Logga Kulturföreningen Gamla Grebbestad
Undrens tid

Över strandpromenaden i Grebbestad fläktar havsvinden med doft av tång, bensin och ansjovis. Bensindoften talar om att vägen helst bör användas för promenad i vagn. Fotgängaren har på de trottoarlösa bitarna fullt upp att göra med att hoppa åt sidan för de framrusande vehiklarna, men genom att ideligen prestera snedsprång och dra in magen då han klämmer sig mot staket eller vägg, får han mångsidig motion både före och efter badet.


Vägen är tämligen ny som genomfartsled – förr var den uteslutande ägnad åt fridfullt flanerande eller raskt marscherande efter kalldoppen. I sin första, mycket blygsamma form kom den till redan i badortens barndom. Både infödingar och badgäster hjälpte till för att åstadkomma ”en den sundaste plats”.


Den lilla sommarsocietetens damer hittade på ett fiffigt sätt att få traktens allmoge, att medverka vid vägbygget. De lovade god traktering åt alla bönder som ville ta grus eller sand med sig i kärran när de körde in till samhället. Bönderna kom i i hela karavaner, tömde gruset vid stranden och kvitterade därefter ut ett generöst tilltaget kvantum kaffehalvor på societetsverandan. Det dröjde inte länge innan vägen var färdig.


"Bortom hustaken blånar Fjorden med det starka salta vattnet."

Doften av ansjovis är nästan lika gammal som strandvägen. Den förnamns första gången för hundra år sedan men var då inte som nu behagligt kryddad utan blandades av fiskavskräde, som kom de lustvandrande kurgästerna att nypa sig i näsan och vederkvicka sig med luktvattensflaskorna.

   Dagens badgäster i Grebbestad köper ortens ansjovis i bleckdosor, men 1860 var det större format på både aptitbitar och aptitsupar. ”Grebbestad-Ansjovis” såldes då i kuttingar á en riksdaler stycket. Något senare såg en alldeles ny läckerhet dagen i Grebbestad och avsmakades med förtjusning av samhällets gäster.

   Edvard Nilsson, grundaren av Grebbestads konservfabrik, tyckte det började bli enformigt att lägga in endast skarpsill. Han satte igång med att experimentera, och efter någon tid släppte han ut sin egenhändiga uppfunna delikatess: rökt makrill i olja.


Medan fabrikör Nilsson packade in makrillen i oljan, packade badmadammerna strax intill in hälsosökande människor i den oljiga gyttja som var Grebbestads stora slagnummer som badort. I badgästmatrikeln 1860 infördes bland andra ”engelsmannen Marryat med familj”. Horace Marryat, broder till sjöromanernas berömde författare, skrev en bok om sin vistelse i Sverige, och däri lämnade han också en drastisk skildring av hur gyttjebaden exekverades i Grebbestad:

   Efter mycken tvekan beslutade jag underkasta mig proceduren, som handhades av gamla gummor. Medan jag nästan avklädd satt i det yttre rummet och kände mig ganska blyg inmarscherade en sextioårig häxa, rynkig och flinande, följd av sin spiritus familiaris, en gul hundracka av tvivelaktig härstamning. På en sekund flängde hon av mig mina kalsonger, hällde varmt vatten över en träbänk för att den skulle bli behagligare att sitta på och vinkade åt mig att ta plats där. När jag satt där och förgäves letade efter den nödlögn som skulle kunna rädda mig, började hon kleta in mig med en grön, flottig smörja, och medan hon med denna betäckte min lekamen från huvudet till fot, grinade hon uppmuntrande liksom en gammal dadda när hon ska locka ett skrämt barn till dess första dopp.

   - Väldigt fin gyttja det här, skrockade hon.

Verkligen mycket fin gyttja – kvintessensen av skämda ägg och all sköns ruttenhet. Så grep hon en borste, skrubbade smörjan väl in i huden, hoppade därefter upp på en plattform, fattade en slang, tog sikte på mig och pumpade vatten över mig som om jag varit ett brinnande hus alltmedan hon hade mig att rotera som en snurra framför henne. Ovanpå detta lede hon mig nådigt till badkaret, levererade en andra borstning, efter viken följde en kall dusch. Så packade hon in mig i handdukar, torkade och klädde mig. All kraft hade gått av mig under käringskrällets hårdhänta behandling. Äntligen, efter att ha stuckit till henne en riksdaler – varav fjärdedelen utgjorde drickspengar – och hon tackat med ett häxflin och en lång rad nigningar, flydde jag därifrån fylld av äckel över grön gyttja och skandinaviska trollpackor.


