Carl Benjaminsson - legendarisk skeppare med ett långt yrkesliv på havet

Carl och Jenny Benjaminsson

Vid ett av ”Boy Nicholas” dörjefiske mitt ute på Nordsjön, fann besättningen en tunna som visade sig innehålla rom. Tunnan bärgades med tanken att den skulle säljas när man kom iland. Dock kom besättningen på andra tankar, frestelsen blev för stor, så mitt ute på Nordsjöbankarna, mitt i dörjefisket, blev det ett hejdundrande kalas. Carl som själv var nykterist lät ändå manskapet få dricka av romen. Carl fick snart ord om sig att vara ”en rejäl karl på att sejjla”. Han kom att bli ett välkänt namn utmed Bohuskusten. 

När ”Boy Nicholas” till slut inte gick att segla med längre blev Carl delägare i kuttern ”Susie”, 31 december 1918 - 5 maj 1924. Den döptes senare om till ”Vikar”. 

   Wiktor Carlssson och ”Frans på Röö” ägde också en tredjedel var i ”Susie”. Den 10 februari 1923 sålde ”Frans på Röö” sin andel till ”Läskedrycksfabrikör” Hjalmar Ljungkvist, Grebbestad. År 1924 sålde Carl sin del till ”Handlanden” Ernst Osvald Pålsson i Sannäs.

   ”Susie” var ett fantastiskt segelfartyg, eller segelkutter, snabb och omöjlig att segla ikapp. När kuttrarna låg på dörjfiske på Nordsjön var det kappsegling till Norge. Först i land fick bästa pris. Enligt nu bortgångne Bengt Vineberg, Grebbestad, var det lika bra att omgående lägga ner kappseglingen när Carl höll i rorkulten på ”Susie”. Ingen klarade att segla om.

Carl Benjaminsson föddes den 10 januari 1888, som äldste son till Amalia och Clemens Benjaminsson.

Endast 18 år gammal tog Carl över som skeppare på kuttern SD 429, Boy Nicholas, med hemmahamn Pinnö, då förre ägaren insjuknade i en hjärtåkomma. Denne tyckte att Carl var en redig ung man som lätt kunde ta över som skeppare trots den låga åldern. Frans Nicklasson, ”Frans på Röö”, var en av dem som hjälpte Karl med finansieringen. I folkmun kallades kuttern aldrig något annat än ”Böj Niklas”. En riktig ”driddbåd” enligt ortsbefolkningen. ”Boy Nicholas” var i mycket dåligt skick, bland annat fick manskapet sova med oljekläderna på eftersom det läckte från däcket och ner. 

Det var hårda tider. En hel del kuttrar som såldes till Sverige var inte i det bästa skick. Det finns gamla muntliga uppgifter om att många svenska fiskare utmed Bohuskusten lurades av engelsmännen att köpa kuttrar som senare visade sig vara i allt för dåligt skick för storsjöfiske.  Många kutterbesättningar har vittnat om hur manskapet på båtarna ofta var tvungna att, dygnet runt, lösa av varandra vid de manuella pumparna.

Engelsmännen själva sålde ut de föråldrade kuttrarna för att istället satsa på den nya tidens steamship.

Grebbestads hamn på segelfartygens tid. 

Carl, en vinterdag på Kajen, 1960-talet.. 

Carl gifter sig med Jenny den 29 december 1915 och de får barnen Vera 1917, Folke 1919 och Gertrud (gift Ljungberg) 1923. På ålderns höst flyttar Carl och Jenny till en lägenhet i Tornhuset i Grebbestad.
   Det stora vackra huset på Brann är idag i annans ägo. Innan huset såldes, bodde Folke, hans fru Anna och döttrarna Gullvie och Christina där tillsammans med Carl och Jenny, innan alla flyttade in till Grebbestad, där sedan sonen Ronnie och dottern Ingalill föddes.

Fr.v. Carl, Anna, Jenny, Folke, Gertrud.

