Holger Källströms minnesbilder
med inledning av Birgit Greby
Holger Källström föddes 1904 i hus nr 51, nuvarande adress Lydénbacken 12. Tomthandlingar finns från 1862 och den bebyggdes troligen 1863. Man vet säkert att huset har varit i släktens ägo sedan 1874. I dag ägs det av Holgers dotter Ann-Marie. Holgers föräldrar hette Otto och Filomina och han hade tre syskon, Johan Reiner, Ellen Viktoria och Alfrida Eugenia. 1938 gifte sig Holger med Rut f. Hansson. De fick en dotter, Ann-Marie, 1941.
I början av 1990-talet berättade Holger om hur han och en kamrat i ungdomen gav sig ut på fotvandring för att få se Sverige. Från Norrland till Småland vandrade de. För att få ihop till sitt uppehälle tog de tillfälliga arbeten under vägen. För att underlätta vandringen sjöng de ”gångarsånger”. Dessa gamla sånger och andra visor sjöng han gärna för Staffan Greby när han tittade in på Asplunds bageri.
Senare kom Holger Källström att arbeta på Konservfabriken i Grebbestad. Hans forna arbetskamrater har berättat om en man med mycket stor humor. När radioprogrammet ”Skivor till kaffet” sändes från ABBAs konservfabrik 1971 gav han prov på sin härliga humor i samtalet med programledaren Bertil Perrolf.
1982 var han en av deltagarna i studiecirkeln, ”Pensionärer i cirkel berättar
om Grebbestad förr i tiden”, initierad och ledd av pensionerade folkskolläraren
Erick R Eklund.
Holger Källström avled i augusti 1994.
Välkommen att ta del av hans berättelse om hur det var att växa upp
i Grebbestad och de två gamla visor som är upptecknade efter honom.
Publicerat med tillstånd av Ann-Marie och Anna-Karin Wallentin.
Holger berättar:
Tomten till hemmet, som jag fortfarande är bosatt i, förvärvades enligt gamla handlingar år 1862, men byggnadsåret är jag inte säker på. När far och mor som nygifta 1894 tog detta hem i besittning, hade huset dessförinnan ägts av en syster till far i tjugo år, alltså från 1874 har det gamla hemmanet varit i vår släkts ägo.
Far arbetade hos handlaren Mikael Thorén för en lön av åtta kronor i veckan, och då fick han själv hålla sig med maten. Att klara en familj på sex personer på denna lilla lön var ju inte så lätt. Det måste annat till för att öka inkomsterna. Det var som om vi bodde på landet på den tiden i Grebbestad, och det var fritt fram för att hålla djur. Får, höns, grisar, duvor och kaniner hade sitt tillhåll i den länga av bodar som fanns på andra sidan vägen.
Mina föräldrar ägde en bit mark bakom uthusen. Där odlade vi potatis för vinterbehovet. Senare planterade far vinbärbuskar och fruktträd, och han hade också några bisamhällen. Allt vatten fick vi bära hem i spänner från en pump i närheten av det gamla pilträdet. Ofta fick vi barn klara detta tunga arbete, och som belöning fick vi någon gång enett- eller tvåöring.
Vi eldade varmt med ved i kaminer och köksspisen, men när det var kalla vinternätter kunde det hända att vattnet var fruset i spannen på morronen, och då kan man ju förstå hurdan innetemperaturen var. Vi hade fotogenlampor som belysning, men när det första världskriget bröt ut 1914 fick vi snart övergå till karbidlampor på grund av bristen på fotogen. De lamporna tillverkades av Viktor Wikström, som hade plåtslageri.
Man kan inte påstå att de hygieniska förhållandena var särskilt goda, om man jämför med nutida krav. Vi hade våra dass på andra sidan gatan, och latrinkärlen tömdes av en som körde med häst och ”dyngkarm” genom samhället på mornarna och ibland också mitt på dagen. En del av innehållet skvimpade ut och blev liggande på gatorna. De öppna avträdena var utmärkta kläckningsplatser för svärmar av flugor, som trängde in överallt i bostäderna och var ett verkligt plågoris. Överallt hängde flugfångare i taken, och inte blev det bättre av att man tömde sina slaskspänner varhelst det passade eller inte passade. De som bodde i närheten av hamnen gick varje morron och kväll ut på de gamla träbryggorna med sina hinkar och slängde avfallet i sjön. En brygga kallades också ”Slaskebryggan”.
