Av Björn Rydström
Grebbestadsbor har alltid varit bra på att dra en skröna. Ett litet korn av sanning byggs snabbt upp till en livfull, ofta burlesk, berättelse.
Vem minns inte Adolf Tretom, Erhard Lundin, Per Henriks-son, Sven Nilsson och Ture Pålsson stå på torget och till-sammans dra den ena efter den andra? Skratten dånade och vi ungar var kvickt där för att lyssna och lära.
Hamnen och T-piren
Han är ”luden som en apekatt” över hela kroppen.
Här följer ett försök till en skriftlig skröna i den traditionen. Enda korn av sanning är att en svart man plötsligt och oförklarligt dök upp på torget en solig eftermiddag någon gång 1949/1950.
Skrönan ska ses som ett tidsdokument som beskriver hur ett antal samhällsbor (flera födda i slutet av 1800-talet) reagerar inför en totalt oförutsedd händelse som de aldrig ställts inför.
OBS! Notera att ingen kritik eller rasistiska skämt är riktade mot den exotiske besökaren.
Evalds Larssons "Möbelhörnan"
Plötsligt står han där intill T-piren där Hedvig på Röö brukar lägga till. Svart, kortväxt, välklädd med en liten resväska. Han tycks förvirrad. Greta Hellman är den som först får syn på honom. Hon står några sekunder som förstenad, vänder sig om och springer över torget mot Möbelhörnan. Hon pekar över axeln.
Evald Larsson tror inte sina ögon.
- Viola, ropar han uppemot fönstret till lägenheten, kom ska Du få se något som Du aldrig har sett tidigare.
Tonen i Evalds röst får Viola att flyga nedför trapporna.
Per Johansson, Pål Karlsson och Karl Tretom, som staplar lådor vid sidan av Andelsfisk intill Havremagasinet, släpper vad de har i händerna.
- Jösses, säger Pål, ser vi i syne eller är det en ”blåman” som står där vid kajen?
Ytterst få Grebbestadsbor hade i mitten av 1900-talet sett en svart person. Ingen kunde i sin vildaste fantasi föreställa sig att en dylik skulle dyka upp i samhället. Kanske i Göteborg, men inte här.
Albert Nordholm ser genom fönstret från sitt urmakeri att något är i görningen. Han lägger Olga Ljungbergs klocka åt sidan. Adolf Tretom kallar på sin allt-i-allo Oddvar och de båda skyndar mot T-piren. Gustav Hedemyr och hans butiksbiträde Gert Larsson följer snabbt efter.
- Gothenburg, säger nykomlingen bedjande när de närmar sig.
- Gothenburg, Gothenburg.
- Gå till en borg? undrar Adolf Tretom. Här finns ingen borg att gå till!
Per Henriksson
Ernst Gullman
- Kan han möjligen mena fästningen i Halden? undrar Rune Stang som tillsammans med sin bror Ebbe, Märta Vineberg, Nils Friberg, Torbjörn Westersund, Ernst Gullman, Karin Asplund, Per Henriksson, Hildur Morin och Napoleon Karlsson redan finns på plats.
Adolf Tretom spänner ögonen i den svarte:
- Menar Du borgen i Halden? I Norge? Fästningen?
- Gothenburg, är svaret.
- Det är bäst att vi kallar på polisen och landsfiskalen, säger Märta Vineberg. Även om han inte ser lömsk ut kan han vara farlig.
- De är på tinget i Strömstad, säger Wilhelm Pettersson. De kom med mig i bussen till Tanums station i morse.
Fler och fler samlas runt den ovanlige besökaren. På behörigt avstånd granskar man honom från topp till tå. Tar han tar ett steg framåt tar de ett steg bakåt och vice versa.
Adolf Tretom
Lastning av pitprops från Ångbåtsbryggan
Det spekuleras livligt över varifrån han kommer och vilket språk han talar. Är han från Afrika? Eller möjligen en svart amerikan? Talar han engelska eller något afrikanskt språk? Varför inte tyska? Man är överens om att ”burg” låter tyskt.
- Sprechen Sie Deutsch? frågar Ivar Vineberg som har mycket att göra med tyska fartyg som lastar pitprops från Ångbåts-bryggan.
- Gothenburg, blir svaret.
Nyheten om den exotiske besökaren sprider sig med blixtens hastighet. Folk skyndar till från alla håll. Det trängs och det knuffas. Alla vill fånga en glimt av den utsocknes som är ”kort i rocken och svart som en kolkällare.”
Adolf Tretom ser med självklar auktoritet till att alla i demo-kratisk ordning får komma fram och stirra några korta ögonblick på nykomlingen.
