%20-%20Med%20text_kopia.jpg?withoutEnlargement&resize=68,29)
Badortsliv i Grebbestad
Badortsliv i Grebbestad 1861 och 1955
Pehr Adolf Edgren och Lena Wichman
Förord av Lena Wichman
År 1993 fanns att läsa i Bohusläningen/Dals Dagblad en artikelserie av Bruno Svedäng, f.d. rektor i Åmåls gymnasium. Han hade på Riksarkivet funnit en dagbok, skriven av fältläkare Pehr Adolf Edgren. Denne man hade skrivit dagbok i hela sitt liv och efterlämnade över 1000 handskrivna sidor från 1800-talets början. Bruno Svedäng hade renskrivit dagboken och publicerat fyra avsnitt om familjen Edgrens tillvaro som badgäster i Grebbestad sommaren 1861.
Den 7 juli 1861 anträder familjen Edgren, maken Per Adolf, hustrun Sofi, sonen Gustaf och pigan Christine den långa färden från Skövde till Grebbestad.
Tåg, och ångbåt är samfärdsmedlen. Resan har tagit två dygn och vädret har till familjens lättnad varit fint. T.o.m. den fruktade överfarten över Soten har varit lugn.
Här nedan följer nu några avsnitt av herr Edgrens egna ord med en historisk betraktelse över Grebbestad och badgästkulturen samt beskrivning av livet som badgäst.
Ångbåten lägger till vid Ångbåtsbryggan i Grebbestad.
Redan kl 5 eftermiddagen landsteg vi i det anspråkslösa Grebbestad. Vädret var vackert och Soten lugn. Grebbestad är ett fiskeläge eller rättare en liten köping eller handelsplats, bebodd av några hundra innevånare; med flera hus av två våningar, 4 st handelsbodar samt en god hamn. Några sjökaptener är här bosatta, men största delen är fiskare eller skutskeppare.
Grebbestad i slutet av 1800-talet.
År 1844 inrättade herr J. A. Lundblom ett varmbadrum för medicinska bad i sin bostad. Huset lär ha legat mellan Nordholms Ur och Guld och grillkiosken vid Torgets nordöstra del. Huset brann ner efter några år.
Red. anm.
Lundblom som dock var första upphovet att göra Grebbestad till badort, anhöll hos den nya badstyrelsen att den skulle köpa hans gamla badhus eller lämna honom under hans få återstående år, 500 riksdaler i årlig pension, men badstyrelsen
besående av handlande Andersson, Liljenberg, gästgivare Smith, (en släkting till fru Flygare- Carlén) och kronolänsman Strömberg gav Lundblom ett bleklagt nej till svar och den gamle mannen skrev ett poem om vad han uträttat och det goda han velat. I detta skaldekväde förekommer följande slutvers:
Då kanske någon minnes än,
Den fattiges, den sjukes vän,
Som fostrat denna stiftelsen,
Och lönts med – icke något än!
Det nya badhuset beläget i änden av köpingen vid hamnen var ännu inte fullt färdigt. Visserligen var badrummen i ordning, men societetslokalen var ännu ej fullt inredd och inga möbler anskaffade varför de offentliga nöjen som under vår närvaro arrangerades tillställdes på herr handlanden Liljenbergs sal. Dessa frequenterades av helt få badgäster och tillställarna tröttnade snart på att göra sig besvär för så klena resultat.
Först på 1840-talet blev Grebbestad inregistrerad bland badorternas antal. En f.d. handlande, som han själv kallade sig, gyttjedoktor A.J. Lundblom, byggde här ett badhus, litet och tarvligt som hans egna tillgångar, och lät trycka tillkännagivanden om badinrättningen, och berömde i synnerhet havsgyttjan, som ett kraftigt medel mot gikt, reumatism, lamheter, nervåkommor etc. etc. Och under årens lopp började badgäster hitkomma och fann sig väl av baden och under herr Lundbloms läkarvård. Gyttjan blev i synnerhet prisad och försändes till andra badorter, även långt upp i landet, sedan dr. Liborius i Göteborg givit den testimonium.
Sedan kom Höök och i sin analys av diverse badgyttjor och i sin avhandling därom, sökte han bevisa att gyttjorna ej ägde den ringaste annan verkan än vad som genom frottering åstadkoms, helst när gyttjan innehöll skal av fina conchyllier och kiselinfersarier varigenom friktionen ökades, ty någon absorption genom hudytan stod ej att bevisa.
