Minnen, berättade av Irene Eliasson, Stina Hansson och Per Henriksson
Berättat av Irene Eliasson och hämtat från pensionärscirkeln “Grebbestad förr i tiden”, 1982.
Från den stora branden vid landsfiskalsbostaden i mina kvarter minns jag fortfarande skräcken, när vi, min mamma och jag, var på hemväg från ett besök hos en släkting i Ertseröd.
Stora svarta rökmoln syntes på himlen åt grebbestadshållet, och vi gick så fort vi kunde för att komma hem. Vi visste ju inte var det brann heller. När vi äntligen kommit till Bryggeridammen och genade ner över Kockebackarna fick vi se, att det brann i närheten av vårt hem.
Vattenlangningen var då redan igång från en pump, som finns kvar än idag. Det hade bildats kedja. Det gick till så att någon pumpade upp vatten i spänner oupphörligt, och sedan gick den fyllda vattenspannen från hand till hand oavbrutet från pump till brand-härden, som låg ungefär 100 meter ner mot Prinseprången. Män och kvinnor, unga och gamla, alla som kunde hjälpte till. Så kom de tomma spännerna tillbaka, och så fortgick det tills mer hjälp kom.
Fem hus brann ner den gången. Löven på träd och buskar hos oss sveddes i den starka värmen.
Berättat av Stina Hansson och hämtat från en intervju som Erick R Eklund gjorde med henne 1982
När jag gick tillbaka till Grebbestad fick jag höra ett konstigt ljud, som jag aldrig hade hört förr. Då jag kom fram till bäcken där det gamla bryggeriet låg, fick jag se Adolf Tretom med en konstig apparat, som han liksom pumpade. Det lät som ett jämmer. Det var en brandlur, för det hade börjat brinna nere i samhället. Spring ner och hjälp till! Gå inte till skolan utan hjälp till att släcka! skrek Tretom. Jag gjorde så. Sen stod vi skolflickor och många andra och langade vatten till klockan elva på natten.
Då hade fem hus brunnit ner. Två gamla tanter, Augusta och Maria, som var kamrater till mig på konservfabriken, ägde var sitt litet rart hus med blommor i fönstren och så propert och fint. Båda husen brann, medan tanterna var på fabriken. När dom kom hem var deras hus nerbrunna. De satt på berget intill och grät. Den ena var liten och krokig.
Per Henrikssons minnen berättade av sonen Göran Henriksson
Det fanns ingen motorbrandspruta i Grebbestad utan man började släcka med att langa vatten i spänner från hamnen. Dessutom fanns det en handpump modell större som pumpades av två man. Det blev dåligt tryck pga av höjd och lång väg till bränderna.
Man täckte västra och sydvästra delen av Dybergs fastighet med brandsegel. Tog det sig i den fastigheten fanns risken att halva samhället skulle stryka med.
Efter ca 3 timmar kom det en ångbrandspruta med båt från Strömstad och då fick man tillräckligt med vatten för effektivare släckning.
Givetvis var folket i husen vettskrämda och chockade. I en av de hotade fastigheterna började man med att bära ut vedspisen från köket, den var viktigast att rädda, hur nu en järnspis kunde brinna upp.