I fortsättningen hängav sig Marryat med betydligt större förtjusning åt studiet av ortens arkeologiska märkvärdigheter. Utflykter till traktens fornminnen har alltid varit ett uppskattat inslag i badgästernas förströelseprogram. Men ingen har någonsin fått ut mera av fornminnesbeskådandet än den för urgermanerna svärmande tyske forskaren Franz von Wendrin som gästade Grebbestad 1923.

   Med grundlig arisk wissenschaftlichkeit nosade han sig fram över hällristningarna i Tanum och stannade plötsligt slagen av en häpnad som gick över allt förstånd. Han såg en ristning bestående av två koncentriska bågar, inbördes förbundna med tvärstreck så att ett rutverk bildades. Tydligen en stadsplan tänkte den gelehrte. Men vilken stad? Svaret låg närmare till hands än någon kunde ana. När hällristningsbilden jämfördes med Grebbestads stadsplan, stämde de båda figurerna överens, inte riktigt men nästan – och med hjälp av fantasi.  Saken var klar. Världens äldsta stadsplan var påträffad, och än mer: i stora drag ännu gällande. Den snillrike forskaren nöjde sig nämligen inte med att datera hällristningen till bronsåldern. Med stöd av astronomiska tecken som han fann på ristningen uppskattade han den anas ålder till 160 000 år!  Äldre germansamhällen än Grebbestad kunde alltså inte tänkas i varje fall inget med mera vördnadsfull stadsplan.

Hemkommen till das Vaterland skrev von Wendrin en obegriplig lärd avhandling om saken, men något nobelpris fick han inte. Det är inte heller bekant att någon, vare sig ortsbo eller badgäst, i det ålderstigna Grebbestad dog av chockverkan vid underrättelsen om det hårresande forskningsresultatet.


"På gatorna ovanför bilvägen slumrar idyllerna från förra seklet."


Om tysken hade kommit till Grebbestad åttio år tidigare, skulle han ha sammanträffat med handlanden A.J. Lundblom och av honom säkerligen fått det goda rådet att bada gyttjebad. Dessa bad, så som Lundbom serverade dem, botade nämligen inte bara kroppsliga svagheter utan även sådana åkommor som populärt kallats fnatt på hjärnan.

   Grebbestads badort har ett bestämt grundläggningsår: 1844. Och grundläggaren var just bemälde A.J. Lundblom. Innan han startade badinrättningen hade han gått igenom en lång lidandeshistoria och varit, som han själv sade, både kropps- och sinnessvag. Han hade prövat kurer och medikamenter av allehanda slag men utan att märka någon bättring. Gyttjebaden, förmodligen i Strömstad, hade dock tänt en gnista av hopp hos honom. Men han ville inte ligga borta vid badort utan resonerade som så, att fanns det gyttja i havet vid Strömstad och Marstrand, så kunde det väl också finnas i Grebbestad, Han fick rätt. Gyttja av den riktiga sorten påträffades, och Lundblom tog till att pröva den själv som försökskanin. 

   Resultatet blev lika glädjande som överraskande, Lundblom kände hur krämporna formligen ramlade av honom samtidigt som han spolade bort den gröna sörjan från stofthyddan. Inom kort var han frisk till själ och kropp och drog följaktligen den slutsatsen att Grebbestads gyttja vara bättre än alla andra. Han hade funnit gyttjan som gjorde underverk.

   Lycklig över detta ville han också lyckliggöra andra. Han byggde ett badhus, dock med blott ett enda rum, och till detta bjöd han sjuklingar komma för att söka hälsa. De första kurgästerna var från trakten. Lytta och lama, med in- och utvärtes åkommor behäftade – alla blev helbrägda!

