Dagligt liv i Grebbestad 2

Dagligt liv i Grebbestad 2

Strömstads Tidning, Torsdagen den 18 mars 1933.

av OLF


Original från Sverker Grebys samlingar.

När jag skall försöka skriva om ”Dagligt liv i Grebbestad” kommer jag att tänka på skalden Runebergs sång.


Till flydda tider återgår

Min tanke än så gärna,

Mig vinkar från förflutna år

Så mången vänlig stjärna.


Sillfisket kan man säga var en vänlig stjärna, som bringade välstånd i månget hem. Före sillfisket tillkomst var välståndet i Grebbestad såväl som på alla andra platser i skärgården icke som nu, men anspråken på livets bekvämligheter voro ej häller stora. Det var ej ovanligt att fiskare eller deras hustrur och barn besökte landsbygden för att byta till sig en knappe potatis för en knippa fisk. I och med att sillen gick till, ökades välståndet i samhället, och lantbon fick köra till Grebbestad för att i sin tur tillbyta sig fiskvaror för lantmannaprodukter. 

I början av sillperioden funnos ej salterier, utan man fick stå under bar himmel och rensa och salta sillen. Det var nog kallt många gånger, och en gumma, som hette Maja, berättade detta flera år efteråt i följande ordalag:

”Dä´va´så kal´t se de gick i frå´t alle i hob, å engen höll på mer elle:

Emma hos Gädda,

Israels Minna

O jä´å Finna.

Men trots kölden var man ändå munter och glad. Vissa personer arbetade tillsammans och bildade s.k. lag. Namnen nämndes eller sjöngs t.ex. sålunda:

Lange Kron Alma,

Lille Krusemaja,

Gamle Johanna,

Och her´gubben Kron.

Skalmeremane

Eldarkalle

Och her´Lindringshans.


Det var nog flera vers, fast undertecknad ej kommer ihåg fler.  När sedan salterierna byggdes blev det ju betydligt bättre att arbeta under tak. Och när det sedan inreddes ett vinterbonat rum, där man på lediga stunder kunde vila ut och koka sig en kopp kaffe o. dyl. fick man det riktigt bra.


Stuten, en trygg dragare.

På tal om kvarnen Magdalena så vill jag omtala en händelse, vilken så otroligt det än låter, ändå är sann.

   En gumma från Sör Kärra vid namn Maria Olsson skulle en gång till kvarnen med mäld, som hon bar på ryggen. Hon gick in i kvarnen och satte påsen ifrån sig. Mjölnaren var ute och brassade kvarnen i vind, men han hade glömt att stänga dörren vid kvarnvingarna. När gumman gick ut ur kvarnen, fattade vingarna tag i hennes kläder och gumman gick med till väders två gånger, innan mjölnaren kunde stanna kvarnen. Lyckligtvis hade gumman en påse mjöl på ryggen som räddade henne från att bli ihjälslagen, men hon beklagade hela liver igenom, att hon hade ont av slaget hon fick vid tillfället.


Denna händelse som inträffade för omkring 60 – 70 år sedan, hörde undertecknad många gånger berättas av den gamla kvinnan. När man betänker de ovanligt långa vingarna vid denna kvarn, kan det väl betraktas som ett underverk, att gumman kom från det med livet i behåll.

OLF.



Anm. De år som signaturen ”OLF” berättar om borde ha inträffat 1870-1880 tal.

Väderkvarnen Magdalena låg på Benklevsberget/Kvarnberget,

norr om Grebbestads kyrka.

Om kvällarna när det ej var sill, kunde man gå fram till ”Smittens” och för 60 öre köpa sig ett halvstop brännvin som värmde upp både kropp och själ.

   I den här tiden körde mindre jordbrukare ofta med oxar, och det var ej ovanligt att få se en ”stud” på Grebbestads gator. En småbrukare hade en sådan. Det bästa och trognaste djur som kunde tänkas – vilken körde dels till bryggeriet för att hämta ölmäsk och dels till kvarnen, Magdalena. Men som bryggaren var mera gästfri och traktersam mot ”studen” än var mjölnaren var, så fattade ”studen” sådan förkärlek till bryggeriet, att det var nästan en omöjlighet att få honom till kvarnen. Det fick vara minst två man till hjälp, när han kördes till kvarnen, i annat fall gick han till bryggeriet! ”Studen” är nu död för snart 50 år sedan, bryggeriet är nedrivet och kvarnen Magdalena är ej mer. Man har endast minnen kvar.


Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454 - Swish 123 53 508 22

 

Copyright © All Rights Reserved