%20-%20Med%20text_kopia.jpg?withoutEnlargement&resize=68,29)
Grebbestadkonstnärer förr och nu
Hans intresse för kustmotiv var uppenbart.
- Men de marina motiven var bara en del av hans produktion, säger Mian. Under årens lopp målade han porträtt, gamla hus, illustrerade fornnordiska Eddan och på slutet blev det vackra stiliserade växter med små inneboende flygfän med mera, med mera.
Baengt var långtifrån självlärd. Han studerade vid Slöjdföreningen och Valand i Göteborg innan han gav sig iväg till Paris och Académie Julian samt Sorbonne, ett av världens ledande universitet för konst och humanistiska läroämnen. Som 21- åring tilldelades han Slöjdföreningens silvermedalj.
En sida av Baengt som möjligen är mindre känd är att han under ett kvartsekel var lärare på Lillhagens mentalsjukhus. Han var anställd av Studieverksamheten för att undervisa patienter och personal i måleri och konsthistoria.
Intresset för norra Bohuslän väcktes uppenbarligen efter hans tid i Sannäs. 1954 skaffade han ett ställe i Gullbringa som familjen använde under somrarna och längre helger. 1970/71 köptes ett hus mittemot kyrkan i Grebbestad, men Gullbringa var hans centrala punkt där han hade sin ateljé. Han sålde fastigheten i samhället efter några år och flyttade ut till Gullbringa för gott. 1997 återvände han till Grebbestad med sin fru Gunilla. De flyttade in i Wounchegården där han fortsatte sitt kreativa arbete.
Varför stavade han sitt namn Baengt?
Det kan ingen av hans döttrar svara på.
- Kanske farfar och farmor tyckte att det var snyggt, spekulerar Mian.
Astrid Tobiasson (1928 – 2015) som var född i Grebbestad får representera de många hemmabor som målat och tecknat för eget nöje. Hon började måla på 1980-talet, d.v.s i mogen ålder, men tecknade långt tidigare.
- Hon gick på Gerlesborgsskolan ett halvår och fick mycket beröm, säger hennes dotter Britt-Marie.
Astrid målade mestadels i hemmet. Under förmiddagarna i sin ateljé på andra våningen med ”kyrktak” med stort ljusinsläpp från norr, öster och söder. När eftermiddagen kom flyttade hon till det stora köket, även där med bra ljusförhållanden.
- Hon hade vad man skulle kunna kalla en ambulerande ateljé, säger Britt-Marie.
Under årens lopp blev det ett 100-tal akvareller och oljemålningar, porträtt, stilleben och naturstudier. Flera ville köpa hennes verk, men bortsett några som hon gav bort har alla behållits inom familjen. Det var också Astrids och Franks sista önskan, nedskrivit i deras testamente.
Hon ställde ut några av sina verk på Gerlesborgsskolan och deltog i Vårsalongen i gamla Folkskolan mittemot kykan 1991. Men det var allt. Hon var inte intresserad av att ha en egen vernissage.
I likhet med Nanny Andrén Olsson målade hon in i hög ålder.
- Mamma var mycket kreativ och hade stor energi in i det sista, säger Britt-Marie.
Agneta Brudin Almeida har många strängar på sin artistiska lyra; målar, författar, designar och gör logotyper för att nämna några. Den konstnärlig kreativiteten tycks vara genetiskt förankrad inom familjen med långa anor i samhället.
Hennes farfar, ingenjören Hjalmar Brudin målade och gjorde fina träskrin med monogram i intarsia. Han lär också ha byggt en segelbåt med silverbeslag. Hennes pappa Ebbe, tandläkare, tillverkade möbler och byggde modellbåtar. Den ena fastern, Ulla, var bildkonstnär, den andra, Maj, var textil- och musiklärare på Folkhögskolan.
- Ulla målade bilder på öarna här, säger Agneta. Men hon gillade också att måla porträtt. Hela vår familj satt modell. Ett av de mer kända porträtten är på Ebba Lindquist som nu hänger i Kaptensgården.
I likhet med Nanny Andrén Olsson är Agneta en lokal konstnär (Prinskonstnär 2004 t.ex) med tillägget att hon har en internationell räckvidd med utställningar och kunder i våra Nordiska grannländer och i Österrike.