Nu började det underbara och kurativa hos gyttjorna försvinna, men Grebbestad fortfor att besökas och som mer och mer badgäster tillstötte på detta tarvliga badställe, varifrån all slags flärd och lyx var bannlyst så bildades ett bolag och ett nytt tidsenligt badhus byggdes vid hamnen och den fattige Lundbloms eländiga badhus blev öde i synnerhet som provinsialläkaren Drougge här bosatte sig.
Det "nya" badhuset. Verksamheten bedrevs till 1985 då badhuset revs.
Emellertid var badhusets belägenhet passande och på en god plats med rent vatten, då däremot Lundblomska badhuset låg längre in i viken, varest man städse såg dränkta katter, och döda hundvalpar kringflyta och hela havsbotten täckt av fiskrens och all möjlig orenhet.
Troligen bodde Edgren med familj i detta hus, Kaptenshuset. Det ligger på Kaptensgatan i Grebbestad och förvaltas idag av Kaptensgårdens vänner.
Vi fick rum hos kapten Lind, som själv var ute på sjöresa, men hans fru och tvenne fullväxta döttrar tog väl emot oss, och vi fick disponera hela nedervåningen i hennes hus. Övre etagen beboddes av grosshandlare Engström med familj från Göteborg och värdfolket själva hade inhyst sig i en bod-byggnad på andra sidan gatan.
Umgänget mellan badgästerna var ingalunda livligt, dock var de som hade bekantskap sinsemellan mycket ofta små kollationer, hos oss var väl mer än ett halvt tjog kaffebjudningar under den tid vi var här, liksom vi flera gånger var hos Gahns, Frykstrands samt nästan dagligen med Richters och i synnerhet med fru Nordenfelt.
Här rådde jämlikhet och det mest enkla ogenerade liv och man såg dagligen grevinnorna Oxenstierna och Adlercreutz med ett kläde knutet över huvudet såsom vanliga jungfrur själva på staketet utanför deras bostäder upphänga de våta badlakanen till torkning.
Inga vanliga nöjen fanns och förströelserna bestod i promenader och klättring i klipporna ävensom segling och fiske. Alla människor härstädes älskar havet och deras käraste stunder var på sjön, varför man fick se små pysslingar såväl gossar som flickor ständigt ligga i båtar och ökstockar och paddla omkring i hamnen.
Sofi hon badade, Gustav promenerade kring i bygden och såg på fornlämningar med fru Nordenfelt, som har mycket sinne för dylika forskningar, och jag tillbragte min mesta tid på sjön med fiske i sällskap med Kjellerstedt och Bernhard Richert.
Fisket var även rikligt. Jag höll med lätthet vårt hushåll med fisk.
Här är god tillgång till havsprodukter. Vi åt varje dag färsk hummer, ostron och räkor som en fiskare varje morgon levererade för en obetydlig ersättning. En vacker hummer kostade 6 skilling, ett tjog ostron 4, 6, eller 8 skilling allt efter storleken och för några slantar fick man ett helt fat räkor.
Den 6 augusti gjorde vi avskedsvisiter hos de kvarvarande badgästerna ävensom hos Köhlers, Drougges, Schmidts, Linds, fru Lundblom, Liljenbergs m.fl. och packade in våra effekter för att följande dag avsända vår jungfru till sjöss och själva till lands lämna detta badställe.
Här slutar avsnitten ur Pehr Adolf Edgrens dagboksanteckningar.
Slutord av Lena Wichman.
Så förflöt dagarna i ett stillsamt tempo, Sofie badade kalla bad och hämtade krafter och levnadsmod, Gustaf stärkte sin kropp och sin kunskap om den fornordiska historien där han kryssade fram bland rösen, hällristningar och gravfält i den karga bohuslänska naturen. Pehr Adolf försörjde sin lilla familj med egenfångad fisk och lärde sig plocka ostron med ett specialverktyg, en lång stång med brytjärn att lossa ostronen från underlaget och en tång att plocka upp desamma med. Och Christine, får man förmoda, bäddade sängar, stekte torsk och hängde upp våta handdukar till tork.
