Logga Kulturföreningen Gamla Grebbestad
Irene Eliassons minnen från sin barndom

Irene Eliassons minnen från sin barndom

med inledning av Birgit Greby

Inledning av Birgit Greby

Irene Eliasson (född Olsson), föddes 1914 i hus nr 124, nuvarande adress Lydénbacken 14. Hennes föräldrar hette Wilhelm, född 1875, och Hilda Charlotta, född Johansson 1879. Irenes pappa Wilhelm var målarmästare och mamma Hilda drev Café Blå Bandet.


Irene hade två bröder, Henry och Oskar, födda 1906 och 1908. I familjen hade funnits ytterligare en son som när han var tre år tragiskt drunknade i Bryggeridammen.

Irene kom sedermera att under många år arbeta i Hallmans Bokhandel.

Hon avled 1997.


1982 deltog Irene i studiecirkeln ”Pensionärer i cirkel berättar om Grebbestad förr i tiden”. I studiecirkeln har Irene på ett målande sätt skrivit ner sina minnen från barndomen. Välkommen att bl.a. titta in i Ludvig Johanssons affär.




Text och foto är publicerat med tillstånd av dottern Anne Hylén.

Kerstin Holländare och Mats Rosenbielke har lämnat tillstånd till publicering  av foton av familjen Olsson.


Irene Eliasson och okänd flicka i dörren till Hallmans bokhandel
Hästskjuts utanför Café Blå Bandet
Från vänster: Oscar, Irene och Henry. Ca 1915-16

Målarmästare Wilhelm Olsson

Målarmästare Wilhelm Olsson, född 1875

Irene berättar:

Branden i Prinseprången 1921

Från den stora branden 8 juli 1921, vid landsfiskalsbostaden vid mina kvarter minns jag fortfarande skräcken när vi, min mamma och jag var på hemväg från Ertseröd. En släkting som vi besökt där såg stora svarta rökmoln på himlen åt Grebbestadhållet. Å, hur fort vi gick för att komma hem, (visste ju inte var heller). Och när vi äntligen kom vid Bryggeridammen och genade ner till Kockebackarna fick vi ju se att det brann i närheten av vårt hem.


Vattenlangningen var då redan igång från en pump, som finns kvar än i dag. Det hade bildats kedja. Det gick så till att någon pumpade vatten i spänner oupphörligt, och sedan gick den fyllda vattenspannen oavbrutet från hand till hand från pump till brand- härden som låg ca 100 meter ner mot Prinseprången. Män, kvinnor, unga och gamla, alla som kunde hjälpte till. Så kom tomma spänner, eller hinkar, tillbaka och så höll det på tills mer hjälp kom. Det brann ner flera hus den sommaren. Vi bodde som sagt i närheten och träd, buskar och stöv sverrades i den starka värmen.


Sköna sommardagar

Sköna sommardagar gick vi ofta och badade, helst vid Metberget, söder om nuvarande  hopptornet, ”Löppeklöva”. Det hände att vi inköpt 1 kg socker som vi på vägen till badet lämnade in hos Björcks, som bodde i ett litet hus intill pensionat Fjorden. De kokade marknadskarameller och det var begärligt inte minst för tandtrollen som också fanns då!

En annan dag då vi badade hämtade vi de randiga polkagrisarna och de läckert bruna ingefärskaramellerna. De bakade dessa karameller på en stor slät stenhäll minns jag.


Så gjorde man också hos Asplunds bageri, men då gällde det mjöl och bak. Man köpte mjöl, nymalet mjöl, antingen på landet eller i kvarnen och gick till bagaren med detta. Särskilt vid julen, minns jag, beställdes det extra gott matbröd. I alla affärer delades det ut julklappar. Hos Asplunds en jättegod julkaka. Senare på 30-talet hos Grebys, en julost. Ja överallt var det någon sorts ”återbäring”.


Midsommar på tidigt 1920-tal

På ”Kockebackarna” var det sed att en midsommarstång restes. En stång var de och hämtade hos Wilhelm Olsson och sedan plockade alla barn blommor och grönt. Stången kläddes och så blev det dans och lekar. Det var mycket barn i de kvarteren då på den tiden. Allt under föräldrar och äldre  låg och satt runt om på  Kocke-backarna där det då bara låg ett hus uppe vid berget.


Leksaker

Det fanns inga pengar till leksaker, då i min barndom, men ändå minns jag att min pappa snickrade ihop en söt docksäng som han sedan målade röd med blommor på. Den var ca 30 cm lång och modellen efter dåtida sängar, en hög och en lägre gavel med knoppar och utskärningar. Vi hade en sådan dubbelsäng förstås. Ja, så fick jag en docka av tyg med porslins- huvud, men ve och fasa, den gick i bitar en gång. Då fick jag leka med urklippsdockor ur Allas Familjejournal – och för att de skulle hålla längre så klistrade min pappa dem på bitar av rullgardin och det var segt och tåligt.


