Lotten Andersson

Lotten Andersson

Nedtecknat av Erick R Eklund efter Ann-Margrete Holms anteckningar 1983

Lotten Andersson
Teknniska Wäfskolan, Borås.

Teknniska Wäfskolan, Borås.

Lotten planerade att utbilda sig vid Tekniska Wäfskolan i Borås, men fader Emanuel ansåg att flickor inte hade behov av någon utbildning, så han vägrade att hjälpa henne med respengar. Hon skrev då till Hushållningssällskapet och fick bidrag till resan, men det är obekant om hon fick någon hjälp av sällskapet under studietiden 1880 – 82. Hon for så med båt till Göteborg och vidare till Borås med tåg.

   På skolan lärde hon olika vävtekniker, bl. a jacquardvävnad. Ännu finns en filt och ett par mattor i denna teknik bevarade, en matta för övrigt på industrimuséet i Göteborg tillsammans med ett par av hennes maskiner.


Hon tycks ha klarat sig på att väva och sy på beställning, och hon kunde till och med sända hem en del små julgåvor, som hon själv tillverkat. Fadern fick ett hästtäcke, som ansågs alldeles för fint att lägga på en häst. Det blev i stället ett beundrat sängöverkast. Syskonen fick väskor och halsdukar.

   Själv fick hon då och då ett paket hemifrån, som kunde innehålla saltade matvaror eller ett par nya kängor tillverkade av byskomakaren Adolf. Annars var julklappar sällsynta i hemmet på Ryland, även om Emanuel en gång slog på stort och inhandlade en del småsaker till barn och tjänstefolk och till och med en fin lampa, som kostade fem kronor till huset. Då hade sannolikt Karl förlett honom. I ett brev till Lotten 1885 sägs det dock: ”Inga julklapper har han spenderat!”


Av syskonen var Olena den som Lotten hade mest kontakt med. De brevväxlade och diskuterade vävning, sömnad och mode, och till Lottens kursavslutning hade Olena sytt henne en ”vacker svart klänning” av ungefär samma snitt som ”läsmamsellerna” varit utstyrda i våren 1882.

    

Lotten Andersson,

1859-1935.

Charlotta – Lotta – var nummer fyra i en syskonskara på åtta, tre bröder och fem systrar. Hon föddes på Gerum den 3 februari 1859. Föräldrarna hette Emanuel och Katarina Andersson och var lantbrukare. 1870 eller -71 arrenderade de kronogården Stora Ryland. Där hade bostadshuset brunnit men ett nytt hus byggdes 1870.

   Också ladugården nybyggdes, och under tiden stannade föräldrarna kvar på Gerum. Lotten ensam fick då sköta hushållningen på Ryland för arbetslaget, fast hon inte var mer än 12 år gammal, och så liten att hon måste stå på en pall för att röra i grytan på spisen.


Av syskonen kom så småningom tre att emigrera till USA, medan en syster, Mathilda, förolyckades, bara tolv år gammal. Äldsta brodern Olof Martin gifte sig med Johanna i Åbrott och övertog denna gård, och Karl arrenderade tillsammans med sin Mathilda i Hallind under en tid Gissleröd i Lur. Han hade gått på Billströmska folkhögskolan och tilldelats Hvitfeldska stipendiet för fortsatt utbildning men föredrog att återvända hem för att förbli bonde. Systern Augusta gifte sig med lantbrukaren och bankmannen Carl Månsson i Säm. Karl övertog senare St Ryland efter fadern.


Olena besökte också en tid Lotten i Borås och skrev sedan om sin äventyrliga resa med tåg och båt och en intressant bekantskap hon hade gjort.Trots att vävskolan slutat på försommaren blev Lotten kvar i Borås fram i augusti. Dels hade hon tvekat att återvända hem efter två år i frihet att bestämma över sig själv, dels saknade hon de fyrtio kronor som resan skulle kosta. Hon hade fått löfte av Hushållningssällskapet att få ersättning för resekostnaderna i efterhand, men fadern vägrade att låna henne pengar. I stället lovade brodern Martin att betala ”om hon bara kom hem”. Han hade nämligen haft 60 kronor liggande hela sommaren! Lotten hade nu sänt hem sina vävstolar och maskiner men tvekade ännu att själv resa. Fadern hotade då att skicka tillbaka hennes saker till Borås och brodern Karl skrev:


”Nu är det hemkommet en massa maskiner och kram från dig och du är inte med. Pappa vill att du skall komma hem och försöka göra någon nytta med dem, eftersom du i hela två åren arbetat för att få dessa maskiner. Då du nu kommer hem, så får du hafva ritningar på väfstolarne, för det blir nog det första Pappa får skaffa dig – tag mått på den allra lägsta väfstolen som kan begagnas, ifall du skulle väfa något hemma. Hur skulle du väfa annars? Det är en fråga. Pappa skall försöka få ett rum i Tingshuset, som du får väfa i så länge… Det är icke så gott att veta, hur det skall löna sig hemma eller med väfningen, men man vet ju inget oförsökt.”


