Andra världskriget i Grebbestad

Av Ingmar Thoresson

Natten till den 9 april 1940 blev det klart för många av de som levde i norra Bohusläns kusttrakter, att kriget kommit dem närmare. Ute till havs rörde sig många tyska fartyg mot norr och från luften hördes flygplan med nordlig kurs. Ute på fiskeflottans fångstplatser passerade mängder av tyska krigsfartyg. Vid morgonens första nyhetssänding på radion stod det helt klart: I Norge och Danmark hade den mäktiga tyska nazistiska krigsmaskinen slagtit till.

I Danmark tycktes tyskarnas blixtangrepp omedelbart ha förlamat alla försök till motstånd. I Norge hade tyskarna däremot inledningsvis stött på motstånd, exempelvis sänktes den tyska kryssaren Blücher i Dröbaksundet på sin väg mot Oslo. Sänkningen av Blücher fördröjde de tyska invasionstruppernas intåg i Oslo så pass länge att det norska kungahuset, regeringen och försvarsledningen hann fly från huvudstaden och det därför gavs utrymme att organisera landets väpnade motstånd.

Vår militära beredskap var inte god

Att ”vår beredskap är god” berättade statsminister Per Albin Hansson för svenska folket under ett tal på Skansen i Stockholm den 27 augusti år 1939, bara några dagar innan Tyskland invaderade Polen.

Uttalandet ”vår beredskap är god” har citerats många gånger, då ofta med hänsyftning på Sveriges bristfälliga militära beredskap. Men historieprofessorn Dick Harrison skriver i sin blogg i Svenska Dagbladet den 14 oktober år 2011 om talet, där han redogör för en omläsning av statsministerns Skansen-tal. Så här skriver Harrison: ”Men Per Albin syftade inte på försvaret. Om man läser hela talet framgår det att orden hänför sig till något helt annat. Talet handlar först och främst om den inre beredskapen, om det svenska folkets och den svenska regeringens vilja och förmåga att hantera en kris.”

Det var uppenbart för statsledningen att omedelbara och omfattande åtgärder måste sättas igång för att försvåra och i bästa fall helt förhindra ett invasionsföretag mot Sverige. Fortifikationsarbeten startade efter krigsutbrottet och efter anfallen på Danmark och Norge intensifierades åtgärderna, så också i Grebbestad.

Värnet på Svinnäs. Foto: I. Thoresson.

Nr 3

Där trappan upp till Stöberget startar, finns delar av den östra delen av det södra stridsvagnshindret kvar. Hindret syns nederst till vänster om trappan. Ett igenmurat skyttevärn finns till höger halvvägs upp till första avsatsen. Avsatsen med bänken är taket på ett nu förseglat skyddsrum.

Nr 4

På Stöbergets västra branta sida finns i berget flera insprängda skyttevärn. Några kan urskiljas nerifrån vägen genom att betongsträngen på värnets krön avviker från det omgivande berget. Även på Stöbergets topp finns ett antal mer eller mindre igenfyllda skyttevärn.

Nr 5

I berget, sydväst om Hamnplanen och öster om vägen till kajakaffären, finns en större insprängd anläggning med flera synliga skyttevärn och ännu öppna löpgravar. Själva anläggningen är förseglad med betong.

Siffrorna på kartan visar platserna för de värn som beskrivs i texten nedan.

Nr 1

På Svinnässidan, mitt emot Vadskär, anlades ett helt övertäckt värn för en kanon med en skottglugg som täckte in såväl farleden från söder som den från väster. I anslutning till kanonvärnet fanns även ett skyddsrum norr om kanonvärnet samt flera skyttevärn i berget ovanför. I en berghäll ett tiotal meter nordost om kanonvärnet kan man finna årtalet 1941 inhugget.

Nr 2

I berget mellan badplatsen och campingen, strax ovanför södra delen av badplatsen finns rester av ett skyttevärn.

Om en fientlig styrka skulle lyckas ta sig iland i hamnområdet, så skulle den stängas inne där. Kraftigt försvarade stridsvagnshinder vid såväl Torget som söder om Ångbåtskajen skulle möjliggöra detta.

Stridsvagnshindret till vänster om trappan som leder upp till Stöberget. Foto: I. Thoresson

Ej utmärkt på kartan

Tvärs över Hamnplanen, i nordlig riktning från Nr 5 på kartan och strax väster om Tärnegården, finns ett berg som sträcker sig helt upp till Folkhögskolan. I den södra delen av detta berg fanns många skyttevärn, samt ett större skyddsrum för besättningen. Samtliga installationer är numera väl igenfyllda med sprängsten och förseglade med betong.

Innevånare med olika åsikter

De flesta svenskar oroade sig för att Sverige skulle drabbas av samma öde som drabbat Danmark och Norge. Många kust- och gränsbor hjälpte norska flyktingar som kom sjö- eller landvägen. Flera fraktskutor fortsatte sin fart på Norge. Somliga smugglade flyktingar från Norge och senare även vapen och annan utrustning till motståndsrörelsen. Även fartyg från Grebbestad deltog i denna riskabla verksamhet.

Alla höll dock inte med om, att det som drabbat Danmark och Norge var en olycka: ”De tyska styrkorna skulle ju skydda våra grannar från ett anfall från nazisternas motståndare”. Även i Grebbestad fanns en grupp som öppet propagerade för nazismen och Tyskland.

