Reinhold Rydström, stenhuggare

Reinhold Rydström, stenhuggare

av Björn Rydström

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454

Copyright © All Rights Reserved

 

- Ska Du gå till Svinnäs idag?


Reinhold tittar på sina söndervärkta händer med sitt någorlunda friska öga. Synen på det andra har berövats av en stenflis, en vanlig yrkesskada bland stenhuggare. Han funderar några sekunder på vad han ska svara Jenny, väl medveten om att hennes portmonnä är nästan tom.


- Jag undrar om ”Kalle-Kalle” och Bengren tänker sig dit, svarar han undvikande.
 Det är gott och varmt i stugan intill Asplunds bageri på Skomakaregränd. Regnet slår lätt mot rutan i snålblåsten. Inomhus sprakar det i kaminen.


- Jag sätter på kaffekälen, säger han för att vinna tid.

 

Han sneglar åt det fyrkantiga bordet som dominerar rummet. Där ligger en trave böcker. Högst upp Ivar Lo-Johanssons första roman Vagabondliv i Frankrike från 1927. Längre ned Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär och en dubbelvolym av Jan Fridegårds Jag Lars Hård. På skänken vid sidan av bordet finns Harry Martinssons självbiografi Nässlorna blomma och därunder Bernhard Nordhs Folkhemmet.

 

Litteratur är Reinholds främsta intresse, men att läsa går långsamt. Han tvingas använda förstoringsglas. Radio lyssnar han inte på. Mottagningen är alltför dålig på grund av Stöberget strax intill. Men socialdemokratiska Ny Tid går han noggrant igenom. Ny Tid som när den kom ut 1882 hade underrubriken ”Organ för klass-medveten arbetarrörelse.”

 

Proletärförfattare

Övrig fritidssysselsättning är kortspel med stenhuggarkolleger och då och då en stund med det tvåradiga dragspelet. Långa tider av arbetslöshet har inneburit gott om tid att läsa. Folket i Bilds billighetsutgåvor av Moa Martinsson, Eyvind Johnson, Albert Viksten, Bernhard Nordh och andra proletärförfattare har varit och är en välsignelse.

Han slits mellan att gå till AK-arbetet på Svinnäs eller att börja läsa nyanskaffade Vagabondliv i Frankrike. Men det senare skulle innebära en förlorad dagsinkomst. Varje krona, varje öre är behövlig. Den ersättning Karl Karlsson, Oskar Bengren, Carl Oskar Olsson, Anders Aronsson och andra får för att förstärka försvarsanläggningarna vid infarten till samhället, sjövägen, är oerhört låg. Men den håller svälten från dörren. Han tar två Albyl till kaffet för att lindra värken från reumatismen.

Väntan på pension

Alla börjar komma till åren. Reinhold är 63. För hans del återstår fyra år till den välsignade pensionen. Riksdagen har beslutat att den som fyllt 67 ska få tusen kronor om året, sextonhundra för gift par, samt möjlighet till bostadsbidrag. Inte så mycket kanske, men betydligt bättre än tidigare. Pensionen är en knapp fjärdedel av den genomsnittliga indu-striarbetarelönen på omkring 4.500 kronor.

- Regeringen har äntligen låst dörren till fattigstugan, som ”Lill-Oskar” uttryckte det under en paus i arbetet på fortet längst ut på Svinnäs när man diskuterar pensionsreformen.

 

Svunnen storhetstid


Reinhold, ”Kalle-Kalle,” Bengren och de andra har länge insett att stenindustrin i samhället är över. Stenbrotten i Ulmekärr, Ulmekärrsand och de på Otterön slog igen för nästan 15 år sedan. Det är en stark kontrast till sekelskiftet när Reinhold som sjuttonåring kom till Grebbestad från Blekinge, den mo-derna stenindustrins vagga.

 

När han anlände var det gott om arbete och hyggligt betalt. Småbrotten i Ulmekärrsand med utskeppning i Grönemad var i full gång. Intensivt arbete var det också i det stora brottet i Ulmekärr vars sten lastades på fartyg i Edsvik. På Otterön höll flera brott på att öppnas. ”Lill-Oskar” Olsson och Anders Arons-son tillhörde de som efterhand flyttade in i arbetarbarackerna där.

En tid före kraschen och året därefter hade dock efterfrågan på granit nått samma nivåer som före första världskriget och även överträffat dem. Men då hade många stenhuggare givit upp och sökt annan utkomst.

 

Nu var det inte enbart stenhuggarna som hade det svårt. 1922 var arbetslösheten i landet 34 procent.

Eländigt 30-tal

1930-talet blev som nämnts förödande för stenindustrin. En-bart i Bohuslän var över 5.000 stenhuggare utan arbete 1934-1935. Året därefter lämnade omkring 3.000 yrket för gott. Åtskilliga stenbrott längs bohuskusten lades ned inklusive de runt Grebbestad.

Tiderna var så dåliga att en del tvingades lämna hus och hem. I det avseendet var Reinhold och Jenny lyckligt lottade. De kunde bo kvar i skomakarestugan, Jennys föräldrahem, som de tagit över efter Samuel Johansson och hans fru Lotta.

Nytagna bilder

- Har vi mycket uppskrivet på Koopera? frågar han.


- Tillräckligt, svarar Jenny som i likhet med samhällets andra stenhuggarfruar sällan handlar någon annanstans. Inget ont om privathandlarna, men kooperationen är en viktig del av den arbetarrörelse som Reinhold tillhört sedan han som ung började hugga sten i Blekinge.


- Snart är det dags att betala, säger hon. Vi ligger efter.

