från en bandinspelning 1972, renskriven av dottersonen Anders Sjöberg 2015.
Intervju med Agnes Johanna Carlsson (Molle), född Christiansson (1880-1973), i intervjun kallad M.
Smeknamnet Molle kom till pga att ett barnbarn, Ylva, som barn hade svårt att lära sig säga mormor, utan sade Molle istället. Så fick hon alltid heta Molle i familjen.
Intervjun utfördes på hösten 1972 av barnbarnen Eva Olkiewicz, i intervjun kallad E, och Anders Sjöberg, i intervjun kallad A, Stockholm, på Danvikshem, Nacka. Utskriften är gjord av Anders Sjöberg i maj 2015. Man får vara uppmärksam på att intervjun gjordes ca fyra månader före Molles bortgång.
A: Kan du berätta litet vad det var för människor som bodde på Florö?
M: Ja, de jag minns, var farmor till grevinnan/friherrinnan Richthofen. Det var hennes farmor och farfar. Ja, henne kommer jag ihåg.
A: Flyttade de därifrån sedan, Richthofen?
M: Jadå, han var mycket gamlare än mig, ser du. Han blev ingenjör.
A: Jaha, vilka var de som bodde på Florö?
M: De var fem barn på Florö. Det var bara en som fick leva och fick bli någonting, det var Alfred. Kommer du ihåg Alfred?
A: Nej.
E: Berätta.
A: Var han son till de här Richthofen?
M: Nej, han var son till kapten Johansson på Florö. Och kapten Johansson var son till Abela. Hon som hade brännvinsförsäljning …
A: Gjorde de brännvin där?
M: Nej, det hörde jag aldrig att de gjorde. Men de tog hem.
A: Berätta mer om Florö. Vad var det mera?
M: Ja, det är inte så mycket mer att berätta. Jag minns så litet av dem, ser du.
E: Du sade att Abela hade brännvinsförsäljning. Hur såg man på det där?
M: Då låg det båtar, det var på vintern detta, ja. De kunde gå från den ena båten ifrån Färdins brygga på Fläskö till Florö. Så tätt var det med sillfiskare. Ifrån Orust och Tjörn, alla ställen där bortifrån.
E: Och alla var på väg till henne för att ta sig ett järn.
M: Naturligtvis, det var klart.
E: Hur ofta kom de dit? Kom de dit varje dag flera gånger om dagen?
M: Det kan jag inte säga, det tror jag inte de gjorde. Men jag kommer ihåg de hade en som var på Tistelö och fiskade hummer. Jag tror att han var från Fjällbacka. Och så skulle han till Florö och köpa brännvin. Och så blåste hatten av honom. Och så: Var har du hatten då? Vad ska du snacka om hattar, sade han. Det är väl inget att snacka om. Han fick aldrig hatten igen i alla fall, fangen.
E: Men han tyckte det var väl värt…
M: Men brännvinet räddade han. Det var ju huvudsaken i alla fall. Så festade de på kvällarna, vet du och …
E: Var det bara karlarna med när de satt och festade?
M: Jajamen, inga fruntimmer.
E: Tog de aldrig med sig brännvinet hem till frun och satte på bordet på lördagskvällen?
M: Nej, aldrig.
A: Men vem var denna Abela? Hur kom hon till Florö?
M: Ja, det vet jag inte. Jag har aldrig hört det.
A: Vem var hon gift med då?
M: Inte ens det vet jag.
E: Vad fick hon för sorts rykte när hon gick och skänkte ut brännvin. Hade hon dåligt rykte?
M: Det tror jag inte att hon hade…
E: Var det lite småfint t o m? Hon måste ju ha haft en del pengar?
M: Ja, det hade hon allt.
E: Det blev mycket bättre folk kanske?
M: Det vet jag inte.
A: Firade ni inte jul ihop på något sätt?
M: Aldrig.
A: Men ni åkte till julottan har jag för mig att du har berättat någon gång.
M: Jae, vi åkte till kyrkan en gång. På isen. Vi fick gå och ha med oss en kälke och dra varann. De hade en dotter som hade epilepsi som inte var riktigt normal. Och en pojke som hette, jag kommer inte ihåg vad han hette. Han var idiot kan vi säga. Och så hade hon denne herre som bara festade. Du kan tro, hur sent han kom hem på natten, så skulle hon stå nere på bryggan och ta emot honom. Det var en herre, ser du.
Och så var det en vacker dag som han skulle ha sin post in. Och det var en förfärlig storm och oväder. Och hon bad honom: Snälla Alfred, låt barnen vara hemma. Nähä, han hade sagt att de skulle iväg. Och de drunknade på vägen. Bägge två drunknade på vägen. Det var någonting för den arma mamman det. Kanske för honom också, det vet jag inte. Men jag vet vad hon hade.
