C.O. Emanuelssons levnadshistoria, skriven i Norfolk Virginia 10 oktober 1918

Översättning av Thönnes Josefsson 1925.

Nedskrivet den 5 januari 2009 av Paula H Widén

I ett lönnfack i en gammal skänk…

Det började med att vi köpte en stor gammal skänk på auktion efter en släkting, i Bärfendal. Familjen hade tidigare ägt gården Näs nära Havstenssund.

Min mans morbror Anders Andersson (1901 – 1984 ) gifte sig med Emma Josefsson (1900 – 1988 ) som kom från Näs. Anders var möbelsnickare och så småningom såldes gården och de flyttade till Bärfendal.

Efter att den stora skänken kommit hem till Tanum gick det åtskilliga år innan vi upptäckte att det fanns små lådor bakom de synliga! I en av dem låg en gammal handskriven historia, översatt från amerikanska till svenska, 1925, av en Thönnes Josefsson. Det visade sig vara Emma´s bror som hade översatt denna levnadshistoria åt sin farbror Carl Oskar Emanuelsson, som kom från gården Ulseröd. Båda hade utvandrat till USA och vad vi vet så återvände i varje fall inte Carl Oskar hem till sitt föräldrahem.

Gården arrenderade hans föräldrar som ursprungligen kom från Rör, där han också var född. Han var ett av fjorton barn, varav endast tre barn nådde vuxen ålder. Hans mor födde ungefär ett barn per år, varav de flesta dog när de var mycket små eller som spädbarn. Hans två bröder som han berättar om i sin levnadshistoria, dog samma dag och de hade nyligen blivit tonåringar.

En av de två andra syskonen blev Josef Emanuelsson (1875 – 1928 ) som drev gården på Näs, där han blev far till vår Emma Josefsson. Kanske döptes Emma till sitt namn efter sin faster som endast blev 26 år.

Vi kan bara försöka förstå hur svårt våra förfäder hade det för cirka hundra år sedan. Hur orkade de?

Vi kan inte annat än vara så oerhört tacksamma för hur bra vi har det i vår nutid, 2017.

                                                                                                                                                  Paula Helltegen Widén

Carl Oskars levnadshistoria

(Observera att alla formuleringar och namn på platser är exakt så som det står i översättningen)

Jag, Carl Oskar Emanuelsson är född 1864 d 5 maj på en gård i södra Sverige vid namn Ulseröd.

En morgon när jag å två av mina bröder gick till skolan blevo de sjuka o Scharlakansfeber vid halv tiotiden på morgonen så jag fick gå hem efter min fader som fick taga häst o vagn o köra efter dem. Sedan blevo vi alla sjuka så min fader far efter doktorn till oss men det var till ingen nytta för mina bröder för de var redan sanslösa då.

Min fader fick medicin till dem men det var för sent och de dogo, den ene kl 10 och den andre 10.30 på kvällen. Det sista ord jag hörde av dem var att de ville se mig och jag gick till deras bädd (de låg båda i samma bädd) – men de dog få minuter efter jag kom dit. Mina föräldrars sorg över deras bortgång kan lättare tänkas än beskrivas. De blevo de begravna sida vid sida. Det blev mycket långsamt för mig. Jag var då 10 år gammal (1874) så jag fällde många tårar liksom mina föräldrar också gjorde.

Jag fick min avlöning å tänkte resa hem men det var för mycket för plånboken, å skriva hem efter pengar det ville jag inte så jag tog hyra igen för ett års segling så efter några få dagar lätta vi ankar å segla till Gibraltar vilket tog oss två veckor.

Vi fick order på Vense i Frankrike vilket ligger vid Medelhavet, på vår väg såg vi Pompeji den stora vulkanen. Vi hade vackert väder hela tiden.

