C.O. Emanuelssons levnadshistoria
Översättning av Thönnes Josefsson 1925.
Nedskrivet den 5 januari 2009 av Paula H Widén
I ett lönnfack i en gammal skänk…
Det började med att vi köpte en stor gammal skänk på auktion efter en släkting, i Bärfendal. Familjen hade tidigare ägt gården Näs nära Havstenssund.
Min mans morbror Anders Andersson (1901 – 1984 ) gifte sig med Emma Josefsson (1900 – 1988 ) som kom från Näs. Anders var möbelsnickare och så småningom såldes gården och de flyttade till Bärfendal.
Efter att den stora skänken kommit hem till Tanum gick det åtskilliga år innan vi upptäckte att det fanns små lådor bakom de synliga! I en av dem låg en gammal handskriven historia, översatt från amerikanska till svenska, 1925, av en Thönnes Josefsson. Det visade sig vara Emma´s bror som hade översatt denna levnadshistoria åt sin farbror Carl Oskar Emanuelsson, som kom från gården Ulseröd. Båda hade utvandrat till USA och vad vi vet så återvände i varje fall inte Carl Oskar hem till sitt föräldrahem.
Gården arrenderade hans föräldrar som ursprungligen kom från Rör, där han också var född. Han var ett av fjorton barn, varav endast tre barn nådde vuxen ålder. Hans mor födde ungefär ett barn per år, varav de flesta dog när de var mycket små eller som spädbarn. Hans två bröder som han berättar om i sin levnadshistoria, dog samma dag och de hade nyligen blivit tonåringar.
En av de två andra syskonen blev Josef Emanuelsson (1875 – 1928 ) som drev gården på Näs, där han blev far till vår Emma Josefsson. Kanske döptes Emma till sitt namn efter sin faster som endast blev 26 år.
Vi kan bara försöka förstå hur svårt våra förfäder hade det för cirka hundra år sedan. Hur orkade de?
Vi kan inte annat än vara så oerhört tacksamma för hur bra vi har det i vår nutid, 2017.
Paula Helltegen Widén
(Observera att alla formuleringar och namn på platser är exakt så som det står i översättningen)
Jag, Carl Oskar Emanuelsson är född 1864 d 5 maj på en gård i södra Sverige vid namn Ulseröd.
En morgon när jag å två av mina bröder gick till skolan blevo de sjuka o Scharlakansfeber vid halv tiotiden på morgonen så jag fick gå hem efter min fader som fick taga häst o vagn o köra efter dem. Sedan blevo vi alla sjuka så min fader far efter doktorn till oss men det var till ingen nytta för mina bröder för de var redan sanslösa då.
Min fader fick medicin till dem men det var för sent och de dogo, den ene kl 10 och den andre 10.30 på kvällen. Det sista ord jag hörde av dem var att de ville se mig och jag gick till deras bädd (de låg båda i samma bädd) – men de dog få minuter efter jag kom dit. Mina föräldrars sorg över deras bortgång kan lättare tänkas än beskrivas. De blevo de begravna sida vid sida. Det blev mycket långsamt för mig. Jag var då 10 år gammal (1874) så jag fällde många tårar liksom mina föräldrar också gjorde.
Jag stannade hemma på gården tills jag var 17 år gammal, sen fick jag för mig att jag skulle bli sjöman å då var det inte lönt att försöka få mig att stanna hemma, fast min fader å moder inte ville låta mig resa. Men jag tiggde dem tills de gav mig lov. De började bli gamla då, särskilt min mor hon var då moder till 14 barn, de flesta voro döda. Jag lämnade hemmet och därigenom gjorde livet tyngre för dem men min väg kunde inte ändras.
Så en regnig morgon lämnade jag mitt goda hem och min far och mor som förmanade mig att snart komma hem och icke glömma dem. Men till min stora sorg så har jag inte vart hemma. Jag for till Arendal i Norge och fick hyra på en ”Riger” som seglade emellan Sverige och Frankrike. Så en vacker morgon satte vi segel å segla till Söderhammar i Sveden å därifrån till Calliege i Frankrike med trälast. Sen far vi tillbaka till Sverige till en plats kallad Fredrikshammar och lastade åter trä för Blodmay i Frankrike, lastade av å far åter till Sverige men jag kan ej komma ihåg den platsens namn, men den låg vid Östersjön och återigen lasta trä för Frankrike till en plats kallad Fyeam å lasta lasten. Alla dessa platser ligger vid Engelska kanalen. Vi segla tillbaka till Arendal i Norge och lade upp för vintern för det är hemskt kallt där.