(Efter en månad av trivsam samvaro med goda vänner och nya bekantskaper är det dags att packa koffertarna och återvända till hemorten Skövde. Återresan sker enbart till lands utom för Christine och bagaget, som skickas med båt till Uddevalla. Vädret är dock så uselt att familjen förbarmar sig över pigan och stannar kvar ett dygn innan vädret lugnat sig och Christine kan anförtros bevakningen av alla koffertarna till havs.)
Den 7 augusti 1861 sker så återfärden och Pehr Adolf Edgrens dagbok har berikats med ytterligare ett trettiotal handskrivna sidor om mödor och glädjeämnen på en enkel badort men ändå en av de sex mest kända badorterna på västkusten. Bristen på lyx och flärd bidrog med största säkerhet till att prisnivån var anständig och att Grebbestad som badort därmed var ett populärt ställe hos borgarklassen och mindre bemedlade adelsfamiljer.
Nöjena bestod av bl. a. segling och fiske.
Efter att ha stiftat bekantskap med Pehr Adolf Edgrens dagboksanteckningar från 1861 kan jag inte motstå frestelsen att jämföra mina egna badgästminnen knappt 100 år senare. Likheten ur badgästperspektiv finner jag slående.
Dagen efter sommarens skolavslutning i flickskolan år 1955 korsade en vit och brunröd Ford Taunus Karlstads stadsgräns och puttrade mot nya djärva mål, Grebbestad i Bohuslän. Där hade familjen hyrt in sig hos en fiskarfamilj i centrala köpingen. Far, mor, två 12-åriga döttrar, en tax, en landsköldpadda och en övergiven sumphöneunge, samt personlig packning och specerier att räcka för ett helt sommarlov, trängdes i fordonet.
Efter en lång resa genom ett vidunderligt vackert värmländskt och dalsländskt landskap vägleddes vi den sista biten av Grebbestads stiliga kyrktorn in i samhället.
Den smala slingrande Övre Långgatan fick kära mor att skräckslaget dra efter andan vid möte med bilar och cyklister. Vid den imponerande Pilen tog resan efter en sista högersväng slut och vi kunde ta värdfamiljens hus i besittning.
Pilen! Snart framme.
Tre rum och kök doftade ljuvligt av grönsåpa och hela interiören glänste skinande ren. Utedass, rinnande kallt vatten i köket och elektriskt ljus stod för bekvämligheten. Hygienen sköttes i diskhon. Husets ägare, två vuxna och en femårig dotter hade flyttat upp på vinden.
Tre sommarlov bodde vi i detta förtjusande timmerhus från 1870-talet klätt med vit panel och försett med spröjsade fönster. Under den tiden hann vi stifta bekantskap med många ortsbor och sommargäster och ett relativt livligt umgänge frodades i räkans och kaffets tecken.
Dagarna tillbringades som sig bör med bad tillsammans med kamrater vid hopptornet eller i kallbadhuset tillsammans med mor, mormor och ett oräkneligt antal andra tanter, som njöt av ogenerad nakenhet och livliga samtal.
Varmbadhuset som byggdes 1870 efter att det gamla dito från 1858 hade brunnit ner besökte jag aldrig trots att det var i bruk till mitten av 1950-talet. Men av många av kamraterna fick jag höra hur underbart det var att sitta på verandan en trappa upp och dricka saft och äta god kaka.
Badande vid Hopptornet.
Onsdagar och lördagar var det dans på dansbanan vid Torget. ”Hela” Grebbestad var där och lyssnade på Bagarns som spelade taktfast polka, hambo, vals och foxtrot på gitarr och dragspel. En helig rit att glädjas åt, vilken familjen Edgren 100 år tidigare tyvärr inte kunnat åtnjuta. Badhusbolagets tappra försök att ordna trivsamma sammankomster fick inget gehör av 1861 års badgäster.
Till helgerna kom far bilande från Karlstad.
Med honom vid rodret for vi med bohussnipan på fisketurer och badresor till idylliska små vikar på öarna i närmsta omgivningen. Där passade vi på att skrubba bort veckans avlagringar med borsten ingnodd med löddrande saltvattentvål som flöt elegant på vågorna om man råkade tappa greppet. Att kosta på ett varmbad i badhuset gick av kostnadsskäl inte an.