Rent märkliga ting hände. Lundblom inte blott botade de svåraste skavanker, han till och men uppväckte döda. Efter några års framgångsrik verksamhet berättade han triumferande: 

   - Av företeelserna förra första året föranledd att tro det gyttjan hade en väsentlig del i badens högst ovanliga verkningar, föresatte jag mig att vid första sig yppande sjukdomsfall pröva densammas verksamhetsförmåga utan vanliga bad, då jag genast blev kallad till 28-åriga flickan Johanna Wikström härstädes, som var sängliggande av smärta uti ett i 12 år, från knät till tärna svullet, hettande röd – och blåflammigt rosben. Med omslag av gyttja och benets badande i sjövatten blev hon på 14 dagar så fullständigt botad att bägge benen ännu efter 12 år äro lika vita, smala och friska.

   - Mitt andra försök var å unga pigan Marg. Larsdotter härstädes, vilken jag en dag i den heta augusti 1846 fick veta att hon ett par timmar förut avlidit av slutkramp i bröstet efter hela natten utstående alla kolerasymptomernas stadie, alla dödstecken förefunne. Med ett varmt gyttjeomslag å bröst och maggrop löstes krampen och plågorna dövades, så att hon 5:te dagen lämnade sängen. Detta var mina första försök sedan gjorde jag många så å chroniska som häftiga sjukdomar, som botades med blott gyttja på få dagar eller timmar utan att någon enda gång hava misslyckats.

(Red. anm. Pigan Margareta Larsdotter som Lundblom återväcktes ifrån de döda med hjälp av gyttjeomslag bodde på nuvarande adress, Postgatan 3. Hon var född 23/6 1825.

Flickan Johanna Wikström som efter 12 års smärta i benen blev fullständigt helt frisk efter 14 dagar. Hon bodde på nuvarande adress Bergsgatan 5. Hon var född 31/3 1817.)


Lundblom försummade inte att göra reklam för sin utomordentliga patentmedicin. Han publicerade rader av intyg från före detta obotliga, och han skickade gyttjeprov till vetenskapliga laboratorier för analys. Det ursprungliga badhuset blev snart för litet och ersattes med ett större, som kompletterades med kallbadhus, ty Lundblom var inte blott övertygad om att gyttjan i Grebbestad överglänste all annan utan också om att badvattnet där var ”det starkaste och saltaste i riket”.

   Han smittade andra med sin tro, och tron gjorde som vanligt underverk. Gyttja användes inte blott i förening med bad, den lades som omslag på sjuka kroppsdelar, givetvis med idel lyckade resultat. Till patienter som inte kunde komma till Grebbestad skickades gyttjan emballerad helankaren för tio riksdaler och halvankaren för sju. Varbergs badinrättning abonnerade på Lundbloms gyttja ända till 1860 då en fyndighet upptäcktes vid Getterön.

   Vad som gjorde gyttjan så effektiv som botemedel, kunde nog varken Lundblom eller de lärde svara på. Hemligheten avslöjads inte heller i Sundhetskollegiums utlåtande om beskaffenheten:

   Gyttjan har stor tillgång på växtsubstans och innehåller elinfusorier. Färgen är mörkt askgrå, något grönaktig, den liknar svavelväte och har en salthaltig smak. Massan är homogen kännes fin, smidig och såpartad, håller inga för blotta ögat synliga växtdelar, men mikroskopet visar en ymnig tillgång på conferver och växtsubstans med rektangulära eller sexsidiga celler etc. Av kiselinfusorier hava ymnigast förekommit Melosira, sulcata lineata, Pinnularia qvadrifasciata, Amphora chrystallina, Grammatophora några species, Navicula flera species, av Spongoliter mest acicularis. Huvudmassan utgöres av gråbruna korniga konglomerater, därnäst av kvarts, något glimmer av obetydligt hornblände.

   Kustens andra badorter kunde inte smälta att Grebbestads gyttja vann större ryktbarhet än deras egna. Lundblom klagade också över att ”avundsjukan uppbjudit förtalets hela förmåga att tillintetgöra mina bemödanden”


"Inget wasaskepp utan en pensionerad gammal skorv som förtöjts vid grebbestads kaj för servering av "flytande" föda."

 Han fortsatte dock oförtrutet, inte med tanke på vinst, utan ”av deltagande för den lidande mänskligheten”. Fattiga människor lät han bada gratis. Vid båtbryggan mötte han påpassligt patienterna med vagn eller bärstol.