Jag fick min avlöning å tänkte resa hem men det var för mycket för plånboken, å skriva hem efter pengar det ville jag inte så jag tog hyra igen för ett års segling så efter några få dagar lätta vi ankar å segla till Gibraltar vilket tog oss två veckor.
Vi fick order på Vense i Frankrike vilket ligger vid Medelhavet, på vår väg såg vi Pompeji den stora vulkanen. Vi hade vackert väder hela tiden.
Vense är en vacker plats det är sommarresort och har stora vackra parker på backsluttningarna med vacker utsikt över Medelhavet. Vi lossa lasten och far till en liten plats i Frankrike å lasta salt å far till Brasilien i Sydamerika till staden ”Santas”. Vi måste fara över ekvatorn för att komma dit.
Vi hade god vind några timmar efter vi lämnat Frankrike, jag stod vid rodret å med ens vinden vände ut blev det alldeles stiltje. Så siktade jag något som liknade berg å jag sade till kaptenen ”där är land i sikte” men kaptenen svarade ”det kan inte vara land där” så gick han efter kikaren och till vår stora förvåning kom vi in i den värsta sjögång som jag har sett på alla mina resor över haven. Vi låg där å rulla i alldeles vindstilla å de bergshöga sjöarna spolade över den tungt lastade skutan, så vi trodde varje minut var vår sista. Men vi red ut sjön å sedan vi fått god vind gick det bra å få dagar därefter var vi i Gibraltar.
Sedan låg vi där i två dagar och väntade på vind. Den tredje dagen far vi därifrån å kom ut i Atlanten och segla tre veckor i den stiltje Trade vinden. Det tog oss tre månader att segla till Brasilien.
En dag ute på oceanen såg vi en jordbävning å vårt skepp darra som ett löv i några minuter å vattnet var upprört rätt länge.
En lots tog oss in till Santos och vi lade till vid sidan av kajen å två tullare kom ombord å stod tills vi hade lossat. De kände över oss varje gång vi gick iland så att vi inte skulle smuggla iland någonting. Folket bestod av spanjorer å indianer, de gick nästan nakna för det var väldigt varmt där.
Bild: Wikipedia
Sedan låg vi där i två dagar och väntade på vind. Den tredje dagen far vi därifrån å kom ut i Atlanten och segla tre veckor i den stiltje Trade vinden. Det tog oss tre månader att segla till Brasilien.
En dag ute på oceanen såg vi en jordbävning å vårt skepp darra som ett löv i några minuter å vattnet var upprört rätt länge.
En lots tog oss in till Santos och vi lade till vid sidan av kajen å två tullare kom ombord å stod tills vi hade lossat. De kände över oss varje gång vi gick iland så att vi inte skulle smuggla iland någonting. Folket bestod av spanjorer å indianer, de gick nästan nakna för det var väldigt varmt där.
Vi låg där ungefär en månad. En dag fick jag permission å gick i land å gick runt stadens gator å kom till slut ut på en fruktfarm. Där var alla slags fruktträd å bland dem några fina bananträd med en massa fina klasar på. Jag kunde inte se så mycket bananer utan att få något att äta så jag fatta kärlek till en vacker klase så den följde med mig. När jag kom tillbaka till staden å gick gatorna fram så kom spanjorerna å fråga mig var jag fått den ifrån. Jag svara att det var mina affärer å dem skulle de inte lägga sig i. Vi fick en god måltid av den stora bunten.
Bild: Wikipedia
Vi tog ett par ”afroxpapegojor” ombord men dem brydde jag mig inte om för de var för högljudda för mig. Allt vad jag tänkte på var något gott att äta. En av papegojorna sade något retfullt så en matros blev arg å kasta ett vedträ på henne å slog därmed ihjäl den å kasta henne överbord.
Vi hade mycken motvind på vår väg till St. Thames så det tog oss lång tid. När vi kom till Ekvatorn dog vinden ut å vi drev fram å tillbaks i flera dagar. Solen stod rätt över huvudet på oss å det var mycket varmt. Så en dag gav kapten order om halv ransion (ranson). Men en dag sade vår kock att här är sista målet vi får äta innan vi kommer till land. Vi siktade land på kvällen samma dag så vi fick snart stillat vår hunger.
St. Thames är en väldigt vacker plats som ligger på de Västindiska öarna å på den tiden tillhörde Danmark. Vi låg där en vecka å sedan fick vi order att gå till Savana Georgia USA. St. Thames var mycket sjuklig i epedemi så vi fick inte sova ombord utan kapten fick betala i dollar om natten för oss på hotell. Vi måste stanna där två månader.
