Arne i Grönemad

På 1930-40-talet fanns ännu ingen sophantering så skräpet las på diverse ställen. Thomasson som hade affär, bar upp sitt avfall till en liten soptipp i Månekullen. Där var vi och letade och ibland kunde vi hitta något som var mer eller mindre ätbart, till exempel lakrits.

1937, när vi skulle fylla sju år, var det dags att börja skolan. Det var bara vi två från Grönemad, och så Ingrid på Källarholmen.

   Eftersom Arne och jag var födda sent på året, i november och december, så var vi nog ett par ganska små och omogna nybörjare.

   Så när det var dags att gå till skolan såg jag inte till Arne. Mamma Agnes tyckte att Arne kunde behöva ett år till på sig innan han började skolan. Så jag fick tillsammans med mamma och utan Arne traska till skolan.

Arne var ofta hos sin morfar och mormor på Hälsö. Ibland fick jag också åka med i Kalles motorsnäcka. Det var alltid en upp-levelse att få komma dit! Jag minns att vi ibland klättrade upp till lotsutkiken på toppen på berget. När vi blivit lite större cyklade vi ibland till Havstensund. När vi kom dit skulle vi ju ro över sundet, men vi hade ju ingen båt.

   -Vi lånar en eka här och ror över.


   Så brukar vi alltid göra, sa Arne.

På Hälsö fick Arne ofta följa med sina morbröder ut och fiska. Han fick till exempel lära sig fiska hummer och vara med och tråla.

  En dag när de var ute och trålade fick de se en mindre båt komma drivande. De bärgade båten som visade sig vara en livbåt. De bestämde att Arne skulle ha båten! Nu kunde vi komma ut på sjön när vi ville.

Arnes pappa ägde vid denna tid en kutter som kallades Golden Gate. Med denna gick han på fraktfart mellan länderna vid Nordsjön och Östersjön.

Eftersom Arne nu hade ett år på sig till nästa skolstart, blev det så att Agnes och Arne fick följa med på seglingar på de nordiska haven.

   När Arne var hemma igen kunde han berätta om när de gått genom Göta älv till Otterbäcken i Vänern, om när de varit i Dröback i Norge och besökt Åbenrå i Danmark. Så när han så småningom började skolan var han en erfaren sjöman!

Så blev det då dags också för Arne att börja skolan. Men skolan var nog inte helt Arnes grej. Han tyckte inte om att sitta inne i ett klassrum hela skoldagen. Och läxor gillade han inte heller!

När vi gick i årskurs 4-6 fick vi ofta beting i matte. På lördag morgon skulle betinget vara avklarat! Det blev ibland problem för Arne. Jag minns en gång när han hade svårt att hinna med talen och tyckte att han behövde hjälp.

   Min syster Gunvor som gick i sjuan när Arne gick i femman var mycket duktig i räkning och brukade ha rätt på alla tal.

När Arne insåg att han inte skulle klara av sitt beting frågade han Gunvor om han inte kunde få låna hennes gamla räknehäften.                         

  – Neej, det får du aldrig, sa Gunvor. Jag minns inte hur det löste sig för Arne den gången, men svårt för att räkna hade han egentligen inte. Det visade han inte minst när han hade blivit egen företagare och skulle räkna på jobb!

Sundet Havstensund 1951

Av Arne fick jag lära mig att vricka jullen med en åra bak. Han visade mig också hur man kunde segla med sprisegel. Vi hade inget eget segel men vi fick låna ett som var virat runt en mast och stod i sjöboden. Det var Arnes farbröders, Ture och Jarl, och som de hade använt till sin rosnäcka. En gång råkade seglet haka tag i en påle vid bryggan, och det blev en stor reva i det. Seglet var gammalt och skört. Vi rullade seglet på masten och ställde in det i sjöboden utan att säga något. Ture och Jarl kom säkert aldrig att sakna det heller.

En gång skulle vi gå iland på Skärbogen, skäret med de fyra sjöbodarna på. Jag hoppade iland först. Arne skulle komma efter med fånglinan i handen.

   Men när han böjde sig fram för att få tag i land började jullen glida ut. Han blev hängande med händerna på land och fötterna i jullen. Till slut släppte han med fötterna och han hamnade i vattnet. Vid denna tid var Arne knappast simkunnig, och det såg ut att gå riktigt illa. Men på det stället där Arne hamnade gick det ut en bergsklack, ca 60-70 cm under havsytan. Arne blev stående där och vi hjälptes åt att få upp honom på land.