Fiskelyckan var oftast god. Två varv runt gröna pricken vid Håskär garanterade en lyrtorsk och därmed räddad middag. I de flesta vikar fanns ostron att sörpla i sig på plats. Humrar som fastnade i näten släpptes ut och hälsades välkomna åter i september. Blåmusslor var ingen konst att plocka från stenhällarna i vattenbrynet och de slängdes direkt på en öppen eld i en brandsäker skreva där de kokade i sitt eget salta spad tills de öppnade sig. Himmelsk gudaspis.
Nu väntar bad och fiske.
"Arons Johannas" hus blev vårt 1958.
Efter tre år som inhyrda sommargäster, köpte far och mor 1958 ett genuint 2-vånings torp från 1844 i centrum, för den facila summan av 14 000 kr. Huset fanns alltså redan på plats sedan ett trettiotal år när familjen Edgren gästade Grebbestad.
I dag bor min syster och svåger på heltid i detta väl bevarade hus med sin pytteträdgård, Viss modernisering har dock skett. Nu finns både varmt och kallt vatten i ledningen, en elektrisk spis står bredvid vedspisen som blivit avlastningsbänk och en kyl och frys har klämts in i ett hörn.
Det känns som att karbonpapper kunnat ligga mellan mina och Pehr Adolfs upplevelser. Bad, fiske, båtresor, promenader och studier av hällristningar och gravfält, kaffekalas och supéer i glada vänners lag. 1861 eller 1955, vari ligger den egentliga skillnaden mellan de två seklernas badgästliv?
Jag tror inte att mina föräldrar i sin vildaste fantasi hade tänkt sig en sådan utveckling av en rätt främmande idé om badortstliv vid havet. Somrar i ett skomakartorp vid Kinda Kanal i Östergötland hade dittills varit modellen för avkoppling.
Men här är vi nu 66 år senare, min syster och jag. Ättlingar till en familj som 1955 blev otroligt väl bemötta av en ung räkfiskarfamilj, som förtroendefullt lämnade över sitt hem till fullständiga främlingar.
De lånade ut en liten utombordare så vi kom ut på havet när vi inte blev medbjudna på deras egna bad– och fisketurer, accepterade vårt lilla menageri och hjälpte till att leta reda på sköldpaddan när den gömde sig i sallatslandet.
Kilovis av nykokt småräka som inte gick att sälja i handeln landade regelbundet på vårt köksbord. Lillflickan, fem år, följde oss tvillingar i hälarna över stock och Stöbergssten och utgjorde en fantastisk underrättelsetjänst. Vad hon inte visste om Grebbestadbornas liv och leverne var inte värt att veta.
Med den positiva utgångspunkten är det kanske inte så märkligt att vår familj valde att återvända till Grebbestad och samma familj tre år i rad och sedan tog chansen att köpa eget hus. Värdfamiljens välvilliga bemötande spillde över sympati att gälla hela Grebbestad med omgivning.
Mitt hus sen många år. Men det var i grannhuset allting började.
Småräkan gick inte att sälja - men var välkommen på vårt köksbord.
Somrarna i Grebbestad blev för mig och min syster en självklar del av sommarloven. Vi sommarjobbade i Grebbestads kiosker och matserveringar och kunde spara ihop till entréer i Lunden och till vinterns nöjen i hemstaden Karlstad.
Så länge mor och far levde gästade vi dem med våra familjer och levde badortsliv någon vecka eller två. Då bjöds på fantastiska midsommarfester tillsammans med grannar och svärföräldrar. Långbord dukades genom hela huset från gavel till gavel. Barn sprang runt, hundar skällde och skratten rungade.
Jag bebor sedan 23 år en något större fastighet, staketgranne med det hus vi hyrde in oss i de första åren. 67 steg längre bort bor syster och svåger.
Nu är det min och systers tur att ta emot släkt och vänner som vill leva badortsliv. Våra förutsättningar är enklare: Kyl och frys, rinnande varmt och kallt vatten, badrum med dusch och vattentoa och tvättmaskin underlättar vardagens bestyr. Eftersom vi är helårsboende är inte heller besöken årstidsbundna till sommaren utan kan spridas ut över hela året. Jul i Grebbestad har blivit en fin och stämningsfull tradition.
Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454 - Swish 123 53 508 22
Copyright © All Rights Reserved