Nils-Börje Persson var en av "Kooprapojkarna" som växte upp i Kooperativa-huset. Lägg märke till hakkorset på stolpen. Förstoring nedan.

Tyskland. Edqvist återkom till Sverige efter kriget och levde av eller i närheten av kriminell verksamhet till sin död 1998. Senare delen av sitt liv använde han sin moders efternamn: Borgenstierna.

Krigets slut

Den 7 maj 1945 kapitulerade Tyskland. Nu kunde livet så sakta återgå till det normala. Befästningarna i Grebbestad stängdes igen. De inkallade soldaterna i det svenska försvaret kunde nu hemförlovas.Till havs var risken för olyckor fortfarande stor: mängder av förankrade och drivande minor skulle ännu ta många sjömäns och fiskares liv. Ransonering av livsmedel, tobak och bränsle kunde succesivt avvecklas.

Carl Göran Edqvist satt då en tid i fängelse i Tyskland och hans kamrater i Grebbestad hade sedan länge gömt undan såväl hakkorsfanor som uniformer. Stridsvagnshindren vid Torget kunde så småningom forslas bort.

Stolpen med hakkorset.

Nils-Börje Persson skriver i en artikel på annan plats på denna hemsida om minnen från sin uppväxt i Grebbestad under krigsåren:

Visst fanns det nazistisk propaganda i Grebbestad, speciellt före krigsutbrottet. Den ende som öppet visade detta och agiterade var C-E Edqvist som hade viss rederiverksamhet i Grebbestad med omnejd och som kallades ”Mutte”. Han stod brunklädd med stövlar på en margarinlåda på Torget och gjorde Hitlerhälsning och ropade slagord. Man förstod kanske inte riktigt hur allvarligt det var. Det verkade mera löjligt.

Hans rederi hette AB Doggers Bankar och folk sa på allvar: ”Har ni hört att Mutte öppnat bank i Strömstad”. Efter konkursen såg man en bild i tidningen utanför hans hus med en stor hög av tomflaskor efter en av hans fester med texten ”Resterna av sjöslaget vid Doggers Bankar”.”

I efterhand har det visat sig att Carl Göran Edqvists aktiviteter inte enbart var en patetisk parodi. Pengarna till rederiverksamheten kom från en bankdirektörs hustru i Göteborg med täta kopplingar till Tyskland. Edqvist beställde fem motorsnäckor från båtbyggeriet på Grönemad. Vid provturen med den först levererade försvann han till Norge, där han anslöt sig till Waffen-SS och förflyttades senare till

Ett av stridsvagnhindren vid torget forslas bort. Foto: Ivar Lind

Flygradiofyren

De tidigaste reguljära flygningarna i Sverige och våra grannländer var för postbefordran.

Rutterna mellan norra Europas huvudstäder byggde på ett stafettsystem. Posten från Helsingfors, Stockholm och Oslo flögs in till Köpenhamn för att därifrån forslas vidare till knutpunkter på kontinenten. Dessa flygningar startade i större skala i skiftet 1920-/30-tal.

För att posten skulle komma fram nästkommande dag skedde postflygningarna nattetid. Nattetid, med enbart kompass för att ange riktning, var flygningarna svåra att genomföra säkert. För att i någon mån underlätta orienteringen sattes torn med optiska flygfyrar ut vid de aktuella lederna. För leden mellan Oslo och Göteborg fanns en sådan flygfyr i Strömstad, i berget söder om Myren vid södra infarten. Tornet fanns fortfarande kvar i mitten av 1960-talet. De optiska fyrarna gick endast att använda vid god sikt. Uppenbart var att det krävdes bättre navigationshjälpmedel för nattpostflygningarna.

Sedan början av 1920-talet hade sjöfarten på Västkusten använt sig av utskickade radiosignaler för att bestämma sin position, först genom att två landstationer bestämde bäringen till fartyget. I bäringslinjernas skärningspunkt befann sig fartyget. De landbaserade operatörerna meddelade bäringarna till farttyget. Strax vände man på det hela, landstationerna sände kontinuerligt och fartygets navigatör kunde själv bestämma bäringen till radiofyrarna och så bestämma fartygets position.

När det gällde flyg på bestämda rutter, så placerade man radiofyren exakt på rutten för den aktuella linjen. Flygplanet flög rakt emot fyren hela tiden och när den hade fyren rakt under sig ”så var det bara” att ta riktning mot nästa radiofyr på linjesträckningen.

Grebbestad låg rakt under och mitt emellan ändpunkterna på sträckan Oslo–Göteborg. Troligen placerades första flygradiofyren i tjärnet vid Falkeröd, för att senare hamna på Stöberget. På Stöberget var det svårt att åstadkomma optimala förhållanden för en radiofyr. Därför flyttades radiofyren till området vid nuvarande Ängens förskola på Gissleröd. Fyren stängdes och nedmonterades under 1990-talet.

Sune Karlsson, Grebbestad, justerar inställningar på sändaren

vid fyren på Stöberget. Bild: Laila Hellner

Flygradiofyren i Grebbestad spelade också en viktig roll under kurirtrafiken med flyg mellan Sverige och England under andra världskriget.

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454 - Swish 123 53 508 22