Alla är överens om att blåmannen ser ”snäll och hygglig ut.” Men man noterar att han tycks vett-skrämd och att han svettas kopiöst.
- Oddvar, spring upp till butiken och hämta en Lyckholms Ljusa, beordrar Adolf. Fortsätter han att svettas på det här sättet torkar han snart ut.
Men Lyckholms Ljusa får honom inte att dricka. Han tar emot flaskan, men packar ned den i sin lilla resväska.
Syskonen Valerius och Josefine Larsson
Skräddare Valerius Larsson anländer med sina syskon Josefine och Kock-Erik. Han är inte imponerad av vad han ser. Han gör sin vanliga, mycket talande gest som betyder ”Kasta honom/henne/det/i sjön!”
Skräcken i nykomlingens ögon avslöjar att han förstår.
Ove Engdahl
- Kanske han föredrar ett glas kall mjölk? undrar Elin Henriksson som lämnat sin mjölkaffär mellan Stangs Charkuteri och Gästis för att få en glimt av nykomlingen.
- Det är inget fel på vad han fått, säger Oddvar indignerat. På etiketten till Lyckholms Ljusa står det klart och tydligt (och Oddvar citerar) att det är en lätt och välsmakande maltdryck av pilsnertyp, utmärkt även som läskedryck.
Greta som först upptäckte ”blåmannen” är inte längre rädd. Nu fnittrar hon förtjust och gör en liten piruett framför honom. Hans ögon avslöjar att han inte vet vad han ska tro.
Samhällets ungar, Mona Axelsson, Gun Broberg, Lille-Bengt Karlsson, Blanche Olsson, Göran Henriksson, Ulla-Kjerstin Nilsson, Bernt Karls-son, Bodil Landgren, Barbro Tobiasson, för att nämna några, spe-kulerar livligt över vad det är för en märklig figur som dykt upp.
- Skäm inte bort den sulingen, varnar Karl Utberg. Han ska hålla till godo med vad han fått! Tror han att han hamnat på Gästis uteservering?
Wilhem ”Radar” Karlsson håller med.
- Kanske han förväntar sig att han ska serveras av självaste fru Brudin?
- Rasande grann guldklocka han har på armen, säger Albert Nordholm. Är det möjligen en äkta Omega?
- Är han en sioxindian? undrar Ingemar Hedin.
- Nej, svarar Ove Engdahl med en glimt i ögat. Hade han varit en indian hade han haft rött skinn och en fjäderskrud på huvudet.
- Och ett spjut? frågar Ingemar.
- Nej, säger Ove. När en indian är ute och reser lämnar han spjutet och pilbågen hemma i tältet.
Karl Utberg
- Herregud, så svart och grann han är, säger hon. Han är som mejslad ur ett ebenholtsträd och vitare tänder har jag då aldrig sett.
- Det låter som om Du gärna skulle vilja tvåla in honom om han kom till Dig i varmbadhuset, pikar Lill-Ejnar.
Säg det en gång till, replikerar Gerda i Kleva, och jag ska tvåla till Dig!
Samhällets två frisörer, Sigvard Nilsson och Tage Wikström, noterar att besökaren med sitt korta, krulliga hår är välfriserad.
- Han måste vara klippt med maskin, säger Tage. Min sax skulle gå bet, även om skärslipare Bom från Göteborg just varit här.
- Det liknar stålull, konstaterar Sigvard. Jag är frestad att känna på det. Men den risken tar jag inte. Man vet aldrig ...
Filip Rydström
"Gerda i Kleva"
Gerda i Kleva som arbetar i varmbadhuset intill Konserven bryr sig inte om varifrån han kommer eller vart han är på väg. Hon är fixerad över av vad hon ser.
Filip Rydström sällar sig till åskådarna. Han har varit wienerbrödsbagare på Svenska Amerikalinjens kryssningsfartyg Gripsholm och också arbetat i New York. Han går fram till den ovanlige besökaren och frågar på engelska vad han heter, var han kommer ifrån och vart han är på väg?
- Gothenburg, är svaret på samtliga frågor.
Alla tittar på Filip och undrar vilken slutsats han drar av de identiska svaren?
- När han säger Gothenburg menar han Göteborg, säger Filip. Det tycks vara det enda engelska ord han känner till.
- Varför säger han inte Jöttebörj? frågar Ulla-Kerstin som uttalar Göteborg på det sätt som alla Grebbestadsbor uttalar sta´ns namn.
- Därför att utlänningen i gemen inte kan uttala bokstaven ö, förklarar Filip. Förutom vi, norrbaggen och dansken är det enbart tysken som har ö i sitt alfabet.
- Tur att sulingen inte är på väg till Hedvig på Röö, tillägger Karl Utberg. Det vore inte lätt för honom att uttala.
