Dagligt liv i Grebbestad 1

Dagligt liv i Grebbestad 1

Strömstads Tidning, Torsdagen den 9 mars 1933.

av OLF


Original från Sverker Grebys samlingar.

Till Strömstads Tidnings pristävling.

Då Strömstads Tidning nyligen uppmanat sina läsare att skriva något om ”Dagligt liv i Grebbestad” under tider, som svunnit vill undertecknad här göra ett försök.


Tankarna vilja då gå tillbaka till barndomstiden för ungefär 40 – 45 år sedan. Första gången, som jag minnes att jag besökte Grebbestad, var jag med min mor, som hade s.k. ”mjölkeda´i Strane” vilket vill säga att mjölk levererades i hemmen vissa dagar i veckan. Det var en ”råsjölördag” och vi blevo bjudna på kaffe hos en fru Bagge, som höll bageriaffär i eller i närheten av nuvarande posthuset. Men då jag tyckte att det gick allt för sakta med kaffedrickningen, viskade jag till mor: Mamma vi får skynne oss att gå till ”rösjölördan” med vilket jag menade platsen mellan nuvarande Åhlunds skoaffär och Otto Grebys köttaffär. 

 

Området för skribentens råsjöllördag, mellan Åhlunds skoaffär och Otto Grebys köttaffär.


 Vid den tiden kunde det med skäl benämnas marknad. Där var stånd vid stånd. Gamla och unga, alla ville sälja. Karamellstånden voro ju övervägande i antal,men även kläder, bleckvaror och mycket annat förekom. Jag kommer särskilt ihåg trädgårdsmästare Karlsson från Norr Kärra, som alltid infann sig med vitkål och varjehanda grönsaker.

   Titteskåp, vari ungdomarna kunde få se sin tillkommande, och fortunabrev, vilket talade om den tillkommandes förtjänster och fel, saknades ej häller.

   Jag kommer ihåg en lyftapparat, som utvisade hur stark man var. En från trakten som stark ansedd sjöman vid namn Lind skulle pröva sin styrka och lyfte med lätthet 250 kg – i annat fall var det nog troligt att han lyftat 250 kg till. Man kan förstå, att det fanns starka karlar i Grebbestad på den tiden.

   På em. blev det alldeles fullt av folk, både ute på gatorna, inne på Gästis och på kaféerna. Man trängdes om varandra, och som det på den tiden serverades kaffehalvor, kunde nog åtskilliga av folket bli lite högröstade fram på kvällen. Ordningen sköttes dock fullt tillfredsställande av kommissarie Hansson och tvenne fjärdingsmän, vilka senare blivit tillsagda att ej vara för nogräknade, ty på ”råsjöl´lördagen skulle det tillåtas så mycket frihet som möjligt.

Grebbestad som badort kunde det nog vara mycket att skriva om. Mina föräldrar, sålde mjölk till badhuset, där den fördelades mellan badmadamerna, ett halvstop till vardera. Var fjärde dag bar jag upp avlöningen som var för fyra halvstop, 25 öre.

   Det var en gubbe med namnet Karolus, som gjorde iordning duschvattnet uppe på badhusvinden. Genom ett talrör från korridoren till vinden stod nämnde Karolus i förbindelse med badgummorna. Man kunde t.ex. få höra gummorna meddela sig med K. sålunda: ”Karoles, Karoles, Karoles! 40 på nummer 5. Så skall du slå i kallt, när jag duschar, dä´skall jä tal´om när dä ä!”

   Jag minns särskilt en historia från konung Oscars II:s besök i Grebbestad. En herre kommer in i badhuset och begär ett bad, men en av badgummorna som hette Johanna upplyste, att det var omöjligt vid tillfället, för hela badpersonalen skulle ut och se på kungen. ”Då passar det förträffligt” tyckte den främmande herrn, ”för då får I se mig avklädd också”. Tablå! Det var konungen och han fick sitt bad.


Edvard Nilssons konservfabrik innan branden 1900.


Varmbadhuset vid förra sekelskiftet.


Ansjovisfabrik hade Grebbestad även då. Anlagd och ägd av Edv. Nilsson en mycket företagsam man, som gjort det mest för ”Grebbestads framtid” Fabriken låg mitt i ”sta´n”, eller därsom firma Viktor Karlsson nu har sitt virkesuppplag.


Ölbryggeri fanns vid vägen till Kärra, och en flaska öl var inte dyr. Min ålder eller rättare, min ungdom, hindrade dock mig att tillgodogöra mig de billigare priserna.