En av hennes böcker ”Wundersammes Mondsee” är publicerad i det senare medan ”Rövargrottan, en sann historia från Bohuslän” är som titeln anger lokal/regional.
Hur beskriver hon sitt konstnärsskap?
- Jag målar gärna porträtt, lika gärna försöker jag uttrycka känslor i bild. Jag gillar att arbeta med kunder som har behov av en logotyp. Försöker lyssna mig till vad kunden vill ha och kommer sedan med förslag tills det känns bra. Jag tecknar och gör gärna illustrationer. Tycker också om att arbeta i blyerts och tusch. Målar med akvarellfärger, men inte s.k akvareller. Ger mig då och då på olja och pastell. En salig röra alltså. Min röda tråd är väl att jag inte har någon.
Agneta, född i Solna, tillbringade sina barndoms somrar i Grebbestad innan hon började studera på Akademie für angewandte Kunst i Wien på rekommendation av konstnären och reklamtecknaren Fritz Rücker som var sommarboende på Ankartorpet på vägen till Grönemad.
- Akademin i Wien motsvarar väl närmast Konstfack här i Sverige, säger Agneta som efter avslutade studier stannade kvar i Österrike och bildade familj.
Hon bosatte sig för gott i samhället 2011 efter att 15 år tidigare ha köpt fastigheten som en gång var Albert Pålssons skeppshandel, senare Anders Hedins skrädderi.
I vilken utsträckning inspireras hon av närmiljön med hamnar, båtar hav och holmar?
- Det går inte att svara enkelt på den frågan. För det första tycker jag att naturen kan visa sig själv på allra bästa sätt. Jag känner inte att jaq måste måla om den. Det kliar inte i fingrarna när jag ser öar och stränder, men det är klart att jag blir influerad av naturen på något vis ändå.
- Dessutom finns det här en inflation av västkustakvarellproffs och hobbymålare som snarast är avtändande för mig. Däremot kan det bli gränder, måsar och kanske någon båt, men då i olja eller tuschteckning.
- Jag är intresserad av människor, händelser, känslor. Jag kan höra någonting som jag gärna försöker omsätta och förtydliga i bild.
Tillväxten efter Nils Lind, Nanny Andrén Olsson, Einar Frånberg, William Paulson och andra har aldrig stannat upp. Konstintresserade hemmabor som Ann-Margret och Gert Olausson, Anders Eklund, Göran Henriksson och Rune Nordholm (initiativtagare till Prinstavlorna) har kontinuerligt kunnat glädjas över nya kreativa krafter i samhället, såväl etablerade konstnärer som de som målar för eget nöje.
- De senare har säkert influerats av professionella konstnärer i samhället, säger Ann-Margret. Jag känner flera som börjat måla efter att ha inspirerats av Ernst Grundtvig. Agneta Brudin Almeidas målarkurser har också blivit starten för många. Det målas och drejas mycket runt om i stugorna.
Utöver numera åretruntboende Agneta Brudin Almeida återkommer varje sommar hemmasonen Dan Dahlkvist (och tidigare hans syster Greta) och ställer ut en vecka på Lockfågeln.
Göran Rücker, son till Fritz som föreslog att Agneta Brudin Almeida skulle studera i Wien, återvänder också sommartid. Han har hållit åtskilliga akvarellkurser på Folkhögskolan.
Anna von Elern, född och uppvuxen i Grebbestad och tandläkare i det ”civila” (Prinstavelkonstnär 2012) håller kurser i sin ateljé i Kämpersvik.
Grebbestad har också en professionell keramiker, Lotta Fagrell.
Inspirationen flödar och kreativiteten är lika påtaglig idag som den var i slutet av 1800-talet då Wilhelm Olsson målade Grebbestadsmotiv följd av William Paulson, Ernst Grundtvig, Baengt Dimming och andra som glatt samhällsborna med sin konst.
- Denna kontinuitet är så rolig, säger Ann-Margret Olausson. Fortsätter det så här finns snart material till en lokal variant av Ernst Gombrich internationella standardverk ”The Story of Art” kallad ”Grebbestadskonstens Historia.”
Av Björn Rydström
Einar Frånberg lägger sista handen vid en fint dekorerad tårta och går upp till sin ateljé på andra våningen i Asplunds bageri. Där arbetar han på ett porträtt av Adolf Gabrielsson som hjälper Karin Asplund och Einar med vedsågning och andra göromål.
