%20-%20Med%20text_kopia.jpg?withoutEnlargement&resize=68,29)
av Ann-Margret Olausson, Torborgs systersondotter
I min tidiga barndom var ”moster Torborg” en ständigt förekommande figur i mitt liv. Sommaren 1955, när Torborg hastigt blev sjuk och gick bort, skulle jag fylla sju år.
Torborg var egentligen moster till pappa David, men hon blev ”moster Torborg” för hela familjen.
Jag minns så väl hur hon såg ut med sitt krusiga hår i knut och alla hennes fina klänningar, ofta blommiga och med en sidenrosett i halsen, och hennes stora smycken. Och så rösten. När hon tröttnade på att ha en frågvis och pratsam liten flicka i hasorna brukade hon säga - ”Lilla, Du pratar så mycket”.
Jag minns huset, rummen med alla vackra saker, hur köket såg ut med sitt hörnskåp och kökssoffan där den gråvitspräckliga katten, som hette ”Pissa”, alltid låg och sov. Och så gök-uret på köksväggen. Jag minns fin-verandan med de dubbla glasdörrarna och den gamla munkmöbeln. Där bjöds det på eftermiddagskaffe regniga sommardagar. Det var alltid lika roligt och spännande att springa genom häcken in till ”moster Torborg”.
Hörnskåpet i köket innehöll både kandisocker och en sorts fyrkantiga små punsch-chokladbitar inslagna i stanniolpapper och med en banderoll av rött och grönt papper. Inget lämpligt godis för små barn.
Ibland hände det att jag fick sitta tillsammans med ”moster Torborg” vid hennes toalettbord och undersöka innehållet i alla de små fina nipperaskarna. Det var riktiga högtidsstunder. När det var auktion efter Torborg och Hilmer, ropade pappa in en ask i grönt och vackert dekorerad i vitt och ljust lila, som jag fick i present på min bröllopsdag. I botten är den märkt T.L. 25/1 1896.
Torborgs föräldrar var Jan Julius Larsson, född 1842 och uppvuxen på Stora Arendal (på vägen mot Sannäs) och Matilda Elisabet Andersdotter, född 1843 och uppvuxen på Sör Kärra.
Julius och Matilda träffades tidigt och blev förälskade. På den tiden var av-ståndet mellan Stora Arendal och Sör Kärra oändligt. De skrev små kärleks-fulla brevkort till varandra och avtalade om när och var de skulle träffas. Julius utbildade sig till skräddare i Göteborg, och han skrev då målande berättelser till sin Matilda om livet i den stora staden och om upptäcktsfärderna till fots på lediga stunder.
När Julius var klar med sin skräddar-utbildning flyttade han till Grebbestad och startade upp sin skrädderirörelse. I maj 1867 gifte sig Julius och Matilda och i juni året därpå föddes deras första barn, dottern Amalia (Amelie), som blev min farmor. Ytterligare två barn föddes under denna första Grebbestadsperiod – dottern Jenny 1871 och sonen Gustaf 1875.
Under sin utbildning i Göteborg hade Julius fått lära sig att skära till och sy herrkläder, allt från högtidskläder till skjortor, i tyger av bästa kvalitet och i modeller av senaste snitt. I Grebbestad blev det mest bruksplagg i grova och slitstarka tyger. För att Julius skulle få möjlighet att bättre använda sina yrkeskunskaper och samtidigt få ett större kundunderlag bestämde de sig för att flytta till en lite mindre stad och valet föll på Lysekil. 1877 gick flyttlasset för Julius, Matilda och deras tre små barn. Julius drev sin skrädderiverksamhet med framgång och de ägde fastigheter på både Kungsgatan och Färgargatan.
I april 1881, efter fyra år i Lysekil, kom ytterligare en liten dotter till världen. Det lilla flickebarnet fick namnen Victoria, Hildegard Torborg - mycket passande namn för den resliga och ståtliga kvinna, som Torborg skulle komma att bli.
De fyra barnen fick en harmonisk och lycklig uppväxt med många lekar och upptåg.
Alla barnen hade en konstnärlig ådra och de var duktiga på att teckna och måla. De tillverkade egna små gratulationskort till olika bemärkelsedagar och till jul. Och så skrev de korta sagoberättelser illustrerade med färglagda teckningar. Torborg och hennes systrar började också tidigt att intressera sig för klädsömnad och broderi.
