönemad platsen för samhällsborna att besöka

på påskafton.

Bilden tagen där av Lilian Heijel 2017.

Namnförslag som inte antogs.

Uppgifter om samhällets påskesådor saknas såväl i kommunens som i Sverker Grebys privata arkiv. Det är som de aldrig existerat. Vad som återstår är personliga minnen.

   Till åminnelse av sådan vid Bryggeridammen föreslog Sverker att området när det började bebyggas skulle kallas för ”Påsksådeberget.” D.v.s en påminnelse till kommande generationer om att här var en gång platsen för präktiga sådor, rungande skanderingar och en och annan exploderande fyrverkerilåda.

Efter att sista sådan slocknat  i Grebbestad  blev Grönemad platsen för samhällsborna att besöka på påskafton. Bilden tagen där av Lilian Heijel 2017.

Nedgång och fall 

När den nya småbåtshamnen började byggas i början av 1970-talet var det dags för en ny flytt. Den här gången till sältan/hamnplanen där sådan förblev till slutet av 1980-talet. Platsen var ungefär densamma som den som varit för Kooperativas. Den sådan hade upphört någon gång på 1950-talet. Så också de på Böstebo.


Flytten från Svinnäs till sältan/hamnplanen ledde till en utförsgång.

   - Det blev omöjligt till slut eftersom folk började slänga all möjligt skräp i rishögen som inte var lämpligt att elda, säger Birgit Greby. Dessutom skulle någon från brandkåren passa brasan tills den brunnit ut. Kanske brandmännen tröttnade på att stå där halva natten innan den var släkt.

   Kapitlet med påskesådor i samhället var över. Traditionen som inletts i mitten av 1800-talet längs västkusten kom ursprungligen från Holland via köpmän som besökte Göteborg. Brasorna skulle skrämma bort påskkärringar som var på väg till eller från Blåkulla.

   När den första sådan tändes i Grebbestad är oklart. Det var sannolikt inte den som startades av Sten Persson 1930. Det bör ha funnits andra långt tidigare.