I systrarna Richthofens förra hus på Övre Långgatan står redan Thorleif Jergill vid sitt staffli och begrundar ett stilleben som är nästan färdigt.
Nanny Andrén Olsson, däremot, längst upp i fastigheten på Nedre Långgatan där maken Henry har sin elaffär har ännu inte börjat arbeta på en delikat akvarell, en fågelstudie. Först skall Blanche, Stig och Kerstin göras färdiga att gå till skolan.
Det sjuder av konstnärlig kreativitet i 1950-talets Grebbestad.
På Bergsgatan har nyligen den danske konstnären Ernst Grundtvig flyttat in med sin unga, norska fru, textilkonstnärinnan Anne Wallin. På somrarna utvidgas konstnärskretsen i Grebbestad med bland andra Nils Lind, född i Kaptensgården och Sven Linder från Uppsala. Den senare leder kurser i målning i Hugo Nicklassons källare mittemot Pilen. Ulla Brudin är en annan som kommer ”hem.” Systern Maj är också kreativ. Hon är textil– och musiklärare på Folkhögskolan.
Men det är inte enbart Nanny Andrén Olsson, Thorleif Jergill och de andra som målar och tecknar. Axel Karlsson, byggmästare och
ägare av brä´gårn är en, målarmästare Wilhelm Olsson i Lydénbacken har gjort det sedan slutet av 1800-talet. Gustav Napoleon Karlsson på Stöbergsliden målar landskap och Eveline Hessland både målar och designar, bl.a GIFs första klubbnål.
Att så många hemmabor målar och tecknar är i och för sig märkligt. Men vad har fått professionella konstnärer som Ernst Grundtvig och Thorleif Jergill, och senare Baengt Dimming och Agneta Brudin, att slå sig ned i Grebbestad? Ljuset? Intressant skärgårdsmiljö med hamnar, båtar, holmar och hav? Dragning till andra konstnärer i samhället?
- De kustmotiv pappa målade var främst norska fjordar, säger Stein. Hans inriktning var i första hand stilleben, porträtt och ”blomstertavlor” (syren, rosor och krysantemum). Han målade också ett antal gatumiljöer i Grebbestad. Den typen av motiv intresserade honom.
- Den enkla anledningen till att vi flyttade till Grebbestad 1955 var att pappa var bekant med källarmästare Anders Olsson på Gästis, säger Thorleif Jergills son Stein. Konst fick inte exporteras från Norge efter kriget och pappa hade ett stort antal svenska kunder som han inte ville mista.
Ernst Grundtvig då?
- Skälet till att vi flyttade till Grebbestad 1956 var Einar Frånberg, säger Anne Wallin.
Ernst hade lärt känna Einar efter flera sommarbesök på Västkusten. De blev vänner och hade en gemensam utställning i Östersund 1952. För Ernst var kusten en ständig inspirationskälla. I unga år hade han haft en ateljé i Köpenhamns Nyhavn där han såg fiskebåtar komma och gå. Efter kriget tillbringade han långa tider längs den norska kusten. Han vistades också på Bornholm. Kustmiljöer fascinerade honom livet igenom.
Thorleif Jergills intresse för kust och hav var däremot begränsat.
När Göran Henriksson och hans mamma Borghild frågade Thorleif om han var villig att acceptera en kommission som gick ut på att måla ett västkustmotiv som skulle bli en present till Per Henrikssons 60-årsdag blev svaret att han ”inte målar marina motiv” men att han skulle fundera på saken.
- Några veckor före födelsedagen ringde han upp oss och bad oss komma och titta på två målningar från den lilla viken i Fisketången, berättar Göran. Vi köpte den ena och min kusin Stig Henriksson den andra. Mig veterligt är dessa två tavlor de enda med marint motiv som han målade under sin tid i Grebbestad.
Inte heller för Einar Frånberg tycks skärgårdsmiljön ha varit en primär inspirationskälla. Hans huvudsakliga inriktning var porträtt, stilleben och abstrakt konst. Men han hämtade viss inspiration från närmiljön. I katalogen från utställningen i Östersund nämns sex målningar från samhället och dess omgivningar. Bl.a av Svinnäs och Stöberget samt en kallad ”Från mitt fönster.”