Infödingarna började lossa lasten så en kväll fick de se vitt moln som kom med en väldig fart. De visste vad det betydde så de for ögonblickligen iland å vi kastade 1 ankare i fören och 2 i aktern. Det blåste så hårt så vi måste hålla oss fast för att inte blåsa bort. Det är många sådana stormar där. Det blåste i tre dagar i sträck så våra ankare höll på att sprängas.
De fjärde dagen kunde vi börja lossa igen. Vi låg där omkring tre veckor. Sen for vi till ”Malibe Alabama” dit vi ankom på Julafton. På Nyårsdagen blevo vi kallade på däck för att lossa men vi ville inte förrän vi fått vår betalning. Han ville inte giva oss något så vi gick till …………… konsuln å han tvinga honom till att betala oss. Han betala alla utom mig för han hade funnit mig sovande på vakten en gång. Så talade konsuln om för honom att om han ville avskeda mig så fick han göra det i Norge å betala mig första klass biljett över så han betala mig till slut.
Skonert, även kallad skonare, är ett i huvud-sak snedsegelriggat fartyg med två eller fler master, med stormasten som andra mast.
Benämningen skonert används i första hand om skonare med rå-segelriggad fockmast.
Bland traditionella fartygstyper är skonarna de bästa seg-larna på bidevind och kryss.
Källa: Wikipedia
Jag tog hyra på en tvåmastad skonare som var från Boston USA å for mellan Mobile och Kay Vest Florida. Så en morgon fick vi order att lätta ankar å gå till Missisippifloden. Det var på den tiden Cuba hade krig med Spanien så vi blev sända att smuggla ammunition till Cuba. Vi låg där å kryssa en månad. Det är tre vägar att komma ut ur floden å varje natt kryssa vi omkring å tog varje båt vi såg, för att se om den hade ammunition ombord. Så en morgon ropade vi an en båt men han svarade inte. Till slut ropade kaptenen: Stanna eller jag skjuter! Då stannade han och urskuldade sig med att han ej förstod vad han mena. Kapten fråga då hur han förstod det sista… Vi fick ammunitionsbälten å vapen å gick ombord. Vi såg igenom hela fartyget men kunde ej finna något att stoppa henne för den var lastad med kål å andra grönsaker. Vi fann ingen smugglare under hela tiden.
När vi långt om länge fick lastat lämna vi Savana för Cardic i England å vi lossa där å gick till Bristol England där vi lasta kol som skulle till Vere Cruse Mexico. På vår väg till Mexiko gick vi över de stora bankarna vid New Foundland å där fastnade vi i isen för flera dagar, för om våren brytes isen låss från Grönland. Det är farligt för fartygen kan krossas av packisen. Men vi kom låss å kom ut i Atlanten å flera veckor stävade vi mot Vera Cruse.
Så en dag kom vi in i en svår orkan så vi måste reva alla segel å det var min tur vid rodret så jag blev fastbunden för att ej spolas över bord för sjöarna slog högt över oss. Alla måste vara på däck för vi befara att skeppet skulle bräckas vilken minut som helst. Vi fick vara utan mat den dagen för sjön släckte elden å spolte kocken, grytor och kastruller ut ur kabyssen. Vi rulla omkring hela natten på den upprörda sjön men nästa morgon drev vi ut ur området så vi kunde sätta segel igen.
Vi hade flera dagars vackert väder men en kväll när vi kom in i Mexikanska viken sjönk barometern hastigt å visade på storm. Så omkring kl 8 på kvällen blev det kolmörkt å det börja åska å blixtra. Det var det värsta åskväder jag hade bevittnat i hela mitt liv. Luften var ett enda eldhav vilket varade i två timmar. Vinden dog ut frampå morgonen så vi kunde sätta segel å efter några dagar inlöpte vi i hamnen ”Vera Cruse”.
När kvällen kom var det omöjligt att klara sig för myggar så vi fick fara upptill New Orleans å köpa myggnät för ansikte å hän-der. När vår månad var över for vi tillbaka till Mabile.
Klimatet var för svårt för mig. Jag var sjuk hela tiden å på sjuk-hus flera gånger med hög feber så doktorn sa till kapten att det var bättre att avskeda mig för jag står inte klimatet. Jag fick min betalning å far till Vester Alabama å fick arbete där i en ………..verkstad för några månader, men det blev dåliga tider så de sade alla man av.
Jag for därifrån till Manaden Misisippi å fick arbete i en slags verkstad. Sen fick jag arbete i en järnvägsverkstad igen som lärling. Jag stanna där ett halft år.
Så såg vi i en tidnings annons från franska regeringen att de ville ha arbetare i Panama. De betalade 8 å 10 dollar om dagen. Tre av oss gjorde pass i ordning å for men när vi kom till staden där vi skulle ta båten så hade den just lämnat å nästa tur var om 15 dagar. Jag ändra mig då för jag hade inte mycket pengar.
