från en bandinspelning 1972, renskriven av dottersonen Anders Sjöberg 2015.
Intervju med Agnes Johanna Carlsson (Molle), född Christiansson (1880-1973), i intervjun kallad M.
Smeknamnet Molle kom till pga att ett barnbarn, Ylva, som barn hade svårt att lära sig säga mormor, utan sade Molle istället. Så fick hon alltid heta Molle i familjen.
Intervjun utfördes på hösten 1972 av barnbarnen Eva Olkiewicz, i intervjun kallad E, och Anders Sjöberg, i intervjun kallad A, Stockholm, på Danvikshem, Nacka. Utskriften är gjord av Anders Sjöberg i maj 2015. Man får vara uppmärksam på att intervjun gjordes ca fyra månader före Molles bortgång.
Olle Fredrik Christiansson (1844-1904) var sjökapten. Han var musikalisk och spelade bl a dragspel. 1885, när Justina väntade deras fjärde barn, lämnade han Sverige för att aldrig mer återvända. Han skickade heller aldrig hem några pengar. 1904 drunknade han och ligger begravd någonstans i USA, troligen i Alaska.
M: Pappa var sjökapten. Jag kommer ihåg en gång när han kom hem – han satt vid bordet och lekte med mig. Så blev han arg på mig, jag kastade ut mig i gången. Men där fick jag ju inte länge stå. Han kom och tog in mig igen. Men han var snäll emot mig också. Det kommer jag ihåg.
E: Du var första barnet.
M: Jag var äldsta flickan. Frans var äldst.
E: Det kanske var något speciellt också med en liten flickunge.
M: Ja, det kan nog hända det. Att det var det. Frans var fem år när jag kom till denna jorden.
E: Men du hade inte pappa hemma så länge. Har du fler minnesbilder av honom än den där gången när du satt på bordet? Minns du fler saker? Episoder?
M: Inte mycket kan du tro. Jag kommer ihåg den där dagen när han reste för att aldrig komma igen mer. Det kommer jag ihåg. Då följde mamma honom till Fjällbacka. Det var ångbåt då. När hon kom igen, hur hon låg och gråt på soffan i kökskammaren och gråt. Hon var förtvivlad.
Olle Fredrik Christiansson
(1844-1904).
E: Tror du hon visste att han inte skulle komma hem igen?
M: Nej, det visste hon väl inte, men ändå du vet. Ge sig ut på en långresa så vill det till. Och så väntade hon ju Gerda då. Detta var i augusti och Gerda kom i oktober.
E: Kommer du ihåg när pappa sade adjö till dig?
M: Nej, jag minns inte det.
E: Hur länge var det meningen att han skulle vara borta då?
M: Det var det aldrig fråga om. Fem år väl.
E: Så det var från början meningen så långt?
M: Ja, det var det alltid när de for till Amerika, så skulle de vara borta i fem år. Och sedan skulle de komma hem. Han kom aldrig hem igen. Han skickade aldrig hem några pengar heller.
E: Det var många som inte kom hem.
M: Jadå.
E: När slutade mamma din och hoppas, tror du.
M: Ja, se det har jag ingen aning om.
E: Levde ni aldrig med det där att … när pappa kommer hem så…
M: Nej. Det tror jag aldrig att vi talte om en gång. Som jag kan minnas. Fråga på.
Pappa Olles grav,
förmodligen någonstans i Alaska.