Motiv från kusten förekom också sparsamt i Nanny Andrén Olssons konst.
- Jag vet att mamma i unga år målade i det fria ute på öarna, säger Nannys dotter Kerstin Holländare. Men det var tidigt innan jag var född.
Nils Lind däremot, var i likhet med Grundtvig fascinerad av skärgården. Knappast förvånande eftersom Nils växt upp i samhället och var son till en sjökapten. I vuxen ålder tillbringade han somrarna i sin stuga på Sövall, ett stenkast från sjön. Han hade egen båt och målade mycket ute på öarna.
- Kusten och det nära kustlandskapet inspirerade Nils, säger Margareta Ovelius och Lillemor Runehäll som var hans nära vänner. Många av hans målningar är skärgårdsmotiv. Ibland var vi med honom när han målade ute på holmarna.
Havsmiljön inspirerade också i hög grad Ulla Brudin.
1950-talets konstnärer i Grebbestad var sålunda en heterogen grupp. Något konstnärskollektiv existerade inte där tankar och idéer utbyttes.
- Pappa var väl ingen enstöring, men med andra konstnärer ville han inte umgås, säger Stein Jergill.
Nanny Andrén Olsson (1905-1997) var dotter till civilingenjören och båtbyggaren Alfred Andrén som hade ett varv i samhället. Hon var utbildad på Konstskolan Valand och gifte sig 1935 med elektrikern Henry Olsson.
- Mamma målade mest i olja men gjorde även akvareller och tecknade, säger hennes dotter Kerstin.
Nanny hade ett brett register och accepterade alla tänkbara uppdrag. Ibland ville beställaren ha en målning av ett kort eller ett urklipp som han eller hon hade med sig. Ibland gällde beställningen ett textat adresskort, d.v.s ett personligt födelsedagskort med en roliga teckning. Hon dekorerade också kransband till begravningar. Och hennes tavlor var eftertraktade.
- Det finns många målningar av mamma i Grebbestad och runtom, säger Kerstin.
Ett exempel: När verkstadsägaren David Gustafsson och Helmy Ljungström gifte sig våren 1946 fick de som bröllopsgåva en målning gjord av Nanny, ett stilleben med blommor i en vas.
- Tavlan betydde mycket för mamma och pappa eftersom det var en gåva från två av pappas syskon och målad speciellt för detta tillfälle men också för att de kände Nanny så väl, säger David Gustafssons dotter Ann-Margret Olausson.
- Tavlan hade sin plats i deras vardagsrum. Nu hänger den i hallen i vår mellanvåning.
Det är nog ingen överdrift att hävda att Nanny Andrén Olsson var den konstnär som från slutet av 1930-talet och några decennier framöver var den som hade störst genomslagskraft i samhället.
Hennes konst, oavsett om det var en oljemålning, en akvarell eller ett födelsedagskort uppskattades och beundrades. Hon var i ordets rätta bemärkelse en lokal konstnär som tillgodosedde ett lokalt behov av begriplig, figurativ konst. Det var få hushåll som inte hade något alster av henne.
Einar Frånberg rörde sig i de främsta konstnärskretsar. Han var nära vän med Torsten Bergmark, mångårig konstkritiker i Dagens Nyheter och sedermera professor på Konsthögskolan. Andra var Göteborgsmålaren Per Lindekrantz och Erik Törning också han med anknytning till Göteborg.
- Om jag inte minns fel ingick de tillsammans med Einar i Hamburgsundsgruppen, säger Ulla- Britt. De träffades ofta hos Einar och Karin i Grebbestad där de förplägnades generöst. Kvällarna avslutades alltid på Gästis.
Anne Wallin kommer ihåg att Einar Frånberg tillbringade åtskillig tid på Gerlesborgsskolan i Hamburgsund där Torsten Bergmark, Per Lindekrantz och andra av hans konstnärsvänner vistades under somrarna.
I sitt konstnärsskap var Einar Frånberg bred. Stilleben, porträtt, landskap och inte minst abstrakt konst. Han var tveklöst en mer framträdande konstnär än vad som förstods i samhället.
Men till skillnad från Jergill, Frånberg och Grundtvig hade hon ingen ateljé där hon kunde koncentrera sig på sitt arbete.
- Mamma hade sitt staffli i köket med oss barn runt sig, lagade mat, svarade i telefon och sprang ned till affären på samma gång, säger Kerstin. Puh! Hur orkade hon?