Allt skulle tas tillvara, allt kunde komma till användning någon gång. Små ramar gjorde också min far och gärna någon liten utskärning, en blomma t.ex. Och så blev det hyllor av alla slag. Dels målade och dels brända i vackra mönster.


Moster Lina

Hos moster Lina, vars gubbe var ägare till kvarnen Magdalena, där vi ofta var och hälsade på. De hade en liten stuga nedanför Kvarnberget, (trappstegen i berget finns ännu kvar). Det var egentligen min mors moster, men det blev ju moster för alla. Hon snusade! Det var spännande tyckte min kusin Ruth (som bodde hos oss några år) å jag ville gärna gå med mamma till moster Lina för där blev vi trakterade med en nypa snus i näsan. Vi satte oss på golvet i det trevna köket med vackra handvävda mattor, mitt emot varandra, så började nys- och skrattkalaset.


En gång låg en huggorm ute på trappstenen, men de hade en katta också å hon gjorde snabbt slut på ormen. Hon slog med framtassarna tills ormen blev totalt yr i mössan å sen var det slut för ormens del.

Ludvig Johanssons affär

På övre gatan, nästan vid pilen låg Ludvig Johanssons Speceriaffär som vi grannar nästan dagligen besökte. Alltid var det något som behövdes. Även efter stängningsdags och på söndag fick vi komma om vi glömt något. Affären var inrymd i ett vanligt boningshus med en stentrappa upp till en öppen veranda med en liten bänk på var sida.


Innanför var en liten hall där dörren till vänster gick till affären och den till höger till finrummet. En trappa ledde upp till ett par rum på vinden.


Affären var en lanthandel i miniatyr. Det fanns allt ifrån synålar i brev till tapeter, färger av alla slag, såpa och fotogen. Smör margarin och ost och dylikt fanns också på en öppen hylla men senare fick det förvaras i ett skåp med glasdörrar. Det fanns kaffe att mala på en stor kaffekvarn med en vev på var sida. Den stod bakom pappersstället vid ena änden av disken. I den andra var en liten låda med glasskiva och där fanns små saker som sy–, knapp– och säkerhetsnålar, fingerborgar av alla storlekar och en massa smått. Så kom en liten hylla med kola, karameller, klubbor och sånt gott. I hörnet fanns tobaksvaror, cigarrer, snus och tobak.


Ja i disken var det ju de sedvanliga lådorna med alla slags specerier, mjöl, gryn, ärter, bönor, strö– och bitsocker allt i lös vikt. Före bitsockret var det toppsocker, ca en halv meter var en sådan sockertopp, det var så att man fick ta i av all kraft för att slå sönder den i mindre stycken. Så fick man köpa en bit å så var det att klyva den hemma och klippa sönder den i små bitar.


Ludvig Johansson, 95 år, slutar som handelsman. Källa: Bohusläningen 3 okt 1963

På golvet bakom farbror Johanssons stol, (en för honom bakom disken och en för kunden framför disken) hade han sirapsspannen av vit emalj med en pappskiva som lock med uttag för en stor träslev. Där var tjockt med gul sirap, ibland hade den sockrat sig så den var besvärlig att ta upp. Vi hade med en bunke eller tillbringare för att köpa den i.


På väggen var det en fotogenbehållare som han pumpade upp fotogen i. Den var graderad från 1-2-5 liter. Han hade förstås också tvätt- och putsmedel. På golvet var det linoleummatta, den var alltid så blank och fernissad, så även disken. Han var ju färghandlare också.


På disken fanns den sedvanliga vågen med fint polerad mässing och många vikter, stora och små av mässing. På dörren pinglade en klocka när man kom och gick.


Det doftade alltid något i affären, antingen fotogen eller fernissa och kaffe när det maldes. Framför allt minns jag doften av tobak, det var riktiga rökslöjor som mest kom från kontoret innanför där farbror Johansson satt och läste och rökte Havanna nr 2.


Utanför muren till affären hämtade vi i grannlaget vår mjölk som kom från Ertseröd. Det var nog 10 till 12 olika mjölkspänner som ställdes där i skuggan av muren. Vi barn roade oss med att springa under buken på hästen som måste ha varit ovanligt lugn och snäll och framför allt barnvänlig.

Original

Luvern och Luvra var ett originellt par, som gick omkring här i trakterna och tiggde sig fram. Kanske kom de från Norge. Hon var i alla fall från Fredrikstadshållet eller Hvaleröarna. Det var ett ökänt par. Han var elak mot sin fru, som var mycket yngre än han. När de gick landsvägen fram, gick han alltid ett stycke före henne, och hon kom efter med en ränsel på ryggen. Där fanns det som de tiggt ihop.


Många har sett dem på vägen, då hon bar stora risknippen på ryggen, och han som vanligt gick före som en ”herrekarl”. De kunde bli bjudna på mat i gårdarna, och en gång fick de bland annat ett ägg var, men han åt upp båda två, och hans fru fick inget. När frun i gården påpekade detta sa Luvern: Ja, det får hon gott av siden, de. Det var inget mer med det, men rysligt elak var han mot den unga frun. En riktig skojare.