Nedtecknat av Frank Ulmestrand 2016-09-10
Arnes pappa Kalle i Stenmal’n kom från Grönemad. Han var fiskare och skutskeppare. Han föddes i Stenmal’n och bodde hela sitt liv i Grönemad.
År 1934 låter han bygga ett hus på tomten mellan Thomassons och Henry Larssons hus. Byggmästare är Harald Hansson, även kallad Harald i Lur. Huset får namnet Karlsro.
Eftersom Arne och jag var lika gamla, det skilde bara en månad mellan oss, kom vi att bli lekkamrater i många år. Vi hade berget Månekullen mellan oss, och där höll vi ofta till med våra lekar.
I Månekullen hade det huggits mycket sten så där fanns mycket skrotsten som vi kunde använda när vi byggde våra hyddor. På några ställen hade det lagts upp stora stenar och där hade det ibland bildats hålrum mellan stenarna där vi kunde krypa in. Livsfarligt! Men vi tyckte inte det!
Arne Grönemo
Jag har ett minne från det jag var fem till sex år. Det kommer en pojke i min ålder springande med en papplåda i händerna. Han gråter och är mycket ledsen. Pojken hette Arne.
1930 föddes Arne på Hälsö utanför Havstensund. Samma år föddes jag. Arnes mamma Agnes kom från Hälsö och hans mormor och morfar samt tre morbröder bodde också där.
Både morfar och morbröderna var fiskare, och detta kom att få stor inverkan på Arne. Han kom att bo sina första fyra år på Hälsö och detta präglade honom under hela hans liv.
På 1930-40-talet fanns ännu ingen sophantering så skräpet las på diverse ställen. Thomasson som hade affär, bar upp sitt avfall till en liten soptipp i Månekullen. Där var vi och letade och ibland kunde vi hitta något som var mer eller mindre ätbart, till exempel lakrits.
1937, när vi skulle fylla sju år, var det dags att börja skolan. Det var bara vi två från Grönemad, och så Ingrid på Källarholmen.
Eftersom Arne och jag var födda sent på året, i november och december, så var vi nog ett par ganska små och omogna nybörjare.
Så när det var dags att gå till skolan såg jag inte till Arne. Mamma Agnes tyckte att Arne kunde behöva ett år till på sig innan han började skolan. Så jag fick tillsammans med mamma och utan Arne traska till skolan.
Arne var ofta hos sin morfar och mormor på Hälsö. Ibland fick jag också åka med i Kalles motorsnäcka. Det var alltid en upp-levelse att få komma dit! Jag minns att vi ibland klättrade upp till lotsutkiken på toppen på berget. När vi blivit lite större cyklade vi ibland till Havstensund. När vi kom dit skulle vi ju ro över sundet, men vi hade ju ingen båt.
-Vi lånar en eka här och ror över.
Så brukar vi alltid göra, sa Arne.
På Hälsö fick Arne ofta följa med sina morbröder ut och fiska. Han fick till exempel lära sig fiska hummer och vara med och tråla.
En dag när de var ute och trålade fick de se en mindre båt komma drivande. De bärgade båten som visade sig vara en livbåt. De bestämde att Arne skulle ha båten! Nu kunde vi komma ut på sjön när vi ville.
Arnes pappa ägde vid denna tid en kutter som kallades Golden Gate. Med denna gick han på fraktfart mellan länderna vid Nordsjön och Östersjön.
Eftersom Arne nu hade ett år på sig till nästa skolstart, blev det så att Agnes och Arne fick följa med på seglingar på de nordiska haven.
När Arne var hemma igen kunde han berätta om när de gått genom Göta älv till Otterbäcken i Vänern, om när de varit i Dröback i Norge och besökt Åbenrå i Danmark. Så när han så småningom började skolan var han en erfaren sjöman!
Så blev det då dags också för Arne att börja skolan. Men skolan var nog inte helt Arnes grej. Han tyckte inte om att sitta inne i ett klassrum hela skoldagen. Och läxor gillade han inte heller!
När vi gick i årskurs 4-6 fick vi ofta beting i matte. På lördag morgon skulle betinget vara avklarat! Det blev ibland problem för Arne. Jag minns en gång när han hade svårt att hinna med talen och tyckte att han behövde hjälp.
Min syster Gunvor som gick i sjuan när Arne gick i femman var mycket duktig i räkning och brukade ha rätt på alla tal.
När Arne insåg att han inte skulle klara av sitt beting frågade han Gunvor om han inte kunde få låna hennes gamla räknehäften.