Nanny målade tills hon var 75-80 år men ställde aldrig ut.
Einar Frånberg (1909-1969 ) var i många avseenden Nanny Andrén Olssons motsats. Få av hans målningar sågs i samhället. Hans konst hängde i de eleganta rummen i bostaden ovanpå Asplunds bageri.
Einar kombinerade konstnärsskapet med yrket som konditor. Han var född i Alsen i Jämtland, arbetat på Domänverket i yngre år och hade haft konditoriet Tosca i Trollhättan innan han kom till Grebbestad och Karin Asplund. Det var i mitten eller slutet av 1940-talet.
I katalogen från utställningen i Östersund tillsammans med Ernst Grundtvig uppger han att han studerat måleri i Göteborg (möjligen hos konstnären Per Lindekrantz som hade nära anknytning till Valand). Han uppger också att han gjort studieresor i Norge. Han tillbringade dessutom ett halvår med att måla i Spanien.
- I slutet av 1950-talet hade han en mycket framgångsrik utställning i Gamla Sta´n, säger hans systerdotter Ulla- Britt Frånberg Månsson. Jag var inbjuden till vernissagen och festen efteråt på Berns där Josephine Baker uppträdde.
Ernst Grundtvig (1920- 1994) var en kreativ urkraft som använde sig av allt tänkbart material i sin konstutövning; vrakgods, järn, brons, emalj och oljefärg för att nämna några.
Efter utbildning på den Danska Konstakademin koncentrerade han sig på kust- och marinmotiv.
- Han stora intresse var havet, båtar och allt som hade med det att göra, säger Anne Wallin. Han reste mycket för att hitta den rätta miljön. Började på Lofoten i norra Norge och fortsatte söderut längs kusten, men stannade inte länge på någon plats. När han hittade Grebbestad stannade han i 20 år och det säger en hel del.
Ernst Grundtvig var därför inte vad man skulle kunna kalla en lokal konstnär. Han hade en internationell bakgrund och en internationell inriktning. Bl.a hade han varit scendesigner i Berlins Operahus och i Det Konglige Teater i Köpenhamn.
Grebbestad var en hållplats i hans livsresa som senare skulle ta honom till Skottland för att sluta i England. Men han bidrog med lokala verk. Utöver oljemålningar och kollage av vrakgods gjorde han en relief kallad ”Bohuskust” för Folkhögskolan och en bronsskulptur i Fjällbacka kallad ”Komposition.”
Sommaren 1959 hade han en utställning på Gästis med ett 20-tal tavlor med kollage av vad han hittat på stränderna. Flera av hans målningar förvärvades av hemmabor som Sixten Åhlund, Frank Tobiasson, David Gustafsson och Erick Eklund.
Under tiden i samhället hade han flera utställningar runtom i Norden, bl.a på Nyttokost i Uddevalla, och utförde en rad beställningsarbeten från kyrkor, skolor och enskilda organisationer runtom i landet. Bl.a reliefer och skulpturer.
Men hans mest omfattande uppdrag kom i början av 1970-talet från Tor Line för utsmyckning av dess två systerfartyg Tor Britannia och Tor Skandinavia. Bl.a gjorde han en stor dekoration kallad ”Epilog” av järn och trä hämtat från vraket ”Forets Dream” som eldhärjades i Strömstads hamn 1933.
Ernst Grundtvig lämnade Grebbestad eller snarare Havstensund där familjen bodde de senaste fem åren i mitten av 70-talet för en avlägsen by i Skottland.
Han är representerad i åtskilliga museer och privata samlingar i norra Europa. Bl.a i det norska kungahusets privata samling.
Thorleif Jergill (1909 -1996) var född i Halden och inledde sin karriär som jazzpianist. Den fick dessvärre ett abrupt slut efter att Thorleif fått in ena handen i en mangel och därefter stelopererades.
Han beslutade sig för att bli konstnär. Bl.a tog han privatlektioner av illustratören och målaren Olav Engebrigtsen i Oslo och också av den till Sverige inflyttade ryske konstnären Alexander Tolstoy. Han gjorde flera studieresor utomlands.
Hans stil var klassikt figurativ ofta med en varm, mörk färgsättning inspirerad av Tolstoy. Porträtt var en av hans specialiteter.
