Havet

en dikt av Gunvor Ljungström

med inledning av George Ljungström

Inledning

Gunvor var inte som Ebba Lindqvist* född vid havet, men vid Varnumsviken en flik av Vänern. Från övervåningen på villa Eknäs i Kristinehamn – i det hus hon levde sina barnaår såg man Varnumsviken och hamnen. Vyn var etsat i hennes minne. Där hade hon tagit sina första skär på skridsko och badat/simmat i Skymningen.

Utsikten över sjö och hav återkom Gunvor ofta till.

När vi 1986 flyttade in på Härlidsvägen blev övervåningen en kär uppehållsplats för Gunvor med dess fönster mot söder väster och norr. Här har man utsikt över större delen av samhället, dessutom vilket var viktigare, över Grebbestadskilen, hamnen, Koskär, Vadskär samt mot Manholmen, Otterön och Musön. Även utsikten mot väster över Svinnäsbergen och Sövallsbergen och mot norr kyrktornet.

I ”allrummet” på andravåningen hade hon sitt skrivbord, sin radio med skivspelare samt telefon och även TV. Och inte att förglömma sina musikskivor.

Från denna plats följde hon årets växlingar. Och noterade dem i minnet.

Så länge hon orkade var handarbeten, såsom sömnad, stickning, vävning, virkning och knyppling samt även tapesseriarbeten såsom omklädning av möbler kära sysselsättningar, när det blev en stund över från alla hennes övriga engagemang.

I ”allrummet” hade hon spinnrock, garnvinda och knyppeldyna och en större spånkorg för mindre arbeten samt tidvis en mindre vävstol.

Vid ett tillfälle 2011 sökte jag ett skrivblock och hittade ett i Gunvors skrivbord, i vilket det fanns en text. Handstilen var Gunvors. Texten var ”Havet”.

Georg Ljungström

* Ebba Lindqvist, Grebbestads stora poet, skrev bl.a. dikten Den som är född vid havet.

Havet fryser,

Fukten stiger ångar

dimman höjer sig

formar sig som

mjuka toppar

stiger sakta mot

himlen liksom våra

böner, faller sakta

mot jorden likt små

små glittrande diamanter.

Kylans bönesvar.

Havet ligger

vitt, blankt, stilla,

öarnas kontur

skuggas i isen,

sakta kläs stenarna

vid stranden i

vinterdräkt, solen

glittrar, ute i viken

dansar dimman

en lätt slöjdans.

Allt är stilla.

Solen lyser över havet,

sprider sitt guld,

isen är blå,

blå i skimrande turkos

blå som vinterns himmel.

Solen stiger, isen guldfärgas,

skarpt gulvitt bländande

kallt isrosorna värms,

för att frysas på nytt.

Luften är kall.

Solen sjunker, rosa,

blått, orange lik musslan i sitt hölje

allt tonar över i vitt

kölden lägger sig

Havet frys.

Månen lyser över havet

havet är vitt, fruset

himlen är djupblå

stjärnorna tindrar

öarnas kontur smälter

in i mörkret

kylan håller havet i sitt grepp.

Havet ligger

bundet av isen,

Molnen stiger över horisonten

Regnet kommer

allt blir ett rått töcken.

Havet löser sig.

Dimman kommer,

mjölkvit sveper

den havet, allt

blir ett töcken,

konturlöst.

Vinden kommer

Dimman lättar.

Solen bryter,

färgar dimman

djupaste blålila

med gyllne kanter.

Solen speglar sig

i dimman

sänker sig bak horisonten.

Likt ett gyllne klot

ligger den kvar i

dimmorna.

10.

Stormen kommer

Havet höjer sig.

Den första vindkåren

likt ett spjut skär den

över havet.

Havet böjer sig,

vågorna piskas av

vinden.

Blågröna vågor

med en krans

av vitt skum,

höjer, sänker sig.

Vinden viner

Havet brusar.

Gunvor Ljungström