Artikel i Göteborgs-Posten 29 oktober 1961,

av signaturen Will. Illustration: Gits

Han har rekordet
Grebbestad i oktober:
I Benjaminssons sjöbod, som har nummer 14 på dörren ifall ni vill veta adressen, sitter i gott lä för blåst och regn denna sura eftermiddag i Grebbestads hamn, den gamle själv och barkar nylonlina till backorna, sonen Folke sköter pytsen på fotogenköket, och i ångorna blandas starka dofter av olja och salt.

- Nä du, säger Carl Benjaminsson, på min tid till sjöss var det varken fråga om nylon eller motorer i fisket. Detta i anslutning till barkningen och angåendes båtar och fiske i allmänhet.
   Ty Carl Benjaminsson, som är född 88 och alltså sjuttiotre år gammal, var med på segelkuttrarnas tid, och det han exempelvis berättar om det som hände ombord i engelska kuttern ”Regina” i augusti makrillåret 1908 är något enastående, för det är om ett fiskerekord, som står sig än i dag. Frågan är om det inte är världsrekord.
   - Vi hade varit inne i Kristiansand och landat en fångst, och det var en måndagsmorgon som vi seglade ut igen.
   - Vi ska se hur mycket makrill vi kan dra på en dag, sa en av pojkarna. Och vi drog den dagen trettiosex tunnor makrill och arbetade med denna fångst från måndag morgon tills onsdag midnatt utan en blund i ögonen.

   -Trettiosex tunnor, säger vi, det gör efter 95 kilo per tunna 3 420 kilo makrill i en dagsfångst. Nu ljuger Benjaminsson!
   - Nej min far om jag det gör. Det var ett rekordfiske, som jag tror ingen har slagit sen dess. Det året 1908 var som jag sade makrillåret, det bästa i det hela det fisket med de engelska kuttrarna kring sekelskiftet, och vi tjänade den säsongen drygt tusen kronor över maten. Det var plenty pengar och stora pengar på den tiden.
   -Säsongen var omtrent fyra månader, vi gick kring midsommar och vände hem i oktober, var däremellan iland med fångst en gång i augusti, och normalt tjänade vi 600-800 kronor på säsongen.

Under vår och sommar var kuttrarna på Nordsjön och dörjde makrill. Oftast gick de till Norge och lossade sin fångst men det hände ibland att det blev anlöp i någon engelsk hamn. Då gick de oftast i land på någon restaurang och unnande sig en riktig middag. Manskapet vid ett bord, befälen vid ett annat.
   Men inte Carl, han satt vid samma bord som sin besättning. En däcksman som seglat med Carl berättar:
   - En annan kustskeppare kom fram och frågade om lämpligheten att sitta vid manskapet. Det var lämpligare att skeppare Carl Benjaminsson satt vid deras bord. Carl lade ner besticken lugnt och stilla och svarade
   – Den besättning jag seglar med, kan jag även äta med”.

Jenny Benjaminsson med barnen Gertrud, Vera och Folke.

Carl Benjaminsson, tecknad av Gits.

Folke Benjaminsson vid gamla sjöboden på Brann.

Kuttern ”Priscilla” byggd 1890 i Galmpton. O. Gibbs, England. 

Åren 1890-1910 finns ingen uppgift över fartyget. Åren 1910-1919 hade hon hemmahamn i Grundsund.
   ”Priscilla” köptes för 20 300 kronor den 10 december 1919 med Carl Benjaminsson som huvudägare och skeppare, Frans Hartvig Nicklasson (Frans på Röö), och Victor Larsson Grebbestad var delfinansiärer. 
   Hon hade en lastkapacitet på 91 ton. Den 21 februari 1928 utrustades ”Priscilla” med en tändkulemotor.

Natten till den 23 april 1929 förliser ”Priscilla”. Det blåser en sydvästlig frisk bris. En frisk bris på södra Östersjön där det är så grunt, betyder en mycket krabb och otäck sjö. Vågorna kommer från alla håll. 