Så hoppade vi på ett koltåg men jag missade det men tog det nästa som kom. Så jag kom till NY nästa morgon å gick in på en brädgård å lade mig för att sova å sov till nästa morgon kl 10. Jag var nu i Jersey City å måste över till NY City. För att kunna detta fick jag sälja en gammal fiskkniv till en italienare så jag fick ta färjan över det …………från Jersey City till NY City. Å 2 cent från NY till Brooklyn.
De andra vänta, men jag hoppade på ett frakttåg å försökte fara tillbaka till Mobile. Men innan vi kom till Mobile fick konduktören se mig o ropade mig ner. Han frågade mig var ja kom från å vart jag skulle fara, vi var då 30 miles från från Mobile. Han sade till mig att hoppa in igen men nästa station som vi kommer till skulle ja gå av så han inte råkade illa ut. Jag kom till Mobile kl 8 fm. Jag gick tillbaka till mitt gamla matställe.
Jag tog strax därpå hyra på en annan tulljakt. Men jag kunde inte tåla klimatet så jag var på sjukhus den mesta tiden. Jag fick fara därifrån å tog hyra på en skuta från New York. Jag var mycket sjuk o klen o då, men så fort ja kom till annat klimat blev jag bra igen.
Vi lastade trä i N.Y. o for till Ricksmond Virginia sen for vi till New York där ja mönstrade av. Tog så hyra på en tremastad skonare å far till Gummerset N J den lades upp för vintern, vi fick alla våra pengar.
Jag var nu trött på sjön så vi gjorde upp för ett arbete i NY för att arbeta på ett tegel-värk i Gummerset NJ. Vi var tre i sällskap. De betalade resan för oss vi ankom dit lördagsnatt. Jag gav basen brevet från NY. Han sa: Pojkar ni får komma till arbete måndagsmorgon. Ingen hade pengar så vi fick äta på fria ställen. Arbetet var hårt för oss så vi sluta å gick tillbaks till NY. Det var 72 miles. Vi hade 10 cent tillsammans så vi fick be efter mat från farmarna. Men på ett ställe hetsade de en stor New foundlands-hund på oss så vi fick skynda oss därifrån utan mat.
Bild: Wikipedia
Så gick jag tillbaks till mitt gamla matställe å fick frukost sen tog jag mig ett bad. Kl 2 em gick jag till sängs å sov till kl 9 nästa morgon. När jag hade fått frukost for jag över till NY o tog hyra å gick till Lamberts Point Norfolk V.a efter kol. Skutan gick sedan till Vestindien men jag gick inte med för skutan var för dålig så jag rymde å stannade i skogarna i två dygn.
Sen gick jag till hamnen å tog hyra på en skonare för Pensyl-vanien, sen kom vi tillbaks hit till Norfolk V.a för att lasta kol. När vi kom till Cape Heury N Va. var det hård snöstorm så vi fick kasta ankare. Alla seglen var stelfrusna så de var svåra att ta ner. På morgonen lätta vi ankar å seglade in i hamnen å förtöjde vid Lambert Point.
Jag å tre till rymde ifrån detta skeppet också å tog allt bröd kocken hade med oss å låg i skogen i 3 dygn. Sen vände vi tillbaka till N Va. å jag fick hyra på en lastbåt å stannade där nio månader. Så blev jag svårt sjuk i Norfolk å de tog mig in på St Vensents sjukhus. När jag blev bra igen stannade jag kvar där som sjukskötare några månader. Där blev jag känd med en ung flicka som hade tjänst där.
Men förtjänsten var inte stor nog för mig utan tog hyra igen å gick till NY. Vi växla brev den där flickan å jag. I NY tog jag hyra på en kanalbåt som segla mellan Pensylvania å Long Islandsundet. Vi gick igenom Ridi ring flodskanalen å mulåsnor drog oss 21 miles in och ut.
Vi låg ankrade i NY hamn när vi Frihetsstatyn invigdes. Den har en stor bibel under ena armen å ett ljus i den andra (Fyr). Nästa dag far vi till Pennsylvania genom Trendan NJ.
Här är det slut på C.O Emanuelssons, berättelsen fortsätter av J.W.J:
Sedan slutade han på sjön o slog sig ner här i Norfolk Virginia. Jultiden. den 13 jan gifte han sig med flickan från sjukhuset å sen arbetade han än här än där tills han fick arbete på den elektriska verkstaden. Här arbetade han sedan hela tiden tills han blev sjuk.
Under tiden han var sjuk fick han sin betalning som vanligt å tom en gång sedan han var död utbetalades samma avlöning.
Översättning Thönnes Josefsson 1925.
