Intervju med Agnes Carlsson ("Barnmorskan")

Tiden på barnmorskeanstalten

Vi fick bara arbeta och arbeta och återigen arbeta. Så det var inte mycket att hämta. Det var inga timmar och gå vänta på att nu ska jag bli ledig, och nu ska jag bli ledig.

  Och den veckan vi var på förlossningsavdelningen, fick vi bara vara där hela veckan. Vi fick ta emot alla som kom. Naturligtvis fick jag slumra emellan på något ställe. Men du kan tro det var litet det. Utan det var bara till att ta emot. Det var en flicka som svimmade, för hon var så trött.  Vi visades ingen hänsyn.

Vi hade en sträng lärare, han var duktig. Det han lärde, det gick in i skallen och sitter där kvar. Sedan 1904-05. Åh, vad han var duktig. Trots att han var sträng och svår och svor och regerade. Så tyckte vi om honom i alla fall. Gud nåde den som inte kunde svara rätt, då blev han så arg så. Han slog boken i katedern och gick.  - Och ni tänker att bli barnmorskor, sade han. Jojo.
  Och så gick han. Och kom igen nästa dag. Han var lika sträng med hygienen. Det fick inte finnas dammtussar på golvet, då fick vi på tafsen. Men han slog aldrig. Det vågade han inte. Det gjorde han aldrig. 

Ungefär 32 eller 33 barnmorskestuderande gick där på en gång. Tror jag. Kommer inte ihåg.

Dom oäkta barnen fick döpas men det var svårt att få någon att ställa upp som fadder. En gång var det en flicka hemma i Grebbestad, jag minns inte hennes namn. Hon blev med barn med en lång stilig pojke. Hon kom en natt till mig och sa:
- Åh fröken Christiansson, vill ni vara så snäll att komma.
  Jodå, jag gjorde iordning väskan och vi knallade iväg, den blivande mamman och jag. Mamman gråt och gråt och gråt och jag sa:
- Det är ett liv ni ska sköta nu.
  När jag kom fram, så satte hon sig bara på en stol och gråt.
- Jag kan inte bli hjälpt med det utav någon. Vi kan gå upp och väcka Victoria och fråga om hon vill komma och hjälpa mig.
  Då bodde hon i huset intill. Jodå, Victoria kom. Och vi klarade upp det förstås. Men sedan gick jag där och skötte som jag skötte alla andra naturligtvis. Och så kom hon en dag, en fredag var det väl, och så gråt hon igen den arma kärringen och sa att hon hade varit överallt och hon kan inte få någon fadder. Ingen ville vara fadder till en oäkta unge. Och så sade jag:
- Gå upp och fråga Victoria om hon vill vara med. Så kan vi två gå till kyrkan med ungen. 
  Ja, det gjorde hon och Victoria gick med när jag gick med. Så jag fick bära ungen. När hon berättade för prästen att fröken Christiansson och Victoria Johansson skall vara fadder sa prästen:

- Åh, ska hon vara fadder till den.
  Den du, han var pappa till Anna Präst, han.
Vi döpte ungen och gick hem med den igen. Men sedan vet jag inte, om vi fick kaffe. 

Så kom hon ner till mig och då hade sytt till två små fönsterbordsdukar med blå förgätmigej i varje hörn, för jag var så snäll emot henne, sade hon. Jag kunde ju inte vara stygg mot henne, för att hon skaffat sig en unge. Det hade inte jag med att göra. Usch, stygga var dom, kärringarna förr. 

Sedan flyttade hon och sonen ifrån Grebbestad. Efter tjugofem år så fick jag ett sådant rörande brev från henne. Då skrev hon till mig och talade om hur snäll och duktig han var, hur han arbetade. Han var chaufför. Och hur snäll jag hade varit förstås. Det hade varit roligt att ha haft kvar det brevet.

En gång fick Torbjörn, min son, stå som fadder. En fru som låg hemma hos mig, det barnet var inte oäkta. Det var bara fattigdom som gjorde att hon fick ligga hemma hos mig. Och få barnet. De hade ett rum och kök och 10-12 ungar. Det var inte gott då. Det hände väl en tre-fyra gånger att dom fick ligga hos mig. 

Det var ingen skillnad på förlossningarna ute i stugorna. Det gick till där som på alla andra ställen. Dom fick ha sina värkar tills ungen kom. Och så gjorde jag i ordning så att barnet fick luft och vad det behövde. Föderskorna låg i sängen men om det blev tångförlossning lade man dem på köksbordet Då fick man ha skivorna nere och göra en kortbädd och lägga henne därpå och det var flera personer som höll armar och ben och så fick jag sköta det andra själv bäst jag kunde. Oftast var det grannkvinnorna som hjälpte till. Om karlarna ville vara med i rummet fick de det allt. Så det där med att papporna är med på förlossningen, det är inte så modernt. Ibland var det bara han och jag. Det fick vara någon att hålla tag i när det var som värst.

En kvinna från resandefolket, det var min siste patient det. Hon låg borta i en vrå på tältet på halm. Med en säck över armen. Och hennes man låg, så man inte kunde se honom, på dunbolstrar. 

Efter förlossningen sade hon till mig – du koka litet soppa till mig, jag får ingen mat. Och då kokade jag en treliters spann full med fruktsoppa. Visste inte vad jag skulle hitta på. Kunde inte gärna koka köttsoppa, för den kunde hon inte äta kall.

Och så hölls de nere på Gästis och drack och drack och drack och gjorde slut på alla pengar. 

  -Jamen, du kan säga till frun på Gästgivaregården att hon får icke lov att sälja så mycket öl till dem.
  För de hade dansbana och 25 öre inträde. Och de dog och de … Uschiamej.

Maken kom hem till mig en gång. Torbjörn, min son, hade en liten fiol, den ville han köpa.
- Nej, den kan du inte få köpa för den är inte min, sade jag.
- Och så den där kistan, du vet, den kinesiska, får jag köpa den lådan.
- Nej, den lådan är inte till salu, sade jag. Det kan du vara säker på. Den är min den.
  Ja. Och så stannade han hemma och ville köpa än det ena, än det andra.
Dom köpte och sålde saker.

Så var det någon som hade gått förbi och sett när de började och ta ner sin boplats, och jag ringde till polisen. Det var Ernst Coleman.

  - Du får vara snäll och gå bort och säga att han får inte komma och fläcka pannan utan att betala barnmorskan.

Ernst sade:

  - Hur mycket ska du ha då?

  - Jag ska ha 25 kronor sade jag.

  Ja, det var åtta – tio dagar, två gånger om dagen. Det var mycket skötning det för en person det. Skötte om gumman, så hon blev ren och snygg. 25 kr var inte för mycket. Och det fick jag också. i tjugofemöringar. När polisen kom, ser du, då vågade han inte. 

Och så sade hon till mig:

  - Du göra så att jag inte får flera barn. Nej, det kan jag inte sade jag. Det är omöjligt, det kan jag inte. Det var aldrig någon som frågade mig heller. Mer än hon. Det var så naturligt så.