– Neej, det får du aldrig, sa Gunvor. Jag minns inte hur det löste sig för Arne den gången, men svårt för att räkna hade han egentligen inte. Det visade han inte minst när han hade blivit egen företagare och skulle räkna på jobb!
Sundet Havstensund 1951
Detta var under andra världskriget och allting var nu ransonerat, bl. a. ägg, så det var ganska vanligt att folk åkte ut på holmarna och plockade måsägg. Det gjorde Arne och jag också. På bohuslänska kallades måsfåglarna måga, småskåre och storskåre. De svenska namnen var fiskmås, gråtrut och havstrut. Vi hittade mest mågägg men högre upp på holmarna fanns även småskåre- och storskåreägg. Det hände att vi ibland tog med oss ejderägg också, fast de var fridlysta. Ibland åt vi äggen stekta men oftast användes äggen i sockerkakor. Äggen hade starkare färg på gulorna, så det blev väldigt fina sockerkakor.
Men vi fiskade också ibland. Det fanns gott om vitling och en gång fick vi nio tjog, 180 stycken! Vi hade några gånger sålt makrill för Arnes pappa i Grebbestad och det hade gått bra så vi tänkte göra det samma med vitlingen Men den visade sig vara svårsåld!
Då sa Arne:
- Vi cyklar ner till Tretom. Han kanske köper fisken?
Jo, Tretom, som var fiskhandlaren i Grebbestad, kunde tänka sig att köpa vår fisk. När vi vid ett senare tillfälle träffade på Tretom frågade han om vi kom ihåg när vi försökt sälja fisk till de ”domme käringane” i Grebbestad som inte ville köpa vår fisk.
- Men jag köpte fisken, sa han. Och ni fick bättre betalt av mig än ni skulle ha fått av käringane!
Nu när vi hade Arnes julle kunde vi också fiska hummer. Vi fick låna hummertinor av Kalle.
Men när man ska fiska hummer kan man inte lägga tinorna var som helst, inte på lerbotten till exempel. Det fanns inget ekolod på den tiden utan vi bogsera tinorna till stora stenar och grund. Arne höll i tinnetåget och jag rodde. När Arne kände att det tog emot på botten var det bra.
Vi fick en hel del hummer, men ibland var förstås några på gränsen att räcka till. Om det var någon millimeter som fattades hände det att vi försökte töja den lite. Men det hjälpte inte, för när hummerhandlaren kom och mätte de allra minsta, kastade han dem i sjön!
Hummerhandlaren kom med båt från Kämpersvik och efter båten hade han en sump som var formad som en båt. Jag minns att han hette Torvald Joelsson.
Av Arne fick jag lära mig att vricka jullen med en åra bak. Han visade mig också hur man kunde segla med sprisegel. Vi hade inget eget segel men vi fick låna ett som var virat runt en mast och stod i sjöboden. Det var Arnes farbröders, Ture och Jarl, och som de hade använt till sin rosnäcka. En gång råkade seglet haka tag i en påle vid bryggan, och det blev en stor reva i det. Seglet var gammalt och skört. Vi rullade seglet på masten och ställde in det i sjöboden utan att säga något. Ture och Jarl kom säkert aldrig att sakna det heller.
En gång skulle vi gå iland på Skärbogen, skäret med de fyra sjöbodarna på. Jag hoppade iland först. Arne skulle komma efter med fånglinan i handen.
Men när han böjde sig fram för att få tag i land började jullen glida ut. Han blev hängande med händerna på land och fötterna i jullen. Till slut släppte han med fötterna och han hamnade i vattnet. Vid denna tid var Arne knappast simkunnig, och det såg ut att gå riktigt illa. Men på det stället där Arne hamnade gick det ut en bergsklack, ca 60-70 cm under havsytan. Arne blev stående där och vi hjälptes åt att få upp honom på land.
Sedan tog han av sig de flesta kläderna och slog dem i berget för att få dem torrare. Han ville inte att mamma Agnes skulle få reda på att han ramlat i. Då kanske vi inte skulle få åka ut på sjön igen. Väl hemma märktes det snart att han var våt, men det blev ändå inget båtförbud.
En gång när vi var ute för att plocka ägg fick vi se ett par nykläckta måsungar i ett bo. Vi tog med dem hem och la dem i en papplåda i källaren hos Arne. Vi tänkte föda upp dem och göra dem tama. De hade god aptit och växte till sig ganska fort. Det gällde att hålla dem med fisk.