   Förloppet var hastigt, från det att besättningen, tre man inklusive skepparen, gick i skeppsbåten, tog det bara en timma för ”Priscilla” att gå till botten.
   Det är lätt att tänka sig hur utsatta besättningsmännen var. I frisk bris från sydväst rodde dom i riktning mot svenska kusten. Att sitta vid årorna i så många timmar i krabb och orolig sjö måste ha varit mycket påfrestande fysiskt och krävde säkert stor beslutsamhet och psykisk styrka.    

   En senare tanke är att kuttern ”Priscilla”, byggd i trä och nästan 70 år då hon sprang läck och gick till botten, redan innan försäljningen till Sverige var i dåligt skick och kasserats av engelsmännen som föråldrad. Den 19 januari 1930 blir ”Priscilla” avförd ur registret såsom förolyckat.

Carl tog sitt ansvar som skeppare. För att kunna betala skulderna på ”Priscilla”, lasten och ersättning till manskapet begav sig Carl till Amerika där han arbetade, som kustfiskare på Dorys, (jullar).

År 1971, vid 83 års ålder avlider Carl.

Utmed Bohuskusten, från Strömstad till Skärhamn halade fiskare och sjöfolk sina flaggor på halv stång för att hedra Carl Benjaminsson. En känd och aktad skeppare med ett långt yrkesliv på havet.

   - Sen var Folke så stor att han kunde börja gå med ut, och för min del har det alltsedan hemkomsten från Amerika mest varit småfiske. Och det driver han med än. Senast i somras var han med på dörjefiske, och just nu har han sina hummertinor ute.
   Det är ett nytt sorts fiske nu, tycker han. Motoriserat allting, mycket effektivare än på min tid. Och det är ju klart.
   Men Carl Benjaminssons makrillrekord från 1908 det har ingen slagit.

(Will)

Grebbestadrekordet i makrillfiske som Folke talar om i artikeln berodde på att han och fader Carl på grund av problem med motorn inte kunde gå ut i ”50 famn” som fiskarna säger. Därför dörjde de inne i Grebbestadfjordarna. Det visade sig då att makrillen hade gått in mot land och de som var ute i ”dörjedjupet” hade inte fått någonting alls medan Folke och Carl lossade 1 010 kg ”kultemakrill”. I Norra Bohuslän är det benämningen på en halvstor makrill, 20-25 cm lång.

Utdrag från sjöförklaringen vid Strömstads Rådhusrätt,

1 maj 1929.

Den 22 april em avgick fartyget från Swinwmunde med last av saltsyra i glasbehållare. Redan på aftonen samma dag började det läcka och under nattens lopp tilltog läckan oavbrutet och fartyget kunde icke hållas läns. Klockan 6 på morgonen gick hela besättningen i skeppsbåten och kl 7 fm gick fartyget till botten. Besättningen nådde land på aftonen samma dag vid Bedinge, ett par mil öster om Trälleborg. 

2. Orsaken till olyckan, i den mån den kan med ledning av sjöförklaringens innehåll bedömas: Har icke med säkerhet kunnat utrönas. 

Fartyget hade sedan någon dag före nyåret, till en början av april legat i hemorten med full last av skrotjärn ombord. Det är icke uteslutet att under denna tid drev i bordläggningen omkring vattenlinjen blivit utdraget av isen, eller lossnat varigenom läcka slutligen uppstått. Det torde ej heller få anses uteslutet, att glasbehållare gått sönder i lastrummet och innehållet runnit ut och frätt upp drevet i fartygets botten. / Ex Officio Magnus Frankman.

Carl, under hans tid i Amerika.

Källor:

• Kutterepoken i Sverige, Eric Dambert, Del 2, Tryck: Munk-Reklam AB, Munkedal 1992. Sidorna 62-63, 158.

• Artikel i Göteborgs-Posten söndagen den 29 oktober 1961, signatur Will, Åke Williams. 

• Om makrillar, Google.