Hur det nu var hade Emanuel ångrat sig och skickade 30 kronor i ett brev till Lotten, ”för det blifver det bästa att skrifva räkning och sända till Göteborg när du kommer hem. Kom snart för dina maskiner och slagvärk börjar röstas allaredan”.

Undertecknat: Aktningsfullt Emanuel Andersson.


Även om Lotten inte precis längtade tillbaka under faderns förmyndarskap, reste hon ändå hem till sist. På Ryland kom hon mera att syssla med sömnad än med vävning. Hennes jacquardmaskin monterades aldrig upp, eftersom takhöjden i hemmet var alltför låg, och dessutom vävde de flesta själva sina tyger ute i stugorna men ville gärna ha hjälp att sy plaggen. Lotten och systern  Olena blev därför anlitade sömmerskor, for omkring i gårdarna och sydde under några dagar eller en vecka. Lotten var särskilt duktig att forma ut finare dräkter och festklänningar med turnyr, som var högsta mode. Allt sömnadsarbete gjordes ytterst omsorgsfullt. Tyg var dyrbart och plaggen måste hålla länge och sedan kanske kunna sys om. Sylönen för en hel klänning i modernt snitt och rikt dekorerad var fyra kronor, ett pris som höll sig fram mot slutet av 1800-talet.

   Ute på de större gårdarna fick Lotten äta med herrskapet i matsalen. Hon har själv berättat att hon märkte hur husmor då höll ett öga på vad hon åt. På Mjölkeröd hade hon en gång tagit för sig av något uppskuret kött och fick då höra; ”Ser sömmerskan sillen?” Hon kände sig djupt förödmjukad och glömde aldrig den episoden.


1885-86 arbetade hon hos en tillskärare i Kristiania, medan systrarna fortsatte sin sömnad på Ryland. Deras avsikt var att spara till en Amerikabiljett, och även Lotten hade planer på att emigrera. Av detta blev det dock ingenting sedan hon träffat Vilhelm Andersson, gift sig med honom och flyttat till Grebbestad 1888.

   Här fortsatte hon med sin sömnad och blev mycket anlitad av ”societeten” i samhället. Efter ett år startade hon en syskola i bostadens stora rum, och den kom att pågå ända till 1914. Hon tog emot omkring 12 elever i en vår– och en höstkurs. Terminsavgiften var tio kronor, och åtskilliga flickor kom på så sätt att få en god sömmerskeutbildning. Av eleverna lever ännu (1983) en kvar, nämligen 85-åriga fru Hanna Larsson, som gick höstkursen 1914.


Det var i november denna höst den stora översvämningen inträffade. Vattnet trängde in i ”Alphyddan”, som Vilhelms och hennes hus brukade kallas. Det bröt upp golvet i det stora rummet och förde med sig tångruskor och allsköns bråte och nådde slutligen tangenterna på taffeln!

   Hanna Larsson och en kamrat bodde då tillsammans i det norra rummet. Lotten kom in till flickorna och sa till dem att ligga kvar i sängarna.

   - Vattnet har inte stigit till fönsterbrädorna än i det stora rummet, så ligg ni kvar ett tag till!.

Kristiania 1907.

Kristiania 1907. Källa: Wikipedia

   Naturligtvis måste det till en ordentlig storrengöring efteråt, och golvet måste läggas om. När sedan tillbyggnaden av affärsdelen gjordes 1902 lades en hög stengrund, så att innergolvet kom att ligga cirka 60 centimeter över Alphyddans golvnivå, och de båda husdelarna förenades med en trappa på tre steg.

Högvatten på torget 1914.

Högvatten på Torget 1914.

Sparsamhet var en nödvändig dygd även i Lotten och Vilhelms hem. Gick någonting sönder måste det om möjligt lagas, och Vilhelm var mycket händig med detta. En avbruten kam sattes ihop med ett beslag av kopparplåt och några nitar, trasiga koppar och fat fogades samman med krampor och blev användbara igen.