Julius och Matilda flyttade tillbaka till Grebbestad 1892 efter att ha bott femton år i Lysekil. Torborg blev nu Grebbestadflicka. Julius och Matilda köpte den fastighet, som senare skulle bli Hasselagers Bageri, och där bosatte de sig tillsammans med tre av de fyra barnen. Julius drev också sin skrädderirörelse i huset. Amelie var redan gift vid denna tiden och hon hade fått sitt första barn.
Efter ytterligare ett par år blev Torborg ensam kvar i hemmet tillsammans med föräldrarna. Gustaf utvandrade till USA 1893, där han utbildade sig till sjökapten. 1896 följde Jenny efter. Hon arbetade under många år som husföreståndarinna i en Bostonfamilj. Jenny kom hem och hälsade på familjen vid ett par tillfällen under sin Amerikavistelse, för att slutligen flytta tillbaka till Grebbestad och på äldre dar gifta sig med en svenskamerikan tillika guldgrävare, som hon hade träffat på en av båtresorna.
Åren gick och Torborg stannade kvar i föräldrahemmet. Men det innebar inte att hon levde ett stillsamt ”hemmadotterliv”. Tvärtom. Med den bästa av läromästare, pappa Julius, lärde sig Torborg tillskärning och sömnad från grunden. Hon fick stor uppskattning av en trogen skara Grebbestadsdamer. Och hon hade även damer från Tanumshede, Havstensund och Strömstad i sin kundkrets. Torborg sydde blusar och kjolar, hon sydde klänningar i hela spannet från vardag till fest, dräkter och kappor. Och så brudklänningar. Varje brudklänning var ett litet konstverk. I brudklänningarna fick hon friare tyglar av kunderna och hennes kreativitet kunde flöda fullt ut. Idag skulle man ha sagt att hon i sitt skapande ”tänkte utanför boxen.
Torborg blev ofta bjuden på bröllop och många av inbjudningskorten finns kvar. De flesta av inbjudningarna kom från hennes stora vänkrets men för en del bröllop kan vi förstå att det inte var på grund av vänskap med brudparet, som hon fick äran att vara gäst på den stora dagen, utan för att bruden bar en klänning skapad av Torborg.
Torborg sydde många Bohusdräkter genom åren. På den tiden var det vanligt bland unga flickor, som gick på Folkhögskolan, att väva tyg till sin Bohusdräkt. När det kom till sömnaden däremot, var det många som valde att överlåta den till Torborg.
Hon broderade också hättor till Bohusdräkter, dels för privatpersoner och dels broderade hon på uppdrag av Bohusslöjd i Göteborg.
Torborg var en reslig och vacker ung dam och hon var alltid elegant klädd i sina egna skapelser av senaste snitt. Hennes kläder var originella, liksom hennes hattar och skor. Boa var något, som hon ofta använde. Vintertid bar hon alltid pälshatt och hennes kappor var ofta prydda med pälskragar, ju större och yvigare desto bättre. Händerna värmde hon gärna i en muff. Torborg var också svag för smycken.
Hon hade en stor vänkrets och hon umgicks ”i det Grebbestad som rörde sig”. Baler och andra tillställningar avlöste varandra. Det var Sylvesterbaler, Knutbaler, skott-årsbaler och vårbaler. En del baler och tillställningar anordnades av herrarna i diskussionsklubben ”X”.
Ungdomarna spelade och sjöng tillsammans, klädde ut sig och spelade teater. Och så hade de maskerader. Torborg var mycket musikalisk och hon var medlem i Grebbestads Sångkör. I slutet av 1920-talet deltog hon tillsammans med kören i den stora sångarfestlighet som hölls på Stockholms Stadion. Under Stockholmsvistelsen besökte medlemmar ur kören Stockholms slott. Torborg och ett par av hennes väninnor var extra nyfikna av sig och nöjde sig inte med vad de fick se på den
guidade visningen, utan gläntade på en stängd dörr för att se vad som fanns bakom. Och döm om deras förvåning - där satt två damer ur den kungliga familjen och broderade. De blev lika paffa och överraskade, som Torborg och hennes väninnor.
Torborg hade en stor skara uppvaktande kavaljerer och många är de vackra brevkort, som finns kvar efter henne, med roman-tiska och underfundiga hälsningar från hennes beundrare. Men det skulle dröja ännu många år innan hon till slut träffade den rätte och gifte sig.
