Bosse Jolin: Uppskattad, fyrfotad lekkamrat

Av Björn Rydström

Social och lekfull

Bosse är inte svår att få med sig till skogen. Han är nyfiken och lekfull och ansluter sig obehindrat till såväl indianer i fjäderskrud som till Robin Hood och hans följeslagare. När han tröttnat springer han tillbaka - ofta i den lilla bäcken som leder från skogen förbi hönseriet.

Bosse är en blandning av schäfer och collie. Han kom som valp till Sigurd, Anna och sönerna Ebbe och Inge strax efter krigsslutet. Vad som skiljer Bosse från övriga hundar i samhället är att han springer lös, åtminstone i hönseriets omgivningar, och tillåts ta del i lekar och upptåg. Han är social och synbart stimulerad av samvaron med barn.

Andra hundar i samhället, och de är få, har en mer traditionell tillvaro. Bland dem är Stanley Mattssons collie, Vilhelm Petterssons släthårige foxterrier och doktor Furugårds Lakelandterrier. Johan Hanssons två jakthundar är kedjade vid sina kojor på berget vid sidan av Johans hus på Repslagaregatan.

Sven Karlssons hund är visserligen lekfull, men skrämmer de flesta. Han är en grann, smärt hund - aningen mindre än Bosse med gulbrun, skinande päls. När han dyker upp vet alla yngre vad som väntar.

-Stoppa toppluvan i lommen!! Karlssons hund är lös!

Dennes specialité är att med blixtens hastighet springa fram till någon, hoppa upp och snappa åt sig toppluvan som därmed är borta för gott. Ingen vågar försöka ta den tillbaka. Han försvinner dessutom lika fort som han anlänt.

En gång efter en lyckat raid vid spärrarna på torget springer han ut på isen nära sältan och går ned sig. Hjälp tillkallas, men ingen kan ta sig ut på isen. Mot alla odds lyckas han ta sig upp, skakar av sig vattnet och försvinner i riktning mot Kooperativa. Göte Hugossons toppluva har han fortfarande mellan tänderna.

Bosse kopplar av men, som alltid, med en vaksam blick.

Sigurd Jolin.

Det är en grann vårdag i slutet av 1940-talet. Vid Sigurd Jolins hönseri intill Silleskogen ett stenkast från Annie Buscks fastighet är det liv och rörelse. Hans tackor har just lammat och några av de 50-60 hönsen är ute och sprätter. Själv håller Sigurd på och gör rent i kaninburarna. På bergsknallen ovanför hönseriet ligger Sigurds hund Bosse och håller ett vakande öga på vad som försiggår.

- Får Bosse följa med till Silleskogen? undrar ett par småpojkar som är på väg dit för att bygga en hydda.

- Om han vill, svarar Sigurd som hört den frågan mer än en gång.

Silleskogen är en populär lekplats och vägen dit går genom hönseriet, eller snarare Sigurds småbruk. På sommarhalvåret smyger indianer och vita omkring mellan träd och buskar. Robin Hood och hans män finns också där. Alla har sett ”Robin Hoods äventyr” som matiné på Gästis biograf med Errol Flynn i huvudrollen. På vintern är det skridskoåkning på Hovslagaren som gäller, ofta tills det är becksvart. Skogens tjärn är grunt och fryser alltid till innan Bryggeridammen.

Men det är inte enbart Gunnel (Persson) på Koopera, Rune Stang, Rune Nordholm, Rose-Marie Larsson, Bengt Karlsson, Magnus Greby, Ove Engdahl och andra som gillar Silleskogen. Det gör också deras föräldrar. En del av dem har själva lekt där som barn. Den är en säker lekplats i motsats till Bryggeridammen där tre pojkar drunknade 1913 och 1918.

Bosse iakttar fårklippning vid Sigurd Jolins småbruk hösten 1947.

Tragedi

Bosses idylliska tillvaro vid Sigurds hönseri kommer till ett tragiskt slut på våren 1950. Sigurd har ”dragit på sig soten", d.v.s fått tbc, och tillbringar mindre och mindre tid vid hönseriet. När han går bort är han enbart 43 år gammal.