   För att spara på fotogenen gick Lotten ofta upp vid 4-tiden under den ljusa årstiden och utnyttjade dagsljuset. Så brukade också skräddarmästare Israel Johansson på andra sidan gatan göra. Hon tyckte att hon fick mera tid att rå sig själv, göra beräkningar och tillklippningar och sy maskinsömmar. Under dagen kunde hon sedan övervaka syflickornas arbete med handsömnad på de tillklippta plaggen.


Några av flickorna gick flera kurser och fick då lära sig mer avancerade saker som mönstertillverkning och tillskärning. Kurserna avslutades ofta med ett besök på fotoateljén, där Lotten och flickorna förevigades i de vackra blusar och klänningar, som de förmodligen tillverkat åt sig under kursen. Några av de korten finns bevarade, har ramats in och hänger nu på muséet i Bockehuset. Där finns också Vilhelms maskin för tillslutning av fyrkantiga konservkärl, som prisbelönades vid Handels- och Industrimässan i Göteborg 1891.


Lotten Andersson sitter på marken till vänster. Fotot är tagen omkring 1910.

Lotten Andersson sitter på marken till vänster. Fotot är tagen omkring 1910.


Bland Lotten Anderssons kunder var fru Bernhardina Johansson, maka till sjökapten O M Johansson och dotter till Sivert och Johanna Lind, som ägde den gård, där kyrkan byggdes 1892.

   Lotten hade sytt fru Bernhardinas brudklänning 1886, och den har numera hamnat på Göteborgs Historiska Museum, skänkt av sonen, konstnären Nils Lind.

   I en bevarad anteckningsbok från 1904 kan man se priser och noteringar om tillbehör, foder, mellanlägg, knappar m m. Ett kjolfodertyg kostade 45 öre per meter, och närmare 130 plagg hade sytts upp under detta år.


Lotten och Vilhelm fick fem barn, varav en pojke dog vid ett års ålder. Dottern Viola, arbetade vid Viks skola. Lotten gick bort 1935. Affärsrörelsen fortsattes av sonen Heimer, som drev den till sin bortgång 1969.

Den rörelse som Lotten Andersson startade i slutet av 1880-talet har upphört, men ännu använder vi grebbestadbor ”Lotten Anderssons” som säker platsbestämning i samhället, men kanhända går epoken ”Lotten Andersson” förlorad i nästa generation i Grebbestad.


Rivningslov för fastigheten beviljades i januari 2020.

(Red. anm.)

Tillbyggnaden var mycket välkommen, eftersom ett rum i det gamla huset upptagits av lager för tyger och sybehör, och familjen varit ganska trångbodd. Nu fick man både butikslokal och kontor i nybyggets bottenvåning och tre rum en trappa upp. Inredningen i affärslokalen gjordes delvis av Vilhelms bror Johannes Backman, och värme fick man genom kamin i kontoret. I taket vid bodtrappan i det stora rummet hängde en bjällra, som plingade när en kund öppnade affärsdörren. 


Lotten hade god kontakt med sina systrar i Amerika, och de sände henne prover på nya tyger och modejournaler. Ett par sådana finns ännu bevarade. I dessa kunde kunderna välja modeller till sina nya plagg. Lotten hade god smak och rejäla varor, och hennes kundkontakter var oftast goda, även om det t o m på denna tid kunde förekomma snatterier. Hon har själv berättat hur hon kom på en kvinna, som plockat till sig ett par galoscher och gömt dem under sin vida schal. Det förekom att kunder ”borgade” varor, och det var inte alltid de sedan gjorde rätt för sig. Tiderna var svåra, och Lotten fick själv erfara vådan av att ”skriva på” växlar, en erfarenhet som hon sedan förde vidare till barn och barnbarn.

 Lotten Anderssons välsorterade manufakturaffär.

En kund i Lotten Anderssons välsorterade manufakturaffär.

På Anderssons trappa. Nr tre och fyra fr. v. är Lotten och Vilhelm Andersson.

På Anderssons trappa.

Nr tre och fyra fr. v. är Lotten och Vilhelm Andersson.

Ett par gäster färdiga för avresa med Helge Norén som chaufför. 

Ett par gäster färdiga för avresa med Helge Norén som chaufför. T. v. Heimer Andersson. Med skägg bakom bilen Vilhelm Andersson och bredvid honom Lotten. Mellan dem dottern Viola, lärarinna i Vik. 

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454 - Swish 123 53 508 22

 

Copyright © All Rights Reserved