   Där var en bryggare Johansson som satt in några syrenkvistar i en kruka på kontoret. Fram på eftervintern började de blomma, - vita härliga syrenblommor. Besökare undrade vad det kunde vara för växter, som hade så granna blommor mitt i vintern. Folk ville så gärna ha avlägg av det vackra trädet, och de blevo samtliga tillfredsställda, men en dag hade trädet blommat ut. Då kastade Johansson ut kvistarna och talade om, att det var en vit syren. Då fingo även avläggen gå samma väg, änskönt de vårdats i veckovis med största ömhet.


Hantverkare funnos flera, såsom skomakare, skräddare, färgare, garvare, snickare, smeder och svarvare. (Karl) Olausson var känd för sina utmärkta spinnrockar, de bästa som fanns att få. Han kunde göra en spinnrock om dagen sades det.) 


Särskilt minns jag en smed, som hette Åkerman och som hade sin smedja där brandkåren nu har sin vattenreservoar. Han hade ett vattenhjul som drev bälgen, och vattenhjulet kallade smeden för Hans.

   Det var en särdeles skicklig smed, som kunde sitt hantverk ordentligt. Men en gång när han skulle lägga på ett smidesstäd ville inte hetsen bli bra. ”Nu sätter vi bort det till en annan dag” sa Åkerman.

   Om honom berättas många anekdoter och leva många ordstäv.. Han hade en pojke till hjälp i smedjan, men pojken hade inga skor och var ganska rädd för gnistorna eller de s.k. smedlopporna. En dag kommer smeden in i smedjan med en fjärding, som han sa skulle bli ett bra skydd för pojkens ben. Som smeden hade ett större arbete, vilket skulle utföras, skulle pojken stå i fjärdingen att slägga, men så bar det ej bättre till än att en massa ”loppor” kommo i fjärdingen och ned på pojkens ben, varvid denne gjorde en hastig rörelse och ”fjärdningen” med pojken föll omkull. ”Kan du inte stå i fjärdingen” sa Åkerman.

   

Branddammen är numera igenfylld. Thureplan är parkeringsplats.


En gång kom en bonde som hette Pål, till Åkermanför att få iordninggjord en harv. Det var under brådaste vårarbetet, och Pål hade ganska brått hem. Dock ville han ha harven lagad samma dag. Det kunde dock inte gå för sig, men han skulle få den om ett par tre dar. Det var ingen annan råd än att köra hem. Smeden stod i dörren och såg Pål köra, tills han var nära ur sikte. Då vinkade Åkerman, ”Pål, Pål, kom tillbaka!” Pål som trodde smeden kommit på bättre tankar, vände om och yttrade: ”Det var riktigt bra, då får jag väl harven i alla fall?” ”Nä, du får rätta dig efter vad jag sagt. Men jag skulle bara fråga ifall du vet, om Kalle i Vik fick upp det stora vassdiket innan han dog?” – Då spottade Pål och for hem.


Ångbåten anlöper Grebbestad.


Hårfrisör fanns ej på den tiden i Grebbestad. Men en Karl Danielsson klippte de finaste herrarna för 25 öre. Rakningen fingo de ombesörja själva eller också gå i helskägg.


När ångbåten anlöpte Grebbestad, var det liv och rörelse, särskilt om söndagarna då folk kom långväga ”för att se båden”. Där intogs en mängd boskap som skulle till Kristiania, och båten kunde ligga i timmar, innan lossning och lastning var klar.

Någon upplysning i Grebbestad var vid den tiden inte att tala om., - jag menar nu gatorna, (Grebbestadsborna voro upplysta och intelligenta människor, då som nu). Det fanns några lyktor på husväggarna, men hur ofta de voro tända, skall jag låta vara osagt. 


Vid den tiden fick lantbon själv köra ned för att köpa sill och fisk. Fiskaffärer funnos ej. Man fick köpa direkt av fiskare men kommersen gick livligt och detta satte prägel på samhället. Gårdarna voro fulla av hästar och kärror. Särskilt i Thoren Perssons gård, som hade största utrymmet, var det många gånger överfullt. Vid dessa tillfällen hade man många fullt upp att göra även i handelsbodarna, och jag minns att vid jultiden kunde man många gånger knappast tränga sig inom dörren. 


Nu har jag redan skrivit brevet för långt, men om jag får lov skall jag komma igen vid något annat tillfälle. OLF.

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454 - Swish 123 53 508 22

 

Copyright © All Rights Reserved