från en bandinspelning 1972, renskriven av dottersonen Anders Sjöberg 2015.
Intervju med Agnes Johanna Carlsson (Molle), född Christiansson (1880-1973), i intervjun kallad M.
Smeknamnet Molle kom till pga att ett barnbarn, Ylva, som barn hade svårt att lära sig säga mormor, utan sade Molle istället. Så fick hon alltid heta Molle i familjen.
Intervjun utfördes på hösten 1972 av barnbarnen Eva Olkiewicz, i intervjun kallad E, och Anders Sjöberg, i intervjun kallad A, Stockholm, på Danvikshem, Nacka. Utskriften är gjord av Anders Sjöberg i maj 2015. Man får vara uppmärksam på att intervjun gjordes ca fyra månader före Molles bortgång.
E: Jaha. Berätta nu då. Hur var det första gången som du var med ute på sjön. Nu går bandet.
M: Ja, det var … det var sillegarn. Då var jag sju år. Mamma och jag och jag kan inte komma ihåg vem det var mer. Möjligtvis Frans men det har jag ingen hågkomst utav. Och jag tycker ännu att is… jag kan känna dem om handlederna. Så gräsligt kallt var det. Och så frös … på sju år … Och så blev det vår, och så skulle ut och dra, då skulle vi sätta potatis. Och så skulle vi ut till … hämta klotång och gödsla med. Det var mamma och jag förstås. Gerda, hon skulle vara hemma. Hon var bara två år. Ja, hon var bara två år, det var inte mycket att skicka ut.
E: (skrattar) … Nej, det var väl kanske inte så bra. Hur gammal var Clara då? Hon var fem då eller något?
M: Clara var sex. Nej då, jag var fem år äldre än Gerda och ett och ett halvt år äldre än Clara. Det var tätt där.
E: Så du fick följa med ut och hjälpa till. Var du det enda barnet som fick följa med ut på sjön?
M: Ja, i flera år.
E: Varför fick inte t ex Clara följa med ut?
M: Ja, hon var inte så gammal, vet jag. Hon var inte så gammal.
Fläskö, 1930-talet.
Det stora huset på bilden byggdes av Frans (Molle hjälpte till) 1905. Det gick ur släkten på 1970-talet. Molle växte upp i ett hus som låg bakom det stora huset.
E: Ni var ute och drog tång, sade du. Fast ni måste ha varit ute efter fisk också?
M: Javisst var vi det också. När isen låg hade Frans och jag en liten eka som vi drog på isen så vi inte skulle få in vatten. Åjamej, om jag hade litet att dricka ändå…
Här kommer plötsligt Molles snapsvisa:
”Skål på er bröder alla,
vi ska supa tills vi falla.
Skål för tiden som är förliden,
som är förliden för oss alla.
Sjung med! Skål, skål, skål, skål.
För trillen, för trallen, för trillerillerille rallen
och detta ska vara för Molle en skål. Skål, skål, skål, skål."
E: Du sade att din mamma höll dig i herrans tukt och förmaning. Höll gubbarna sina fruar ofta på det viset också?
M: Nej, det tror jag inte. Inte våra gubbar hemma på Fläskö. Morfar han var elak mot mormor. Jag kommer ihåg en gång … han hade säkert henne, den där pigan till älskarinna. Hon vågade inte säga något till mormor, må du tro. Jösses, då hade hon fått sparken som ingenting. När de hade köpt en halv julgris, och den skulle de stycka och salta. Och hon ville vara med och se på förstås. Och han körde bara ut henne. Hon fick komma in till mamma och gråta. Hon får inte lov och vara med och se hur vi gör, sade han. Ja, det var något då med i den tiden. Ni frågade ... om skilsmässor. Och då antar jag att mormor hade gått.
A: Man skildes aldrig förr i tiden?
M: Nej, inte så. Det gjorde de inte. Och när vi var hos moster Tilda, så visade hon mig en massa gamla fotografier. Och morfar och mormor – då vände hon på dem. Hon ville inte se dem. Hon tyckte så illa om morfar så att så det var inte hejd på det. Det var nog mycket för att hon blev änka. Och ville låna något litet grann pengar. Han skrev nej.
E: Vem då? Ville mormor låna pengar av …
M: Moster Anna. Moster Tilda i Bergen. Ja, det var en gång. Jag fick ju alltid vara den som skulle vakta Gerda naturligtvis. Och vagga henne. De hade vagga till ungarna på den tiden förstår ni. Och så var alla Fikens pojkar och alla våra, Frans och Clara. De var ute och lekte ute på berget utanför där som ni vet hemma mittemot Fiken. Och jag hade knutit ett band … om vaggan och den välte. Och tösungen for bort över golvet. Du kan tro det blev …
E: Vad blev det?