Vi hade egna får, och på våren satte vi ut dem på Manholmen. Där fick de vara hela sommaren och togs i land i oktober. Då skulle slakten ske. I köket röjdes allt undan och sofflocket placerades på två träbockar. Fåren slaktades och kropparna lades på locket och styckades. Vid slakten fick jag vara med och samla blodet i en spann, och jag gladdes då åt att vi skulle få blodpalt till kvällen. Att det skulle vara olämpligt att barn fick vara med vid slakten tänkte varken vi eller våra föräldrar på, det var bara något helt naturligt.
Det var inte många som hade råd att köpa nya möbler, utan man köpte begagnat på auktioner. I allmänhet var det då vägglöss ”väggpanker” i sådana möbler, både i sängar, byråer och bakom tavlor. På vårarna tog man ut sängar och soffor och försökte bli av med lössen på olika sätt. Jag minns att far doppade en hönsfjäder i terpentin och försökte komma åt med den i alla springor.
Det var trångbott ofta beroende på att många hyrde ut rum med del i kök. Syskon delade bädd, man låg ibland ”skafötters”. Maten var enahanda, mest välling och gröt. Min mor var född 1862, och hennes uppfostran präglades av den tidens åsikter och fördomar. I barnupp- fostran ingick mycket av skrämsel, fast i stället för att skrämma med sotaren intog satan en framträdande plats.
Utanför mitt hem rann en liten bäck, som fylldes vår och höst, men på sommaren var den nästan uttorkad, och där fanns då mängder av flugor. Hushållsavfallet slängde vi i regel på Kockebackarna, där det då bara fanns ett enda hus. Allt stjälptes upp direkt på marken, men senare byggdes en stenmur upp runt en avgränsad plats, och någon gång då och då kördes avfallet bort.
För många barn var denna plats ett eldorado, för där sprang man omkring barfota och samlade ben och skrot, som sedan såldes till Wilhelm på Röö för några ören. Men inte blev man sjuk!
Åren omkring första världskriget var en knapphetens tid för grebbestadsborna. Livsmedel och bränsle var ransonerade. Mor stekte bröd i den inmurade bakugnen, som eldades varm med ljung. Den repade vi på bergen runt omkring. Hos Asplunds köpte vi paltbröd, som inte var ransonerat och som fick ersätta en del av det vanliga brödet.
Under de här åren kom det en ambulerande biograf till Grebbestad, och filmerna kördes i kommunalhuset. Det var ofta seriefilmer, som kunde hålla på en månad eller så med en föreställning i veckan, som en slags följetong.
Klasskillnad var det också bland barn förr. Det var skillnad på mat- säck till skolan mellan barn från välsituerade hem och arbetarhemmens barn, också i klädsel. Bättre mans barn hade hela och rena kläder, medan de sämre lottade kom i lappade byxor och klänningar. Skulle man bort någon gång med föräldrarna till ett släktkalas eller liknande så hade man en nattkappa med löskrage och lösmanschetter.
Det var billigare än att köpa en vit skjorta. Till god uppfostran hörde att barn molteg bland vuxna. Bara om man blev tilltalad, skulle man svara, artigt och försynt, och en viss blyghet var också passande för ett barn.
Några år före första världskriget skulle man kanske kunna kalla Grebbestad en idyll – för somliga!
Den gamla konservfabriken, som då övertagits av AB Sveriges förenade konservfabriker, fisket, i synnerhet småfisket och nordsjöfisket efter makrill, och stenhuggeriet var befolkningens huvudsakliga näringsfång.
Klasskillnaden mellan olika yrkesgrupper och människor i olika ekonomiska förhållanden var mycket stor. Det fanns osynliga och oskrivna lagar, som inte fick överträdas. För en ”högreståndsperson”, som prästen i församlingen, bevisade alla vördnad och aktning, men kanske mera av inställsamhet och rädsla än av uppriktig högaktning. Den kristendom, som förkunnades i kyrkan, var mörk och livsfientlig. Som barn minns jag pastor Sundbäcks straffpredikningar, i vilka han på ett målande sätt beskrev helvetets alla fasor. För mig som barn verkade det hela rätt så spännande, men de äldre kanske betogs av en isande skräck inför de hemska syner som utmålades för dem.