 

Svåra tider


Det är hösten 1946, men problemen för samhällets sten-huggare hade börjat långt innan krigsåren 1939-45. Efterfrågan på granit hade sjunkit dramatiskt efter depressionen som bröt ut 1930. Den exportinriktade och konjunkturkänsliga stenindustrin var nära kollaps. I likhet med andra hade han överlevt tack vare statliga AK-arbeten.

AK-arbetena, inte alltid lokala, hade inneburit att han varit borta en hel del från Jenny och yngste sonen, Ragnar. De övriga var redan utflugna. Den äldste, Filip, hade direkt efter börskraschen 1929 mönstrat på Svenska Amerikalinjens kryssningsfartyg ”Gripsholm” som wienerbrödsbagare. Det fanns ingen sysselsättning i samhället. Han har just kommit tillbaka efter 17 år till sjöss med få längre avbrott i land.

 

- Jag ser att August är på väg, säger Jenny medan hon vattnar Flitiga Lisa och pelargoniorna som pryder det lilla vardagsrummet.

Reinhold tittar ut genom fönstret ner mot vattenpumpen utan-för Albert Nordholms hus. Jenny har rätt. Arbetskamraten och grannen August Olsson har beslutat sig för att gå till Svinnäs. Har möjligen Bengren, Aronsson, ”Kalle-Kalle” och ”Lill-Oskar” gjort detsamma?

 

Verksamheten sysselsatte inte enbart de som arbetade i sten-brotten. Arvid och Gerda Ljungström, t.ex, som ägde gården ”Ulmekärr” kombinerade inkomsten från lantbruket med att arrendera ut mark för flera mindre stenbrott och erbjöd sten-huggare mat och logi. Arvid fraktade dessutom, när tiden tillät, sten från brotten till utskeppningsplatserna.

 

Utöver behov av transportarbetare och lastare av stenen till fartygen var det stor efterfrågan på skickliga smeder som kunde tillverka och skärpa stenhuggarnas verktyg. I flera sam-hällen som Krokstrand, Hunnebostrand och Bohus Malmön kom industrin att bli den dominerande näringen.

 

Facklig kamp

Men det skulle inte dröja länge innan de tvära upp- och nedgångarna kom. De skulle plåga industrin de kommande 30 åren. Konflikter mellan stenarbetare och arbetsgivare var ett annat återkommande problem. Svenska Stenhuggareförbundet, bildat 1898 med säte i Lysekil, betraktades i likhet med övriga fackförbund som ett hot mot den rådande konservativa samhällsordningen, inte minst av kyrkan.

Redan 1902 utlöstes fem strejker i Grebbestad med omnejd.

Efter storstrejken 1909 då LO förlorade nästan hälften av sina medlemmar fanns två fackföreningar i samhället. En var an-sluten till Svenska Stenhuggareförbundet (LO) och den andra till SAC, syndikalisternas organisation. Så var det också på Otterön. Men fortfarande var inte ens hälften av Bohusläns stenarbetare organiserade.

 

Stor arbetslöshet


När första världskriget bröt ut upphörde exporten till Tyskland, den största marknaden, med massarbetslöshet som följd. Av landets 14.000 stenhuggare tvingades mer än varannan lämna näringen. De som lyckades hänga kvar gjorde det tack vare stora, statliga lagerbeställningar av gatsten.

 

Efterkrigstiden fram till börskraschen 1929 följde i stort sett samma mönster som före kriget med påtagliga konjunktur-svängningar och konflikter.

Kortspel och dragspel


Det knackar på köksdörren och Bengren uppenbarar sig.


- Till Svinnäslandet idag Reinhold?


- Ha en kopp kaffe, säger Reinhold som inte vill visa att han är tvehågsen.

Oskar Bengren sätter sig ned. De har varit arbetskamrater i många år och känner varandra utan och innan. Tillsammans har de varit aktiva i facket, kooperationen och Hundramanna-föreningen. Den senare en lokal föregångare till sjukkassan. De träffas en gång i veckan för att spela kort, inte om pengar utan för att umgås. I morgon kväll skall de träffas här hos Reinhold, förra veckan var de hos ”Kalle-Kalle” Karlsson, veckan dessförinnan hos August Olsson.

Hembakade skorpor, någon småkaka och kaffe är allt som bjuds.

 

Deras fruar Anna, Jenny, Hulda och Elisabeth ser fram emot veckans sociala sammankomst lika mycket som deras män. De är alla från samhället eller däromkring och hade strax efter sekelskiftet haft kurage att gifta sig med inflyttade stenhug-gare. Inte populärt i samhällsbornas ögon. Stenhuggarna var yrkesstolta och sågs ofta som farliga socialister. Dessutom var de utbölingar! Det hade inte saknats gliringar, men Jenny och de andra hade stött varandra i vått och torrt.

 

- Anna hoppas att Du tar fram dragspelet i morgon kväll, säger Oskar för att ha något att säga.


- Fingrarna börjar bli stela, svarar Reinhold som i unga dagar var uppskattad spelman på Björnåsens dansbana. Han kan fort-farande klämma i med ”Arholmavalsen, Du skåning, Du skåning, Kväsarvalsen” eller något annat. Repertoaren finns där även om fingrarna inte alltid hänger med.


- Ska jag packa matlådan? avbryter Jenny.


- Det är väl bäst så, säger Reinhold som nu gett upp tanken på Ivar Lo-Johanssons Vagabondliv i Frankrike. Boken får vänta. Det blir att gå till AK-arbetet på Svinnäs tillsammans med Bengren.


- Vad blir det till kvällsvarden? frågar han på sin mjuka blekingedialekt.


- Det vanliga. Sill och potäter med en skvätt mjölk och lingon, svarar Jenny och lägger ytterligare en vedklamp i kaminen.

Foto: L. Heijel, november 2016