M: Ja, det kunde inte bli mer än ett. Och det var det dagliga till mig. Så det är inte något att tala om.
E: Du fick stryk med andra ord.
M: Naturligtvis. Du kan ju tänka, när det kunde hända Gerda något! Det var det enda mamma älskade på jorden. Efter Frans förstås. Frans var ju en annan sak. Han var ju vuxen då nästan, tio-tolv år. Jag undrar hur gammal han var. När han fick följa med och dra sillgarnen.
E: Han fick börja tidigt han.
M: Han fick börja tidigt ja.
E: Hur gammal var du när du fick börja följa ut med sillgarnen. Du sade att du …
M: Första gången jag var med och drog sillgarnen var jag sju år. Sedan vet jag inte. Sedan kom det undan för undan.
E: Fick du vara med mest varje dag?
M: Ja, det är klart ... Men det är första gången jag minns för det var så kallt och isen frös om handledarna på mig.
E: Tyckte mamma din att du klarade det bra?
M: Ja, det gjorde hon väl. Vi var inte så långt borta. Och vi for hem med vår sill. Det kommer jag inte ihåg var vi gjorde av den sillen. Det kommer jag inte ihåg.
E: Du sade att din mamma höll dig i herrans tukt och förmaning. Höll gubbarna sina fruar ofta på det viset också?
M: Nej, det tror jag inte. Inte våra gubbar hemma på Fläskö. Morfar han var elak mot mormor. Jag kommer ihåg en gång … han hade säkert henne, den där pigan till älskarinna. Hon vågade inte säga något till mormor, må du tro. Jösses, då hade hon fått sparken som ingenting.
Eka, riggad med sprisegel, vid bryggan på Fläskö.
När de hade köpt en halv julgris, och den skulle de stycka och salta. Och hon ville vara med och se på förstås. Och han körde bara ut henne. Hon fick komma in till mamma och gråta. Hon får inte lov och vara med och se hur vi gör, sade han. Ja, det var något då med i den tiden. Ni frågade ... om skilsmässor. Och då antar jag att mormor hade gått.
A: Man skildes aldrig förr i tiden?
M: Nej, inte så. Det gjorde de inte. Och när vi var hos moster Tilda, så visade hon mig en massa gamla fotografier. Och morfar och mormor – då vände hon på dem. Hon ville inte se dem. Hon tyckte så illa om morfar så att så det var inte hejd på det. Det var nog mycket för att hon blev änka. Och ville låna något litet grann pengar. Han skrev nej.
E: Vem då? Ville mormor låna pengar av …
M: Moster Anna. Moster Tilda i Bergen. Ja, det var en gång. Jag fick ju alltid vara den som skulle vakta Gerda naturligtvis. Och vagga henne. De hade vagga till ungarna på den tiden förstår ni. Och så var alla Fikens pojkar och alla våra, Frans och Clara. De var ute och lekte ute på berget utanför där som ni vet hemma mittemot Fiken. Och jag hade knutit ett band … om vaggan och den välte. Och tösungen for bort över golvet. Du kan tro det blev …
E: Vad blev det?
M: Ja, det kunde inte bli mer än ett. Och det var det dagliga till mig. Så det är inte något att tala om.
E: Du fick stryk med andra ord.
M: Naturligtvis. Du kan ju tänka, när det kunde hända Gerda något! Det var det enda mamma älskade på jorden. Efter Frans förstås. Frans var ju en annan sak. Han var ju vuxen då nästan, tio-tolv år. Jag undrar hur gammal han var. När han fick följa med och dra sillgarnen.
E: Han fick börja tidigt han.
M: Han fick börja tidigt ja.
E: Hur gammal var du när du fick börja följa ut med sillgarnen. Du sade att du …
M: Första gången jag var med och drog sillgarnen var jag sju år. Sedan vet jag inte. Sedan kom det undan för undan.
E: Fick du vara med mest varje dag?
M: Ja, det är klart ... Men det är första gången jag minns för det var så kallt och isen frös om handledarna på mig.
E: Tyckte mamma din att du klarade det bra?
M: Ja, det gjorde hon väl. Vi var inte så långt borta. Och vi for hem med vår sill. Det kommer jag inte ihåg var vi gjorde av den sillen. Det kommer jag inte ihåg.