   Sedan tog han av sig de flesta kläderna och slog dem i berget för att få dem torrare. Han ville inte att mamma Agnes skulle få reda på att han ramlat i. Då kanske vi inte skulle få åka ut på sjön igen. Väl hemma märktes det snart att han var våt, men det blev ändå inget båtförbud.

När de blivit ganska stora tyckte vi att vi måste lära dem att flyga. Vi kastade upp dem i luften men det gick inget vidare med flygningen. Vi gick upp i Månekullen där de kunde få lite mer luft under vingarna. Och så småningom lärde de sig. De blev ju mycket tama och de blev ett trafikproblem här i Grönemad. En dag blev den minste av dem påkörd av en större trampbil och så svårt skadad att den dog. Men den större av dem klarade sig bra och gav sig ut på allt längre och längre flygturer och en dag återvände den inte igen. Men det hände ibland när vi var ute på sjön att den kom och satte sig i båten. Några gånger hade den också med sig en kompis.

Vi växte ju upp under andra världskriget och även om Sverige inte var med i kriget så berördes vi ändå på olika sätt. Så var ju till exempel importen av de flesta varor stoppad, endast den s k lejdtrafiken tillät en del handel med utlandet. En dag sa Arne till mig att jag skulle gapa och blunda. Det gjorde jag och Arne stoppade något i munnen på mig. Först fattade jag inte vad det var, men så kände jag att det smakade banan! Det hade kommit en båt med bananer, som Lasse Dahlquist skrev i sin visa.

Men det var inte bara göteborgare som skulle få smaka på bananerna, de skulle distribueras även till andra delar av Sverige. I Thomassons affär fanns en lista där man kunde skriva upp sig om man ville ha bananer. Mamma hade av någon anledning missat detta, så vi fyra barn fick inga bananer. Arne tyckte tydligen synd om mig, och lät mig också smaka. En gest jag aldrig glömde!

Arne hade en katt som hette Sara och en hund som hette Kickan. Sara var ibland ute och slarvade och allt som oftast fick hon kattungar. Dem slog man oftast ihjäl. En gång hade hon varit uppe i Månekullen och hittat de döda kattungarna som hon kom släpande hem med.

Under ett par somrar på 40-talet hade jag sommarjobb som plåtpojke i Brobergs bageri i Grebbestad. Det var Ruth och Karl-Åke som ägde bageriet. Ruth var min faster. En dag frågade Karl-Åke om jag och Arne kunde tänka oss att sälja glass från en vagn. Vi sa ja och började nere på torget i Grebbestad. När det var fotbollsmatch på Hagavallen gick vi dit. På Badortens dag var det alltid fest i Charlottenlund och där sålde vi mycket glass. Jag vill minnas att det gick bra med vår glassförsäljning, bättre än fiskförsäljningen!

Efter sju år i folkskolan var skolan slut. Jag hade ju börjat ett år före Arne, så när jag sa adjö till skolan måste Arne fortsätta ett år till. Det gillade han inte alls!

När pappa skulle bygga det nya hönshuset i ”Dammen” hjälpte både Arne och jag till att gräva för grunden. Det var 1946, så vi var båda 15 år. Men en dag kom inte Arne. Var fanns han? Jo, han hade börjat hos Åhlunds elektriska i Grebbestad!

   Ett år senare fick jag ett erbjudande att börja i Harald Hanssons byggfirma. Harald bodde i Grönemad, så han visste att jag hade hjälpt pappa att bygga hönshuset. Han hade mycket att göra, bl a arbeten för badortsföreningen, så när jag nu började hos honom fick jag som första jobb att reparera dansbanan i Charlottenlund. Detta blev början till nästan tio år i hans firma!

Så nu hände det ibland att vi träffades på jobbet, Arne som elektriker och jag som snickare.

En gång hade Harald ett arbete med att reparera Rännelanda prästgård i Dalsland. Vi var bl a tre snickare från Grebbestad. Det skulle komma en elektriker från Grebbestad.

   Så kom då Arne. Jag minns att prästens fru blev mycket förvånad. Hon hade väntat sig en vuxen karl, sa hon, och så kom denna unga pojke! Jag minns att vi fyllde 17 år när vi var där. Men Arne hade inga problem med att klara jobbet.