med inledning av Birgit Greby
Elin Rörberg föddes 1905 i Örn, i närheten av Hovenäset.
I början av 1930-talet gifte hon sig med Hjalmar Rörberg, född i soldattorpet Svenseröd under gårdarna på Rörvik, dit paret flyttade som nygift.
Hjalmars pappa var indelt soldat som när han kom till soldattorpet på Rörvik fick byta efternamn till Rörberg. Soldattorpet finns fortfarande kvar som sommarstuga. I dag bor dottern Aina i huset som hennes föräldrar byggde alldeles intill.
Elin avled 1992.
I studiecirkeln ”Pensionärer i cirkel berättar om Grebbestad förr i tiden” har Elin valt att skriva om stenhuggarindustrin. Elins morfar var en av dem som från Småland flyttade till Norra Bohuslän för att hugga sten.
Aina Edman har lämnat tillstånd till publicering av texten. Efter påpekande av Aina har en viss redigering gjorts eftersom den som en gång skrev ut Elins berättelse har skrivit farfar i stället för morfar.
Elin berättar:
De första stenbrotten i Bohuslän lär ha öppnats på Malmön 1844, men först fram på 90-talet kom stenindustrin igång på allvar. Då hade stenbolagen hittat den bohuslänska graniten, och stenhuggare från Småland och Blekinge, där stenhuggeriet pågått länge, började komma hit. Min morfar var från Oskarshamnstrakten. Han var statare hos en storgodsägare och hade ett torp, för vilket han skulle göra sex arbetsdagar i veckan från våren till hösten. Under vintern var han ledig och högg då i sten. Vid 8 – 10 års ålder brukade barnen få börja hjälpa till i stenbrotten med att slå kilhål. De fick 10 öre för tjugo hål.
De hitresta stenhuggarna hyrde husrum hos de bofasta, som hade något rum att hyra ut. Möbelemanget var enkelt, ett bord, några stolar och ett par kökssoffor, där två låg i varje bädd. En del köpte in mat själva och fick laga till den i köket, och några hade helinackordering. Förtjänsten var mycket liten, och de hade knappast mera kläder än vad de hade på sig. Männens klädsel bestod av skjorta, storväst, mollskinnsbyxor, trätofflor och slokhatt. Behövde de någon gång en kostym, lånade de en av någon kamrat som hade.
Stenhuggarnas verktygsutrustning bestod av olika slags hammare, handslägga, putshammare, sätt, pigghacka och klyvare, vidare mejslar, pigg, sätt, rits och bredmejsel samt kilar och kilbleck, spett och borr. Bordet, som de skulle bearbeta den utkilade stenen på – putstunnan, bestod av en stor balja, som fylldes med stensmulor och sand. Då utrustningen var tung och besvärlig att få med vid flyttning till annan ort, sålde de den ofta till någon annan och tog ut ny vid nästa arbetsplats.
När huggarna kom till någon plats för att arbeta, fick de gå till de bergområden som bolaget arbetade åt ägde eller arrenderade. Där fick de själva söka ut ett ställe, där de ansåg att det skulle gå att bryta någon sten, och de fick själva borra och skjuta ut stenen. Till skydd mot storm, regn och snö spikade de samman ungefär 1,5 x 1,5 meter stor skärm av fyra ribbor i kors mellan hörnen. På ena ribban spikade de fast ett par hopsydda jutesäckar, som kunde fällas ner.
Arbetstiden var tio timmar, så under den mörka årstiden kom de hem för att få lite mat och tog sedan med sin stenhuggarlykta och arbetade i ljuset av denna. Det fanns inga termosflaskor på den tiden, så ville de ha något varmt att dricka till brödskivorna, rullades flaskan med den varma drycken in i tidningar och med en tjock yllestrumpa eller dylikt utanpå.
Det var ju en blandning av karlar och olika åsikter, och ganska tidigt bildades organisationer och fackföreningar. För att ha något ställe att hålla sina sammankomster på bildades folketshusföreningar och Folkets hus byggdes. Andelar såldes för att få pengar till material, men arbetet gjordes gratis och frivilligt av dem själva.
Enligt en gammal strejkvisa från 1904 fanns det åtta stenbolag. Det var bolagen, som gjorde upp med markägarna om arrende av lämpliga berg. En vanlig årsavgift en bit fram på 1900-talet var 200 kronor och dessutom en mindre summa för varje utbruten kvadratmeter berg, vanligt var då omkring 10 öre. En skicklig stenhuggare kunde hugga omkring 100 storgatsten om dagen och tjäna runt 10 kronor, vilket räknades som en god dagsförtjänst före första världskriget. De bönder, som körde ut stenen till utskeppningsplatserna kom knappast upp i den förtjänsten.
Det sägs att dessa inflyttade stenhuggare kom ”som en frisk fläkt” till det schartauanska Bohuslän, men ”bergens fria söner” sågs inte av alla med blida ögon. ”Det kom stenhuggare hit och bodde sambo”, och det passade knappast in i den tidens bohuslänska mönster. De var också både själv- och klassmedvetna, och betecknande är väl att Grebbestads Stenhuggarefackförening bildades redan 1899, medan fackföreningen på konservfabriken kom till först 1925. Då många av de hitkomna stenhuggarna gifte sig med flickor från orten, växte det med åren upp en yrkeskunnig stenhuggarkår.