Men de åt också annat, till exempel kycklingar. Pappa Lars hade ju hönseri. Tuppkycklingarna, som ju aldrig skulle lägga några ägg, var vi tvungna att göra oss av med. En gång hade vi tre döda kycklingar som vi skulle mata måsungarna med. Den största måsungen slukade först en kyckling, och sedan en till. Den mindre måsen kämpade med att få i sig en kyckling, men det gick inte så bra. Den större måsen såg sin chans, och drog kycklingen ur näbbet på den mindre. Men det var ganska fullt i magen, så benen blev hängande utanför näbbet.
Ibland när vi varit ute och fiskat och gick uppför backen kunde vi möta de kraxande måsarna som tydligen tyckt att de fått vänta alltför länge.
En gång kom Signe, som var syster till Evert på Sa’n, bärande på dem. Hon hade mött dem på vägen och undrat vad det var för tama fåglar. De fick följa med oss hem igen.
När de blivit ganska stora tyckte vi att vi måste lära dem att flyga. Vi kastade upp dem i luften men det gick inget vidare med flygningen. Vi gick upp i Månekullen där de kunde få lite mer luft under vingarna. Och så småningom lärde de sig. De blev ju mycket tama och de blev ett trafikproblem här i Grönemad. En dag blev den minste av dem påkörd av en större trampbil och så svårt skadad att den dog. Men den större av dem klarade sig bra och gav sig ut på allt längre och längre flygturer och en dag återvände den inte igen. Men det hände ibland när vi var ute på sjön att den kom och satte sig i båten. Några gånger hade den också med sig en kompis.
Vi växte ju upp under andra världskriget och även om Sverige inte var med i kriget så berördes vi ändå på olika sätt. Så var ju till exempel importen av de flesta varor stoppad, endast den s k lejdtrafiken tillät en del handel med utlandet. En dag sa Arne till mig att jag skulle gapa och blunda. Det gjorde jag och Arne stoppade något i munnen på mig. Först fattade jag inte vad det var, men så kände jag att det smakade banan! Det hade kommit en båt med bananer, som Lasse Dahlquist skrev i sin visa.
Men det var inte bara göteborgare som skulle få smaka på bananerna, de skulle distribueras även till andra delar av Sverige. I Thomassons affär fanns en lista där man kunde skriva upp sig om man ville ha bananer. Mamma hade av någon anledning missat detta, så vi fyra barn fick inga bananer. Arne tyckte tydligen synd om mig, och lät mig också smaka. En gest jag aldrig glömde!
Arne hade en katt som hette Sara och en hund som hette Kickan. Sara var ibland ute och slarvade och allt som oftast fick hon kattungar. Dem slog man oftast ihjäl. En gång hade hon varit uppe i Månekullen och hittat de döda kattungarna som hon kom släpande hem med.
En enda gång fick Kickan hundvalpar. Arne ville absolut att de skulle behålla dem, men pappa Kalle sa att de skulle slås ihjäl. Då tog Arne lådan med valparna och sprang iväg. Kalle kom springande efter, han hann ifatt Arne och fick tag på valparna och slog ihjäl dem, trots Arnes förtvivlade protester! Jag undrar om Arne någonsin glömde detta.
Under ett par somrar på 40-talet hade jag sommarjobb som plåtpojke i Brobergs bageri i Grebbestad. Det var Ruth och Karl-Åke som ägde bageriet. Ruth var min faster. En dag frågade Karl-Åke om jag och Arne kunde tänka oss att sälja glass från en vagn. Vi sa ja och började nere på torget i Grebbestad. När det var fotbollsmatch på Hagavallen gick vi dit. På Badortens dag var det alltid fest i Charlottenlund och där sålde vi mycket glass. Jag vill minnas att det gick bra med vår glassförsäljning, bättre än fiskförsäljningen!
Efter sju år i folkskolan var skolan slut. Jag hade ju börjat ett år före Arne, så när jag sa adjö till skolan måste Arne fortsätta ett år till. Det gillade han inte alls!
När pappa skulle bygga det nya hönshuset i ”Dammen” hjälpte både Arne och jag till att gräva för grunden. Det var 1946, så vi var båda 15 år. Men en dag kom inte Arne. Var fanns han? Jo, han hade börjat hos Åhlunds elektriska i Grebbestad!
