Familjen Leon, granne

Intervju med Agnes Carlsson ("Barnmorskan")

från en bandinspelning 1972, renskriven av dottersonen Anders Sjöberg 2015.

Intervju med Agnes Johanna Carlsson (Molle), född Christiansson (1880-1973), i intervjun kallad M.


Smeknamnet Molle kom till pga att ett barnbarn, Ylva, som barn hade svårt att lära sig säga mormor, utan sade Molle istället. Så fick hon alltid heta Molle i familjen.


Intervjun utfördes på hösten 1972 av barnbarnen Eva Olkiewicz, i intervjun kallad E, och Anders Sjöberg, i intervjun kallad A, Stockholm, på Danvikshem, Nacka. Utskriften är gjord av Anders Sjöberg i maj 2015. Man får vara uppmärksam på att intervjun gjordes ca fyra månader före Molles bortgång.


Familjen Leon, granne


Carolina Larsson, kallad Fiken, bodde i grannhuset och var kusin till Justina (Mina). Fiken var änka efter sjökaptenen Oskar Larsson, död 1894. Längre fram bytte de namn till Leon.

Mer om livet på Fläskö står att läsa i boken ”Ett skepparhus i skärgården”, 2014 (Lars Tobisson). 


M: Det var det enda roliga vi hade, det var på kvällarna att gå in till Larssons, Leongarna, när de drack kaffe på eftermiddagen. Då blev det i regel slagsmål tvärs över bordet. Och en fick hålla lampan, så den inte blev vält. Och sedan så var det …hu hej… Det var roligt, ser du. Det var det enda roliga vi hade. 


E: Berätta, vilka var det som slogs? 

M: Ja, det var fru Larssons pojkar. Karl och Fredrik och Ernst och Albin och Birger.


E: Vad slogs de om och hur slogs de? 

M: Trätte, vet du. Kom de i träta och så slogs de. Knuffade de varann och så reste sig från bordet och skulle slåss, knuffas tvärs över bordet. Och du vet, det blev galet. Och så hade hon en stor dagg som hon hade i en ficka inunder klänningen. Hade hon en öppning här på klänningen. Och där stack hon in näven och tog fram denne här. Då for alla pojkarna upp, förstår du och tog den och dansade runt med gumman tills de hade fått ifrån henne den där. 


Carolina Larsson, "Fiken", sedermera Leon, omgiven av fem av sina barn. Carolina var kusin till Justina, Agnes mamma. Hon var änka efter sjökaptenen Oskar Larsson, död 1894.

E: Hade inte Fiken någon man?

M: Jodå, han var sjökapten han också. Men han dog.


E: Så hon fick egentligen fostra pojkarna själv?

M: Jaha, och så två flickor till. Sju stycken, det var inte nådigt det. 


E: Men allmänt därute. Det verkar som det var mest kvinnor och barn som levde där. Karlarna var borta i stor utsträckning. 

M: Nej då, August var hemma och Isak var hemma. Albert var hemma, Alberts pojkar var hemma tills de blev vuxna. Och Abel var hemma ja. Och så fick han hyra, Abel var pappa till Anna. Anna ni vet, som brukar vara hos Gerda. Och han drunknade, de gick under med man och allt. I en svår storm. 


A: Molle, Fiken Larsson var ju släkt med oss. Hur?

M: Fiken. Hon var kusin till mamma. 


A: Var hon kusin till din mamma?

M: Ja.


A: Jaha.

M: Det var hon.


Leons hus.

E: Vad är en dagg?

M: En stor lång tågände med knutar på. Grov, grov med knutar på. Och så kastade de den långt ut i Fläskö-sundet. 


E: Använde hon den för att slå pojkarna med?

M: Jadå. Den använde hon. Hon kunde inte slå dem, hon kunde inte orka med det. Dessa stora vuxna, halvvuxna pojkar. 


E: Hur gamla var de pojkarna då? Medan hon slog dem med daggen. Var de i tonåren eller? 

M: Jag vet det inte, jag kan inte komma ihåg det. 


E: Var det hennes enda möjlighet att rå på dem? Var det att slå dem med den här daggen? 

M: Ja, det var det. Men hon var allt snäll emot dem också. Åjamej, sa hon, åjamej. Och så var det en dag som, hon var alltid misstänksam emot alla.

   Men så en dag så satt mamma och Frans inne i köket och åt frukost. Och så kom hon in bärande på en höna. En stor vit grann höna, jag kan se den. Och det blåste sunnanvind och det var så … och hon ville ligga, hon var liggsjuk. Hon ville ha ägg att ligga på. Och det fick hon inte. Utan då lade hon sig i det rede hon kom över. Bara hon fick se ett ägg. Och så tog hon med sig den och kom hon in när vi satt och åt. Åjamej, Mina, vad ska jag göra vid denna hönan. Hon bara vill ligga, vad ska jag ta mig till? Ska jag gå ner och doppa henne i sjön tror du? sade hon till mamma. Ja, du kan ju försöka, sade mamma. Så får vi se hur det går. Och hon gick ner, förstår du, till stranden där bakom köket, vårt kök ner till sjön där och skulle doppa hönan i sjön. Och hönan flög ifrån henne. Åjamej, vad ska jag ta mig till? Se hönan är långt ut i Fläskö-sundet. Frans, du får vara snäll och hjälpa mig. Då fick den stackaren gå ifrån matbordet och bärga Fikens höna. Åjamej. Men han räddade hönan åt Fiken. Det gjorde han. Det var många sådana episoder. 