- Jag var tolv år när han målade mitt, säger Laila Hellner som satt modell några söndagseftermiddagar i Thorleif Jergills ateljé. Vi kände varandra ganska väl eftersom pappa Sune och mamma Helga umgicks med Jergills familj.
Nils Lind (1892-1985) var inte enbart en framstående konstnär representerad på Nationalmuseum utan också en kvalificerad musiker som tog organistexamen tjugo år gammal.
Hans föräldrar var sjökapten Olle Martin Johansson och hans fru Charlotta Bernadina Lind som ägde Kaptensgården där Nils var född.
Efter Valand i Göteborg begav han sig till Paris 1931 och studerade vid flera konstakademier inkl. Académie Scandinave som drevs av nordiska konstnärer.
I Iikhet med flera andra som studerade där var hans kassa skral. ”Jag var faktiskt gråtfärdig av svält,” skriver han i sina memoarer.
Väl hemkommen fortsatte han sina studier vid Otto Skölds målarskola i Stockholm där han också bosatte sig.
Många hemmabor kommer säkert ihåg Nils som i sin bruna basker cyklade in till samhället från sin sommarstuga i Sövall som han byggt 1940.
- Han tillbringade åtskillig tid där, säger Lillemor Runehäll. Han målade och njöt av baden långt in på hösten.
Jergills konst var utom räckhåll för de flesta i samhället. Hans huvudsakliga kunder var privatpersoner och konsthandlare runtom i landet med ty åtföljande priser. Att ha en Jergill på väggen var inte enbart att ha ett konstverk av klass. Det var också en statussymbol. Märkligt nog är han inte representerad på något museum.
- Pappa trivdes bra i Grebbestad men flyttade 1974 till Strömstad på grund av hälsoskäl, säger Stein. Han ville vara nära ett lasarett.
Nils hade flera utställningar. Bl.a i Paris, Stockholm, Göteborg och Uddevall. Han reste mycket också i hög ålder. 1977, när han var 85 besökte han Mexiko där han träffade vänner från studietiden i Paris 45 år tidigare.
Idag finns flera av Nils målningar i samhället; dels i Lillemor Runehälls och Margareta Ovelius samlingar samt i Kaptensgården. Många finns spridda världen över eftersom Nils svägerska Elsa Lagergrehn testamenterade sin samling till Svenska Kyrkan i Utlandet.
Övervägde Nils någon gång att återvända till samhället för gott?
- Jag tror inte det, säger Lillemor Runehäll.
I Grönemad var Hjalmar Grip flitig med pensel och palett sannolikt inspirerad av den norske konstnären Alfred Eigri som hyrde in sig hos Hjalmar under sommaren. I Grönemad tillbringade också konstnärsparet Ann-Marie och Lennart Didoff sina somrar.
Där arbetade tills 1955 också William Paulson med landskapsmålningar, stilleben och porträtt.
Hans nära vän, konstnärinnan Anna-Lisa ” Anno” Saxner både målade och arbetade med keramik. I mitten av 1940-talet hade hon givit ut en bilderbok för barn ”I Lappland” på Åhlèn och Åkerlunds förlag.
Reklamtecknaren och konstnären Fritz Rücker tillbringade somrarna i Ankartorpet på väg till Grönemad. Det var på hans rekommendation som Agneta Brudin Almeida skickades till Wien för konststudier.
William Paulson (1901-1955) var i likhet med Nils Lind både konstnär och musiker. Men där stannar likheten. William var självlärd både när det gällde att måla och att spela fiol. När han började måla och teckna är oklart.
I likhet med Ernst Grundtvig och Nils Lind var William Paulsson fascinerad av skärgården. Återkommande motiv var båtar, sjöbodar och stränder, ofta från Grönemad, men också porträtt och stilleben.
- Han hade en segelsnäcka, säger Britty Nordin. Möjligen var det för att kunna vidga perspektivet och fånga fler motiv.
Trots Williams begåvning och uppskattning som konstnär anser hon att han hade ett hårt liv. Han var handikappad (strakbent), tidvis sjuklig och vårdade på egen hand sina gamla föräldrar, skepparen Oscar Paulson och hans fru Maria Sofia, tills de gick bort. Hur han klarade sin försörjning efter att ha upphört med sin droskrörelse är en gåta. Även om han var respekterad som konstnär kan hans målningar knappast ha inbringat några stora summor. En aprilmorgon 1955 hittades han död i sitt hus, 54 år gammal.