Vense är en vacker plats det är sommarresort och har stora vackra parker på backsluttningarna med vacker utsikt över Medelhavet. Vi lossa lasten och far till en liten plats i Frankrike å lasta salt å far till Brasilien i Sydamerika till staden ”Santas”. Vi måste fara över ekvatorn för att komma dit.

Sedan låg vi där i två dagar och väntade på vind. Den tredje dagen far vi därifrån å kom ut i Atlanten och segla tre veckor i den stiltje Trade vinden. Det tog oss tre månader att segla till Brasilien.

En dag ute på oceanen såg vi en jordbävning å vårt skepp darra som ett löv i några minuter å vattnet var upprört rätt länge.

En lots tog oss in till Santos och vi lade till vid sidan av kajen å två tullare kom ombord å stod tills vi hade lossat. De kände över oss varje gång vi gick iland så att vi inte skulle smuggla iland någonting. Folket bestod av spanjorer å indianer, de gick nästan nakna för det var väldigt varmt där.

Vi låg där ungefär en månad. En dag fick jag permission å gick i land å gick runt stadens gator å kom till slut ut på en fruktfarm. Där var alla slags fruktträd å bland dem några fina bananträd med en massa fina klasar på. Jag kunde inte se så mycket bananer utan att få något att äta så jag fatta kärlek till en vacker klase så den följde med mig. När jag kom tillbaka till staden å gick gatorna fram så kom spanjorerna å fråga mig var jag fått den ifrån. Jag svara att det var mina affärer å dem skulle de inte lägga sig i. Vi fick en god måltid av den stora bunten.

När vi långt om länge fick lastat lämna vi Savana för Cardic i England å vi lossa där å gick till Bristol England där vi lasta kol som skulle till Vere Cruse Mexico. På vår väg till Mexiko gick vi över de stora bankarna vid New Foundland å där fastnade vi i isen för flera dagar, för om våren brytes isen låss från Grönland. Det är farligt för fartygen kan krossas av packisen. Men vi kom låss å kom ut i Atlanten å flera veckor stävade vi mot Vera Cruse.

Så en dag kom vi in i en svår orkan så vi måste reva alla segel å det var min tur vid rodret så jag blev fastbunden för att ej spolas över bord för sjöarna slog högt över oss. Alla måste vara på däck för vi befara att skeppet skulle bräckas vilken minut som helst. Vi fick vara utan mat den dagen för sjön släckte elden å spolte kocken, grytor och kastruller ut ur kabyssen. Vi rulla omkring hela natten på den upprörda sjön men nästa morgon drev vi ut ur området så vi kunde sätta segel igen.

Vi hade flera dagars vackert väder men en kväll när vi kom in i Mexikanska viken sjönk barometern hastigt å visade på storm. Så omkring kl 8 på kvällen blev det kolmörkt å det börja åska å blixtra. Det var det värsta åskväder jag hade bevittnat i hela mitt liv. Luften var ett enda eldhav vilket varade i två timmar. Vinden dog ut frampå morgonen så vi kunde sätta segel å efter några dagar inlöpte vi i hamnen ”Vera Cruse”.

Vi lastade trä i N.Y. o for till Ricksmond Virginia sen for vi till New York där ja mönstrade av. Tog så hyra på en tremastad skonare å far till Gummerset N J den lades upp för vintern, vi fick alla våra pengar.

Jag var nu trött på sjön så vi gjorde upp för ett arbete i NY för att arbeta på ett tegel-värk i Gummerset NJ. Vi var tre i sällskap. De betalade resan för oss vi ankom dit lördagsnatt. Jag gav basen brevet från NY. Han sa: Pojkar ni får komma till arbete måndagsmorgon. Ingen hade pengar så vi fick äta på fria ställen. Arbetet var hårt för oss så vi sluta å gick tillbaks till NY. Det var 72 miles. Vi hade 10 cent tillsammans så vi fick be efter mat från farmarna. Men på ett ställe hetsade de en stor New foundlands-hund på oss så vi fick skynda oss därifrån utan mat.