   Att komma till Grebbestad var besvärligt. Från landsidan gick resan med hästskjuts via Tanumshede gästgivaregård, sjöleden kunde folk resa med hjulångaren Uddevalla från Göteborg till Florö och därifrån ta segelbåt in till Grebbestad.

När Lundblom hade hållit på fjorton år, slog hans ödestimma. Andra människor i samhället hade följt hans förehavanden och sett hur han lyckats göra Grebbestad till en känd badort. Detta beslutade de att skörda frukterna av. Ett bolag bildades, som satte igång med att bygga större varm - och kallbadhus samt societetshus och restauration, planerade badhuspark, kägelbana, strandpromenad och ångbåtsbrygga.

   Lundblom begrep att det nya företaget skulle slå ihjäl hans eget, och eftersom han var till åren kommen erbjöd han konkurrenterna att överta hans badhus mot att han finge en pension på femhundra riksdaler om året. Men, säger ett samtida vittne, ”det lärer bland aktieägarna hava bildats en liga som hjärtlöst nog ej ryggar tillbaka för att genom ett kallt avslag å hr Lundbloms proposition försätta den gamle i given misär”. 

   Lundblom slapp att uppleva misären. Han avled samma år som den nya badinrättningen öppnades. Änkan fortsatte rörelsen ett par år men gav sedan upp. Gyttjebad serverades även i den nya anstalten, men det var som om kraften hade gått av den. Underverkets tid var förbi, när gyttjans stora profet inte längre fanns till.


"Kallbadhuset är gammalt men vilar numera tryggt på betongpålar."


När det inte var enbart sjuklingar som kom till badorten, ökades frekvensen i kallbadhuset. Detta var liksom nu uppbyggt på stolpar ett stycke ut från stranden, men ingen bro ledde dit, utan man transporten av de badande ombesörjes med båt av roddarmadammer. Tillträde till bassängen vanns med den starkastes rätt, enligt vad en badgäst från den tiden intygade. Den som kom först till kvarn, fick först mala. Om en nykomling steg i båten för att fara ut till badhuset, kunde det hända att en äldre badgäst ropade båten tillbaka med förklaringen att badtimmen vore hans och ingen annans. För att undvika bråk steg nykomlingen ur båten, betraktade hur ”den oförskämde men lycklige rivalen ”nådde sitt mål- samt avvaktade ett gynnsammare tillfälle. Förmodligen kom dock alla, både nya och gamla gäster, åt att under loppet av sommaren få sig ett dopp. Hela badsocieteten utgjorde 1858 av sextio personer. Tio år senare hade antalet stigit till tvåhundratrettio. 


När säsongen 1870 var tillända brann badinrättningen ned. Året därpå inställes sommarlivet av brist på badhus, men 1872 lockade Grebbestad med nytt stort badhus och två kallbassänger, plus brunnslokal, sällskapssalong, gymnastiksal och hälsokälla.

   Trots det större formatet ville den nya inrättningen inte komma riktigt i gång. Utan garanterade mirakel var baden i Grebbestad inte märkvärdigare än på andra kurorter. En badgäst skrev i slutet av sjuttiotalet: 


Såsom badort gör Grebbestad inga lysande affärer, åtminstone ej badhusbolaget. Stället är ytterst fåtaligt besökt, oaktat här serveras både kalla och varma bad och bland andra badgummor och en ”prinsessa” gnider in ens lekamen med gyttja, oaktat man både bor och äter tämligen billigt, oaktat vattnet är nog så salt. Badorten är ful: ”kalvhagar” eller ”gåsalleer”, inga parker här sin skugga, med dessa friskare blåsa havet in på land och dess brunare kan solen steka en. Vimpelprydda båtar locka till utflykter på vågen, och musikens toner bjuda in de unga till dans. Men intet hjälper. Varpå kan detta bero? Jo, badorten har ej kommit i ropet. Det är sjukan. Men när detta skall ske, ber vi att profetera om.

Det som skribenten inte ville sia om är för länge sedan ett fullbordat faktum. Gyttjan vet ingen längre var de finns, men till vattnet hittar alla de bad- och pensionsgäster som självhushållare, villa- och stugägare husvagnsnomader och campare som översvämmar Grebbestad under de hektiska veckorna i juli.

   

Original från Sverker Grebys samlingar.

Undrens tid i Grebbestad

Teckningar och text: Claes Krantz (ev april 1960) Göteborgs-Posten