När Julius blev sjuk och gick bort 1905, endast 63 år gammal, bestämde sig Matilda för att sälja huset och i stället köpa ett hus i en storlek som var mera lämpad för henne och Torborg. Valet föll på fastigheten nuvarande Bryggerigatan 2. Dottern Amelie och hennes familj döpte omgående huset till mormorhuset och så fick det heta.
Torborg gifte sig den 2 juni 1933 med svenskamerikanen Hilmer Karlsson, som ursprungligen kom från Klätta. I Amerika arbetade Hilmer huvudsakligen med att bygga järnvägar. Han var en klok och sparsam man och under alla Amerikaåren sände han regelbundet pengar direkt till en bank i Strömstad. Det blev en god slant, som väntade på Hilmer när han återvände till Sverige.
Torborg och Hilmer köpte en bit mark på Anneberg där de byggde sitt gemensamma hem och blev närmsta grannar med pappa David och farmor Amelie.
Torborg fortsatte sitt arbete som finsömmerska även som gift och Hilmer drev hönseri i anslutning till bostaden. Ängen norr om huset arrenderades ut till en lantbrukare i grannskapet och på somrarna hyrde de ut övervåningen till badgäster.
Torborgs konstnärliga ådra syntes tydligt i deras hem, som var inrett med gardiner, draperier, kuddar och dukar vackert broderade av henne i de underbaraste mönster och färger. Deras hem var gästfritt och de hade en stor umgängeskrets.
Bland Hilmers alla hönor fanns det en som utmärkte sig speciellt. Hon blev tam och följde ständigt Hilmer i hälarna. Hönan fick namnet Nella och hon vann även Torborgs hjärta. När det serverades kaffe i bersån höll sig alltid Nella väl framme, eftersom hon visste att det vankades goda kaksmulor. Och stod dörren till köksfarstun öppen kom Nella in i köket och tiggde till sig en extra godbit. För att vara höna levde hon ett ovanligt långt och gott liv och saknaden var stor för Torborg och Hilmer när Nella inte längre fanns kvar.
I början av femtiotalet bildades en grupp, som spelade teater om somrarna i trakten av Hamburgsund. Man kontaktade Torborg med frågan om hon kunde hjälpa till med deras dräkter. I samråd med ensemblen tecknade hon och sydde fantasifulla dräkter i vackra och färggranna tyger och med många detaljer, som applikationer och broderier. Hon tillverkade även huvudbonader, svärd och andra attiraljer som behövdes för föreställningarna.
När jag blev tillräckligt gammal för att få medverka på Badortens Dag som blomma i blomstervagnen sydde Torborg blomdräkter till mig av kräppat papper. Ett år var jag blåklocka, Ett annat år var jag prästkrage.
Eftersom Torborg och Hilmer gifte sig på äldre dar fick de aldrig några barn. De var självklara gäster hos oss på jul-aftnar, påskaftnar och alla födelsedagar – något som de uppskattade mycket. Torborg var som sagt lite nyfiken av sig, men på ett oförargligt sätt. När mina föräldrar hade bjudningar för sina vänner och Torborg och Hilmer inte var bjudna, satt Torborg på södra rummet i deras övervåning och följde kalasen med hjälp av en kikare.
Vad alla visste när de köpte tomterna på Anneberg, var att vägen en dag skulle breddas och att man då skulle förlora några meter av sina tomter. Pappa David löste det genom att från början plantera en häck och bygga en mur där han visste att tomtgränsen en dag skulle ligga. Torborg och Hilmer däremot anlade en stor fruktträdgård med flera plommon- äpple- och körsbärsträd, De hade en blomsterprakt från tidig vår, under hela sommaren och inpå för-hösten. Deras gyllene rubeckior och sommarflox i vitt, rosa och cerisetoner var magnifika. Närmast den gamla vägsträckningen hade de planterat björkar.
När dagen för den nya vägsträckningen kom, klarade inte Torborg av att förlora en del av sin vackra trädgård. Hon blev sängliggande i ”brustet hjärta” över sin trädgård och det blev ett snabbt förlopp, som slutade i en hjärnblödning. Hon gick bort lugnt och stilla i juli 1955 endast 74 år gammal.
Släkten förlorade en kär och humoristisk medlem och Grebbestad förlorade en stor personlighet
Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454 - Swish 123 53 508 22
Copyright © All Rights Reserved
