Irene Eliassons minnen från sin barndom

med inledning av Birgit Greby

Leksaker

Det fanns inga pengar till leksaker, då i min barndom, men ändå minns jag att min pappa snickrade ihop en söt docksäng som han sedan målade röd med blommor på. Den var ca 30 cm lång och modellen efter dåtida sängar, en hög och en lägre gavel med knoppar och utskärningar. Vi hade en sådan dubbelsäng förstås. Ja, så fick jag en docka av tyg med porslins- huvud, men ve och fasa, den gick i bitar en gång. Då fick jag leka med urklippsdockor ur Allas Familjejournal – och för att de skulle hålla längre så klistrade min pappa dem på bitar av rullgardin och det var segt och tåligt.

Allt skulle tas tillvara, allt kunde komma till användning någon gång. Små ramar gjorde också min far och gärna någon liten utskärning, en blomma t.ex. Och så blev det hyllor av alla slag. Dels målade och dels brända i vackra mönster.

Moster Lina

Hos moster Lina, vars gubbe var ägare till kvarnen Magdalena, där vi ofta var och hälsade på. De hade en liten stuga nedanför Kvarnberget, (trappstegen i berget finns ännu kvar). Det var egentligen min mors moster, men det blev ju moster för alla. Hon snusade! Det var spännande tyckte min kusin Ruth (som bodde hos oss några år) å jag ville gärna gå med mamma till moster Lina för där blev vi trakterade med en nypa snus i näsan. Vi satte oss på golvet i det trevna köket med vackra handvävda mattor, mitt emot varandra, så började nys- och skrattkalaset.

En gång låg en huggorm ute på trappstenen, men de hade en katta också å hon gjorde snabbt slut på ormen. Hon slog med framtassarna tills ormen blev totalt yr i mössan å sen var det slut för ormens del.

På golvet bakom farbror Johanssons stol, (en för honom bakom disken och en för kunden framför disken) hade han sirapsspannen av vit emalj med en pappskiva som lock med uttag för en stor träslev. Där var tjockt med gul sirap, ibland hade den sockrat sig så den var besvärlig att ta upp. Vi hade med en bunke eller tillbringare för att köpa den i.

På väggen var det en fotogenbehållare som han pumpade upp fotogen i. Den var graderad från 1-2-5 liter. Han hade förstås också tvätt- och putsmedel. På golvet var det linoleummatta, den var alltid så blank och fernissad, så även disken. Han var ju färghandlare också.

På disken fanns den sedvanliga vågen med fint polerad mässing och många vikter, stora och små av mässing. På dörren pinglade en klocka när man kom och gick.

Det doftade alltid något i affären, antingen fotogen eller fernissa och kaffe när det maldes. Framför allt minns jag doften av tobak, det var riktiga rökslöjor som mest kom från kontoret innanför där farbror Johansson satt och läste och rökte Havanna nr 2.

Utanför muren till affären hämtade vi i grannlaget vår mjölk som kom från Ertseröd. Det var nog 10 till 12 olika mjölkspänner som ställdes där i skuggan av muren. Vi barn roade oss med att springa under buken på hästen som måste ha varit ovanligt lugn och snäll och framför allt barnvänlig.

Original

Luvern och Luvra var ett originellt par, som gick omkring här i trakterna och tiggde sig fram. Kanske kom de från Norge. Hon var i alla fall från Fredrikstadshållet eller Hvaleröarna. Det var ett ökänt par. Han var elak mot sin fru, som var mycket yngre än han. När de gick landsvägen fram, gick han alltid ett stycke före henne, och hon kom efter med en ränsel på ryggen. Där fanns det som de tiggt ihop.

Många har sett dem på vägen, då hon bar stora risknippen på ryggen, och han som vanligt gick före som en ”herrekarl”. De kunde bli bjudna på mat i gårdarna, och en gång fick de bland annat ett ägg var, men han åt upp båda två, och hans fru fick inget. När frun i gården påpekade detta sa Luvern: Ja, det får hon gott av siden, de. Det var inget mer med det, men rysligt elak var han mot den unga frun. En riktig skojare.