E: Kommer du ihåg flera sådana episoder? 

M: Nej, särskilt den, den var så unik. Åjamej, åjamej, hönan flög ifrån mig. Åh ja, Frans, du får försöka vara snäll och bärga hönan. Det var sunnanvind, se du, och de stora vingarna flaxade ut långt ut i sundet som ingenting. 


A: Firade ni jul med familjen Leon?

M: Nej, aldrig. Det var och en för sig. 


A: Och hon hade många barn. 

M: Hon hade sju som levde och två döda. 


A: Jaha. Hur levde de på den tiden?

M: Ja, de levde gott.

A: Vad levde de av?

M: Ja, som folk lever nu. Köpte en köttbit, köttfärs och potatis odlade de själv och så vidare. 


A: Och de där barnen, åtminstone en av dem vet jag, blev väldigt berömd sedan. 

M: Det var Carl det. Han fann upp minorna.


A: Det var magnetiska minan han uppfann. 

M: Ja, det kanske var det. Och svenskarna ville inte köpa den, utan han sålde den utrikes och fick hur mycket pengar som helst. 


A: Det var första världskriget det. 

M: Ja, det var det.


A: Berätta om den här Gerda Leon. 

M: Ja, hon var litet egendomlig, ser du. Hon var det. Hon var med pappan på sjön. Carl Johan hette det stora skeppet han hade då. Och Gerda var med. Och Gerda hon blev kär i en av pojkarna ombord. Och fick inte lov att tala vid honom för pappan. Och då blev hon litet vriden. Jag vet att hon ställde sig så här, de hade en gammal skänk, ställde sig och så gick hon upp och bara öppnade sofflocket när hon skulle lägga sig. Och lade sig ner i soffan, och lade på locket när hon skulle sova. Och så stod hon en hel vinter och inte svarade när man talade till henne. Ingen mer än mamma, när mamma kom in en gång och talade till henne, då svarade hon henne ... Hon kom över det sedan.


A: Men hon fick ett adoptivbarn sedan. 

M: Gerda, ja. Duktig flicka hon blev. Hon är distriktssköterska nere i Skåne. 


A: De andra barnen, vad blev det av dem? 

M: Så var det Fredrik. Så var det Ernst. Han var sjökapten. Men han var inte länge på sjön. Han gifte sig med, känner du chauffören i Havstenssund? 


A: Arne ja. 

M: Arne ja. Han gifte sig med hanses svärmor. Och de fick en flicka som hette Ella. Den gifte Arne sig med. Väldigt snäll pojke, Arne.


A: Jaha, och så har vi Albin och Hanna också.

M: Ja, de träffades i Göteborg, tänker jag. Och så Birger då. Jag vet inte vart han for hän. Och han lät aldrig höra av sig. Tror jag. Jag vågar inte säga det.


A: Ni var ju flera flickor i eran familj.

M: Vi var tre flickor och en pojk. 


A: Och så var det flera pojkar i familjen Leon. Blev det aldrig någon romans mellan er?

M: Nej, aldrig.

 

A: Hur kommer det sig då?

M: Det var inte så modernt då. Aldrig. Och jag träffade Carl för tre-fyra år sedan. Första gången på så oändligt många år. 


A: Jaha.

M: Ja, då var vi på Fläskö och så skulle vi gå ner till Färdins. Och så satt hon på verandan och sade: Nej, är det Agnes sade han. Jag gick upp och hälsade. Och då sade jag, vi är väl du med varann, som vi alltid har varit. Ja naturligtvis sade han. Men hon sade alltid ni … hon sade aldrig Carl heller. 


A: Ja, berätta mer. 

M: Ja, för att få färsk fisk hade vi något som hette skäddekassar.  Store, store, store, runde. Vi fick göra ett sådant stort hål i isen, så den kunde komma ner. Och så fick den ligga över natten. Och så var vi ute och drog den på morgonen. 


A: Var det mycket skäddor i den då.

M: Ja, det var skäddor i där ja. Det var mycket mer än vi behövde. En gång när mamma och jag var ute och drog hummertinor. Då var vi ute i Brände Holmen och skulle sätta upp segel. Och det kom en kastby så vi höll på att fara över ända. Så lotsarna såg det så de kom och räddade oss. Det var lotsarna på Dyngö. 


A: Då var det nära ögat. 

M: Det var nära ögat, ja. 

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454 - Swish 123 53 508 22

 

Copyright © All Rights Reserved