Ett år senare fick jag ett erbjudande att börja i Harald Hanssons byggfirma. Harald bodde i Grönemad, så han visste att jag hade hjälpt pappa att bygga hönshuset. Han hade mycket att göra, bl a arbeten för badortsföreningen, så när jag nu började hos honom fick jag som första jobb att reparera dansbanan i Charlottenlund. Detta blev början till nästan tio år i hans firma!
Så nu hände det ibland att vi träffades på jobbet, Arne som elektriker och jag som snickare.
En gång hade Harald ett arbete med att reparera Rännelanda prästgård i Dalsland. Vi var bl a tre snickare från Grebbestad. Det skulle komma en elektriker från Grebbestad.
Så kom då Arne. Jag minns att prästens fru blev mycket förvånad. Hon hade väntat sig en vuxen karl, sa hon, och så kom denna unga pojke! Jag minns att vi fyllde 17 år när vi var där. Men Arne hade inga problem med att klara jobbet.
I prästfamiljen fanns två söner och en dotter. Den yngste pojken var 15 år och Arne och han fann varann som två själsfränder. En söndag hade de lånat prästens bil, ingen av dem hade körkort, så klart, men det gick bra ändå. Prästen gick ute på vägen och väntade. Ingen bil syntes till, men så småningom kom de. Men pastor Hagner tog det lugnt, lyfte på hatten, sa god morgon till Arne och åkte iväg till kyrkan!
Tyvärr inträffade något mycket tragiskt medan vi var där. Den 15-årige Lars fick en mycket allvarlig hjärnhinneinflammation, och efter en kort tid var han död.
I slutet på 1940-talet och början på 50-talet hade inte vinkulturen slagit igenom på allvar. När ungdomar skulle ha roligt och berusa sig var det inte vin utan brännvin som gällde. Arne kunde ibland få lite för mycket av det goda och blev ganska berusad.
En gång hade han varit på Gästis och skulle gå hem till Karlsro. Men på grund av allt brännvin kände Arne sig tydligen ganska varm. Kanske hade det blivit fel på värmeregleringen i hjärnan. När han kommit i höjd med Johan i Gatans hus vek han av på vägen mot Kuseröd och började klä av sig. Han tog av sig plagg efter plagg och hängde upp kläderna på grenar. Men skjortan med manschetter och dessutom knäppt i halsen var omöjlig att få av sig. Med skjortan över huvudet vände han tillbaka och knackade på hos Johan. Det var nog ganska chockartat för Johan när han fick se figuren på trappan. Men han kände säkert snart igen Arne och han fick låna en overall och ett par gamla gymnastikskor. Enligt Johan satte Arne full fart och sprang hemåt på Grönemadsvägen.
Arne bodde i övervåningen på Karlsro och på morgonen kom mamma Agnes upp för att se till honom.
- Men var har du kläderna, frågade hon. Här ligger det bara en gammal overall och ett par gymnastikskor.
Arne kunde inte förklara hur det hängde ihop. Förmodligen kom han kanske ihåg något om Johan. Arne gick in till sin granne Sven Tollmén och bad honom följa med ut och leta efter kläderna. När de gått en bit in på Kuserödsvägen fick de se en slips hänga på en gren. Och där hängde byxorna längre bort. Kavajen var också snyggt upphängd. Och skorna stod prydligt vid ett träd. De gick in till Johan och lämnade tillbaka overall och gymnastikskor och fick höra hans version av det hela.
Kalle i Stenmal’n var född 1902, så 1952 fyllde han 50 år. Det hade säkert druckits en hel del starksprit under kalaset. Gästerna började ge sig iväg på natten. Arne sa att han också skulle gå ut en stund, men pappan sa att han skulle stanna inne.
-Nej, jag ska gå ut, sa Arne.
Kalle tog tag i honom, men Arne slet sig lös och plötsligt var det fullt slagsmål! De hamnade på golvet och pucklade på varandra. Det blev nog Arne som fick övertaget. För mamma Agnes blev det en fruktansvärd upplevelse. Arne sprang ut och följde sedan med sin farbror Ture hem. Han fick sova där resten av natten. Nästa morgon kom Agnes för att be Arne komma hem igen. Men Arne ville inte gå med och det dröjde någon dag till innan han gick hem. Kalle hade inte alltid, som jag tyckte, behandlat Arne på ett juste sätt, och nu i fyllan och villan kom gamla aggressioner ut! Men det tycktes som om Kalle från och med nu fick en annan inställning till sin son!
Arne slutade sina dagar 2016, 86 år gammal.