Det skulle väljas ny präst i Tanums församling. Av de två kandidaterna hade tanumsborna bestämt sig för den ene. Nu var det ju så före 1909 att rösträtten var graderad i en s.k. fyrskala efter inkomst och förmögenhet och därmed efter beskattningen. Vid valet ansågs folkets kandidat ha en säker övervikt, då greve Trampe på Mjölkeröd ”med knarr i stövlane stegade kyrkogången fram och nedlade sin röst”. Han höll på den icke önskade prästkandidaten, och hans fyrtal räckte till att slå ut alla de andra väljarna tillsammans.
Se fler bilder som illustrerar Holger Källströms minnen. Till galleriet
Allt gott är ej beständigt, det tager en gång slut,
Och många de nog sörja, när julen köres ut
av ilskna juleknutar, som detta jobb har fått,
att störa andras glädje, för oss det känns så svårt
I Grebbestads samhälle man dock tar saken lätt,
Ty alla samhällsborna de har ett lättsamt sätt.
de tager vad som kommer och ser blott tiden an,
Och därför mina vänner, de icke sörja kan.
Hos Asplunds var vi inne, vår bagare så fin.
Vi träffa genast Asplund och hanses Karolin.
Där fick vi kaffe, småbröd och även gökar två,
Så utför Lydénbacken vi ganska glada gå.
Till Reichenbergspalatset vi knacka på av hin,
Där blev vi snabbt insläppta, fick kaffe, bröd och vin,
Och när vi sedan skubba och utför trappan gick,
Av själva herren Reichenberg vi varsin cigarr fick.
På gatan i samhället vi syntes sedan gå,
Men därifrån vi sjappa snart, i fred vi ej fick gå,
Ty vart vi sökte skubba, vi blev ej barnen kvitt,
De voro efterhängsna, ja rent förargerligt.
Men räddning fanns i faran, det kallas kan för flax,
Vi sprang som själva tusan in till Augusta Ax.
Vi tänkte för oss själva: Hon oss nog kastar ut!
Men tänk er vår förvåning – vi fick oss var sin sup!
Så prata vi och skrattade och kalla henne ros. Till tack för denna artighet hon bjöd på lungemos.
Men tiden nu var inne att säga här farväl, Och våra blickar möttes, däri låg all vår själ.
Sen styrde vi vår kosa till Mikael Thorén. Där fick vi fyra öre, vår glädje den var ren.
Och utav unga fröken vi fick en bok så skön, Vari vi kunde läsa, vad syndarn får för lön.
Hos Ekvall och hans Alma, vi gästa deras hus, Och där vi hade trevligt, herr Ekvall bjöd på snus.
Ja, så var visan ändad, ja så var visan slut. Det handlar blott om detta: Att gånga juleknut.
Att "gå Knut" är en gammal sed förknippad med tjugondag Knut då julen definitivt är över. Barn och ungdomar och ibland vuxna, klädde ut sig och gick runt i husen där de bjöds på godsaker eller dryck. En Knutgubbe fick inte tala för att inte röja sin identitet. Den sista gången vi fick besök av en Knutgubbe var 1982.
(Birgit Greby)
Om juledagens morgon var lyst i varje vrå, Å mor ho for till körka å skulle höra på
Hur Anderberg han talade om Maria och dess barn Å mänsklighetens ondska å satans arge garn.
På predikstol å rämmer de tänte mange lys, Å Tanums vise männer klev upp i Herrans hus.
Å Larsson mä si stampa han pressa Herrans löv, Men gamle August trampa å gamle göbbar söv.
Men allting har en ände, skön tiden syntes lång, Snart ljusen är uppbrände å i templet hörs en sång.
Att söd`ne usle snuppar de fröjda ingen mö, Di kan di få behölle tills jej en gang ska dö.
Holger Källströms kommentar till visan:
”I anslutning till den här visan får jag tillägga, att den tidens fattiga efter jul- och nyårshelgens slut tildelades dessa ”ljussnuppar” = ljusstumpar, som var ganska nedbrända, så det var nog inte så mycket att få ens för de fattiga, och det var väl därför som de här ”snupparne” kommer till användning i den här visan”.