Det diskuteras vad som bör göras. Men den brännande frågan är hur han hamnat på torget? Plötsligt stod han bara där. Att han kommit sjövägen var tämligen uteslutet. Varken ”Oslo” eller ”Göteborg” hade lagt till vid Ångbåtsbryggan under dagen.
- Och han kom inte i kapten Ahrenbergs pontonplan, säger Magnus Greby. Jag såg när Ahrenberg landade i morse för sina passageraruppstigningar från Ångbåtsbryggan. Han hade bara två mekaniker med sig. Ingen av dem var svart.
Tage Rydström beslutar sig för att ringa Tanums järnvägsstation från sitt kontor i bussgaraget. Han beskriver den ovanlige be-sökaren. Hade någon möjligen sett honom kliva av 12.30-tåget från Strömstad till Göteborg? Det skrattas gott i andra änden av telefonledningen. Frågan är alltför absurd för att kunna tas på allvar.
- Inte vad vi såg, men är det en pygmé Du talar om är det möjligt att han slank av tåget utan att vi noterade det.
Tage lägger på luren.
Ångaren Göteborg
Olof Tell
- Vi måste få upp honom till järnvägsstationen och på tåget till Göteborg, säger Adolf Tretom. Han kan inte stå här hela eftermiddagen och svettas. Snart blir det inget kvar av honom.
- Det vore synn på en så´n grann och välklädd karl, tillfogar Emma på Mangeln. Jag har då aldrig sett en så´n välpressad cheviotkostym. Tage Hellstrand är alltid snyggt klädd, men här ligger han i lä.
- Sprätthök, mumlar Karl Utberg och rättar till skärmmössan som han haft sedan slutet av 30-talet.
Adolf uppmanar Oddvar att gå och ringa upp Olof Tell. Inom några minuter är Tell där med sin taxi. Han är som alltid utstyrd i sin oklanderliga chaufförsmundering: skärmmössa, ljus skjorta med ärmhållare, slips, ridbyxor och benläder.
- Han måste vara någon slags militär kommendant, tänker besökaren. Har han kommit för att arrestera mig?
- Jag kan ta honom till Tanums station, säger Olof. Men jag vill ha Stor-Harry sittande bredvid mig om han till äventyrs skulle dra kniv. Vanligtvis kostar skjutsen en och femtio, men det gör detsamma. Inget knussel! Han får sitta på filten i baksätet som Tyra köpt hos Theodor Carlsson.
Åskådarna skingrar på sig och Olof öppnar dörren till baksätet. Adolf Tretom pekar på dörröppningen, men nykomlingen tittar på Tell och tvekar. Är mannen i skärmmössa och benläder en militär befattningshavare eller inte? Tänker han föra bort honom? Förhöra honom?
- Kliv in i taxin och sätt Dig i baksätet på filten, anmodar Adolf. Han pekar på nytt mot den öppna bildörren.
Han får en skakning på huvudet som besked.
- Vi kan inte stå här och stampa mycket längre, säger Adolf. Både butiken och besinpumpen har nu varit obemannade i över tre kvart.
Han tar ett djupt andetag, spänner på nytt ögonen i den motvillige och kommer så med de förlösande orden som låter som ”Gå till borg!”
- Ah, Gothenburg! utropar besökaren, kliver snabbt in och ler för första gången.
Adolf Tretom är van att få som han vill. Han har förmågan att övertyga de flesta om vad som är bäst för dem. Han är en färgstark figur, en av samhällets giganter. Honom ”spelar man inte knapp med,” säger samhällsborna.
- Tro inte att det blir en slags lusttur i Tells taxi hela vägen till Göteborg, tillägger Adolf. Det blir en kort tripp till järnvägsstationen i Tanum. Därifrån får Du ta tåget till Göteborg.
- Gothenburg, säger den svarte besökaren och nickar belåtet.
- ... och kliv inte av i Rabbalshede där vårmarknaden just nu pågår, varnar Adolf. Gör Du det kan Du bli av med både väska och guldklocka. Där vimlar det av löskefolk.
När Olof Tell sakta kör längs Nedre Långgatan mot Gisslerödsbacken har han en lång rad ungar och vuxna bakom sig. Alla vill fånga en sista glimt av den ovanliga besökaren som sannolikt är den förste av sitt slag i Grebbestad. Utanför Thorwalls Järnaffär möter taxin Bertil Oskarsson med sin renhållningsvagn, dragen av ”Pojken.”
- Herregud, säger Stor-Harry. Tryck på gaspedalen Olof, ser hästen vad vi har i baksätet skenar han!
Bertil Oskarsson och "Pojken"
