Nedtecknat av Rickard Rörberg och Einar Andersson
När den senaste sillperioden i stort sett var över strax efter sekelskiftet blev nordsjöfisket efter makrill av mycket stor betydelse, särskilt för tanumsfiskarna. Under vissa år på 1920-taletsvarade de för omkring tredjedelen av hela länets makrillfångst. Det uppges att omkring trettiotalet båtar med vardera tio mans besättning deltog i detta fiske enbart från tanumskusten. De 250 – 300 man, som då behövdes, rekryterades inte bara ur fiskarnas led. Tillskott behövdes inifrån landet, och det var inte alltid folk med yrkesvana och ”sjöben”.
Från England inköptes omkring sekelskiftet åtskilliga segeltrålare att användas för dörjefisket i Nordsjön. Dessa båtar var ketchriggade, rakstävade, häckaktrade och snabbseglade. De kallades allmänt i Sverige för engelska kuttrar och ägdes av en eller flera fiskare i bolag.
Teckning Erick Eklund
I början av juni sattes satte förberedelserna igång för sommarens fiske. Först tjärade man båtens utsida, sedan sliptogs den för bottenmålning och drivning. Så skulle barlasten intas, däcket rengöras och linoljas, brädgång, lästång och diverse lösöre målas.
En vecka före midsommar kom hela besättningen ombord, och då gjorde man en tur utmed danska kusten för att vänja nybörjarna vid sjön samt göra iordning dörjställen. Sedan sattes kursen åter hemåt för att fira midsommar. Dagen efter midsommardagen sattes kurs på Kristiansand, där tunnor, salt och proviant för två månader fiske intogs, och så var man klar för den första fisketuren.
Fisket bedrevs på bankarna i Nordsjön, från Holmebacken i norr till Doggers bankar i söder. På den tiden fanns ingen radiotelefon och inget ekolod, så man fick segla och pröva sig fram var fisken höll till. Hade man tur kunde man få omkring tjugo tunnor fisk på en dag.
Fisket tillgick så, att sex eller sju man drog tre dörjer var, två man rensade och fläkte makrillen från ryggen. De saltades, packades i tunnor och lagrades i lastrummet i väntan på att föras i land. Fisket började klockan tre på morgonen, då man purrades ut och fick sitt kaffe, som sista vakten då hade färdigt. Sedan pågick fisket till tiotiden på kvällen, och då fick alla hjälpas åt att rensa och salta den del av dagens fångst, som ännu inte var avklarad. Så kojning några timmar tills en ny dags arbete tog vid. Kocken hade det sämsta jobbet ombord. Att laga mat åt tio man i en mörk och trång skans under ständig rullning och sättning kan knappast vara avundsvärt.
När den första turen var slutförd anlöptes Kristiansand, där makrillen såldes eller lades upp i väntan på bättre priser. Nästan all fångad makrill landades i Norge, varifrån den exporterades till Amerika. Bara en mindre del fördes till svensk hamn. Nya tunnor, salt och proviant togs ombord, och så var det dags för sista turen. Då var det i slutet av augusti, vädret var sämre och fisket blev därför mindre lönsamt. Det avslutades också under senare delen av september, då nätterna blev mörkare och makrillen började försvinna. Båtarna gick då åter till Kristiansand för att lämna sista turens fångst och göra upp för sommarens fiske. Då skulle provianten och andra intagna förnödenheter betalas. När allt var klart sattes segel för hemresan, det tog ungefär ett dygn.
Väl hemma skulle båten avrustas för vinteruppläggning, lastrummet spolas och barlasten läggas upp, i regel på någon holme. Segel och tågvirke hängdes upp i rummet.
När allt var klart och båten lagd i vinterkvarter skulle förtjänsten delas. Skepparen hade ungefär 4 procent av bruttoinkomsten för sin navigering, båten fick fyra lotter och varje vuxen en lott. Pojken som var med andra året fick tre fjärddels lott, och förstaårspojkarna fick bara halv eller tredjedels. Alla fick betala lika för maten, och alla fick en tunna makrill till husbehov.
De fiskare som ägde småbåtar och redskap, bedrev sedan hummerfiske och senare under vintern backefiske. En del fick arbete i stenindustrin. De unga pojkarna stannade i regel hemma till nyåret, då de gav sig till Göteborg för att söka arbete i handelsflottan.
Nedtecknat av Rickard Rörberg och Einar Andersson.
Texten är hämtad från pensionärscirkel ”Grebbestad förr i tiden” 1982.