Britty Nordin anser att hans liv var tragiskt.
- När jag ser hans fina självporträtt gråter jag över hans öde och ler vid alla fina minnen och hans fina humor. Han hade förtjänat ett bättre liv.
Hon beskriver William som ”lite av en enstöring som inte riktigt passade in i miljön.”
- Möjligen sammanföll det med att han gav upp sin droskrörelse i Grönemad i slutet av 1930-talet då gengasen infördes, säger hans släkting Britty Nordin som var granne med William från 1927 till 1952.
Om den teorin är riktig etablerade han sig snabbt som en begåvad och eftersökt konstnär. Redan i början av 1940-talet börjar hans målningar dyka upp i hemmen. Majken Ödbrant på Hamburgön har två från 1942 respektive 1943. Örjan Gustafsson, verkstadsägare David Gustafssons son, har en från cirka 1945.
David Gustafsson och hans äldre bror Gustav musicerade då och då med William.
Bertil Oskarsson, bagare hos Asplund kommer mycket väl ihåg William och hur han uppfattades som målare.
- Han betraktades som en etablerad, respekterad konstnär. Inte som en amatör.
Einar Frånberg som rörde sig Stockholms och Göteborgs konstnärskretsar uppskattade och respekterade Williams konstnärsskap.
- De umgicks både i Grönemad och hos Einar, säger Bertil.
Tillsammans med byggmästare Axel Karlsson och andra engagerade sig William och Einar i samhällets konstförening som hade ambition att etablera en konstskola. Bertil Oskarsson kommer ihåg en utställning som föreningen hade på Folkhögskolan 1948-49.
Vintern 2018 visades ett urval av 26 av hans oljemålningar och akvareller på Tanums kommuns Galleri Ranrike. Hur de hamnat i kommunens ägo är oklart. Tanken är att utställningen ska få en permanent plats ”på en offentlig vägg någonstans i trakten kring Grebbestad.”
I informationen om utställningen hävdas att William ”under 40-50-talen medverkade i flera grupp- och salongsutställningar. Bland annat på Göteborgs konsthalls decemberutställning 1949, i återkommande visningar på galleri Nyttokonst i Uddevalla samt i en sommarexpo 1953 i Strömstad där hans verk delade rum med bland andra Inge Schiöler.”
Kommunens kulturchef Petter Öhnell säger att han inte kan gå i god för att uppgifterna är korrekta. De kommer från tidningsklipp från 1939 – 1953. Det var bland de klippen som det felaktigt hävdades att William Paulsson i många år varit fiskare.
Baengt Dimming (1919 -2004) var född i Göteborg men kom tidigt till Grebbestadstrakten.
- Redan som 19-åring hamnade han i Sannäs där han målade och dokumenterade gamla sjömän och skutskeppare, säger hans dotter Mian.
Han bodde spartanskt och levde under påvra omständigheter. Det noterades av Verner Lundin på Skärbo som erbjöd honom att bo hos honom och hans familj. Det blev en vänskap som varade livet ut.
Baengt berättade själv om händelsen för Göran Henriksson och andra i Logen Sefir i Grebbestad som han tillhörde.
- När jag fick erbjudandet av Verner att bo där under sommaren fick jag inte reda på hyran. Det ordnar sig sa Verner som beordrade mig upp på en våg när jag inkvarterade mig. Du måste vägas in sa han. Sommaren gick och det var dags för avfärd. När jag skulle betala beordrade Verner mig upp på vågen igen som visade att jag gått upp ett antal kilon.
- Jaha, sa Verner, hyran är lika med slaktpriset för boskap. Du får betala för vad Du har gått upp i vikt.
Tiden i Sannäs skulle komma att följas av en mycket framgångsrik artistisk karriär. Baengt är idag representerad på Nationalmuseum,
HM Konungens samlingar, Göteborgs konstmuseum och många andra. Hans arbeten kan ses i Frankrike, USA, Latinamerika och i våra grannländer. På det lokala planet bidrog han två gånger, 1990 och 1998, med Prinstavlor.
Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454 - Swish 123 53 508 22
Copyright © All Rights Reserved
