Seden att Gå Knut

Seden att Gå Knut i Grebbestad

Av Hans Hedängklev

 

Denna text kommer ifrån Studiecirkeln ”Det gamla Grebbestad”.

Historiehäfte: Grebbestads historia del 7.

Innehåll: Om folkseder i Norden och om deras ursprung och utbredning. Seder i Grebbestad under kalenderåret.

 

 

 

Hans Hedängklev berättar:

Ännu på 1930-talet förekom allmänt seden att ”gå Knut” på vissa platser i Bohuslän, bland dem Grebbestad.

 

Både vuxna och barn klädde ut sig på Knut-kvällen, den 13 januari. ”Knutarna” , som de kallades, blev bjudna på rester av julgotterna. Barnknutar fick ibland småmynt. Vuxna knutar kunde bli bjudna på en sup, om det fanns julbrännvin kvar. Under arbetslöshetsåren i början på 1930-talet var det många, som gick Knut, ofta yngre karlar.

 

Små barn blev ibland rädda, när knutarna kom. Det var spänning på Knutkvällen. Skall det snart bulta på ytterdörren? Skulle det komma in knutgubbar och knutkäringar?

Knutgubbar, tidigt 1920-tal. Foto: Ivar Lind
Knutgubbar 1953. Foto: Ivar Lind

Jag minns, att vi hade hela köket fullt med knutar en Knutkväll, när jag var fyra eller fem år. Våra jakthundar, som brukade få vara inomhus en stund på vinterkvällarna, var ganska arga på knutarna, men de hade stor respekt för min far och fick nöja sig med att morra och visa tänderna mot gästerna.

 

Själv kröp jag upp på kökssoffan och in bakom min fars rygg, varifrån jag tryggt kunde beskåda de underliga besökarna, som mor förplägade med julgotter, pepparkakor och hembryggt vinbärsvin.

 

Knutarna i min barndom var ofta och skickligt och roligt utklädda. Masker och dräkter var för det mesta hemmagjorda. Yngre kvinnor klädde ofta ut sig till karlar och lade ibland ner stor möda på att verka riktigt maskulina. Karlarna däremot kunde vara utklädda till stora och anskrämliga käringar. Det kunde också förekomma knutar, som var utklädda till negrer (man kallade de svarta ”negrer” på den tiden, kineser eller indianer – på den tiden ännu betraktade som exotiska folkslag. Troll, fyllegubbar, zigenare, dandies, sotare och bagare var annat man, som man klädde ut sig till.

Det gällde för knutarna att förställa sig väl – särskilt att förställa rösten – så att de inte kunde bli igenkända. Det var en ära att inte bli igenkända.

I hemmen räknade man ofta, hur många knutar man hade haft på besök, och man samtalade ofta dagarna efter Knut-kvällen om vilka knutar man trott sig känna igen och vilka som varit svåra att eller rentav omöjliga att identifiera. Jag tror, att man i hemmen uppfattade det som ganska hedrande, om man fick besök av många knutar.

 

Men min far betraktade besök av knutar, som föga hedrande. Han kallade knutarna för ”julebockar”, och jag förstod snart av hans föraktfulla tonfall, när ”gå Knut” kom på tal, att han inte hade mycket till övers för seden.

 

Far hade växt upp och fått sin fostran i ett nordbohuslänskt hem, som präglades av sträng schartauansk religiositet. Som vuxen man var han inte särskilt religiös, men normsamlingen från hans barndomshem behöll han livet ut, och den färgade hans livssyn och stödde hans fördomar. Att gå Knut var för honom ”jönseri”, och knutarna stod för min far i en klass under tomten, som han också hade sina dubier om. För far var knutarna blott och bart tiggare - och vad värre var – de var tiggare, som inte behövde tigga.

 

Jag vet inte, hur mycket min fars barndomshem hade blivit utsatt för besök av ”julebockar”. Men när han gift sig och bosatte sig i kustsamhället Grebbestad, fick han finna sig i att en kväll varje år konfronteras med knutar – åtminstone under 1930-talet.

Knutgubbe 1958. Foto: Ivar Lind
Knutgubbar 1953. Foto: Ivar Lind

Det var mycket spring, stoj och skrik ute i samhällets gator på Knutkvällen, då knutföljena drog fram mellan stugorna. Man ville gärna försöka ta reda på, vilka knutarna var. Särskilt ynglingar och halvvuxna pojkar försökte avslöja de utkläddas identitet. Om de trodde, att det var kvinnor i karlkläder, kunde det gå så långt, att de försökte ”känna efter” på lämpliga ställen, hur sådana karlar egentligen var skapta.

 

Av fars halvkvävda men lättolkade ”visor” om ”julebockarna” förstod jag ganska tidigt, att han inte förväntade sig, att jag skulle sälla mig till bettlarskaran på Knut-kvällen. Därför kom jag att tillhöra åskådarna.

 

Under tiden för andra världskriget och under åren därefter minskade intresset i samhället för knutgående. Seden kändes kanske inte längre meningsfull.

Jag har funderat över om knutarna själva visste, varför de skulle ”gå Knut”, och över vad knutarna och de människor, som de besökte i hemmen, förväntade sig och fick ut av besöken. Som jag såg seden, hade den en klar social funktion, och för de interagerande – knutarna, de besökta och knutarnas medlöpare och förföljare ute i gator och gränder – har väl denna funktion varit den medvetna och viktiga. Men sedens rötter i äldre tid torde man inte ha känt till eller funderat över.

 

Knutseden i Grebbestad tycks – medan den ännu hade någon betydelse – av invånarna där ha uppfattats som ytterst lokal.

 

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454

Copyright © All Rights Reserved