De som besökte honom i hemmet snett ovanför Posten kunde inte undgå att notera Bosse som låg vid hans sjukbädd.

- Hunnen visste vad som väntade Sigurd, var omdömet.

Bosse drogt jämt med alla, inklusive besökande badgästhundar. Här med en långhårig tax i Havstenssund.

Den fruktade ”soten” var fortfarande en medicinsk landsplåga inpå 50-talet trots den massvaccinering som inletts efter kriget. Alla kände till någon som drabbats. Svenshögens sanatorium i Stenungsund var lika välbekant i Grebbestad som i övriga Bohuslän.

Efter Sigurds bortgång tvingas Anna avveckla verksamheten och därmed förändras Bosses tillvaro drastiskt. Friheten vid hönseriet är över, likaså lekarna i Silleskogen. Hans liv börjar mer likna samhällets övriga hundar Men det skulle snart komma att förändras.

Bosse med Hans som har den knappt synliga katten Tolle i famnen.

Nytt kapitel

När Anna vid ett tillfälle ska resa bort och behöver hjälp med hundpassning tar hon och Bosse bussen till Havstenssund. Där bor hennes bror Verner med familj.

Han trivs så bra att han springer tillbaka dagen efter att Anna hämtat hem honom. Hur han hittade dit förbryllar många.

- Far tog honom tillbaka till Grebbestad, men dagen efter satt han på vår trappa igen, säger Verners son Hans som då var 11-12 år gammal.

Efter tredje gången sa far att nu får han stanna. Faster Anna var ju ensam då och hade kanske inte lika mycket tid för Bosse som vi hade.

Från att ha varit van vid Silleskogen och hönseriet anpassar han sig snabbt till skärgårdsmiljön i Havstenssund. Snart är han sjövan.

- När jag lyfte ned honom i min eka första gången var han aningen osäker och lade sig platt på durken, men när jag rott en stund reste han sig upp och tittade över relingen. Han blev snart van på sjön. Såg han en ejder kunde han inte bärga sig utan kastade sig i vattnet. Kanske var det lite fågelhund i honom utöver collie och schäfer.

Kälkåkning på vintern blev en favoritsysselsättning. Utanför Verners hus fanns en backe som inte alltid sandades.

- Nedför backen satt Bosse framför mig på kälken. Sedan drog han upp mig. Så höll vi på. En äldre samhällsbo var fascinerad av vad han såg och sa att hunden tycks ha lika roligt som piltungen.

Tillvaron i Havstenssund var idealisk. Han hade välkomnats till en djurvänlig familj som uppskattade honom lika mycket som Sigurds och hans forna lekkamrater i Grebbestad. Familjens gamle katt, Tolle, godtog honom ”utan bråk.” Bosse och Hans blev oskiljbara. När skoldagen var slut visste Hans vem som väntade utanför.

- Han sprang direkt till skolan när mor släppt ut honom. När jag inte var där var vi tillsammans hela tiden. Han var min bäste vän!

Oväntat slut

Bosses tillvaro i Havstenssund kom att vara i tre, fyra år. En dag när han var på promenad vid kyrkan med Verner och hans fru Annette blev han överkörd av en motorcyklist och dog omedelbart. Han kan då ha varit 7-8 år gammal. Olyckan satte djupa spår i Hans.

- Bosses bortgång var en chock som satte ett varaktigt ärr i själen. Det var oerhört tragiskt. Alla som har haft hund vet hur det känns när ens bäste kompis gått bort, speciellt genom en olycka.

Idag är det inte många i Grebbestad som har något minne av Bosse, kanske heller inte i Havstenssund. De flesta som han lekte med i Silleskogen har gått bort. Sigurds hönseri finns inte längre, Hovslagaren är uttorkad och skogen upphörde att vara en lekplats för många år sedan. Men de som kommer ihåg Bosse ser framför sig en intelligent, lekfull och godmodig kamrat som berikade allas tillvaro.

En siluett av Bosse i ekan som Hans ärvt efter sin morfar Karl Utberg i Grebbestad.

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454 - Swish 123 53 508 22