David Gustafsson – en musikalisk entreprenör

David Gustafsson – en musikalisk entreprenör

av dottern Ann-Margret Olausson

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454

Copyright © All Rights Reserved

 

Pappa David Gustafsson föddes den 13 februari 1906 som nummer sju i ordningen i en syskonskara på nio. Han var son till Amelie och Henning Gustavsson. Farfar Henning arbetade som smides- och slöjdlärare på Folkhögskolan i Grebbestad och han hade också en smedja i anslutning till skolan. Farmor Amelie skötte hus, hem och alla barnen.

 

På den tiden hade Folkhögskolan elevhem, bostäder för en del av sina anställda och en stor köksträdgård med trädgårdsmästare på Lilla Anneberg. Där tillbringade den guldlockige lille David sina första år i det hus, som senare skulle bli Hilda Norlings hem.

Farfar Henning var musikalisk och han spelade både fiol och dragspel. I farmor Amelies familj fanns en konstnärlig ådra. Alla deras nio barn blev både musikaliska och konstnärliga. I familjen var det alltid mycket sång och musik och fiolen blev barnens första instrument. Också i umgänget med andra barn och ungdomar spelade man och sjöng, klädde ut sig och spelade teater.

David var duktig i skolan och han hade en stor vetgirighet och läshunger, något som följde honom livet igenom. Han var duktig på matematik och historia var hans stora intresse. Han hade så gärna velat studera, men möjligheterna fanns inte, dels ekonomiskt i en familj med nio barn på landet och dels växte han upp under första världskriget med allt vad det innebar.

David började tidigt hjälpa sin far i smedjan och efter avslutad fortsättningsskola, blev smedjan han arbetsplats. Det var ett tungt och slitsamt arbete med långa arbetsdagar. Under en vinter arbetade han med att bocka sillburkar i konservfabriken, men detta enformiga arbete var inte något för David. Han valde därför att gå tillbaka till arbetet i smedjan.

David var händig och intresserad av allt, som hade med mekanik att göra. Han lade ner mycket arbete på att bygga en ång-maskin och han byggde även en påhängsmotor till sin cykel. Men David ville något mera med sitt liv och han började studera vid Folkhögskolan. Under de tre skolåren blev det två läsår med teoretiska ämnen och ett läsår med smides- och träslöjd. Många var också de Hermodskurser i olika ämnen, som han läste genom åren.

Men det fanns också kunder, som inte hade en extra motor till sina lastbilar och blev bilarna stående i verkstaden för större repara-tioner, innebar det ett ekonomiskt tapp för ägaren.

 

 

Följande händelse utspelade sig i början av femtiotalet. En av Davids kunder hade en viktig leverans till Göteborg. Motorn hade sett sina bästa dagar och David varnade kunden – motorn skulle inte hålla för en tung transport till Göteborg och åter. Kunden ville inte lyssna på Davids varningsord utan tänkte bara på vad som skulle hända, om han inte kunde leverera på utlovad tid.

Davids yrkesheder var stor och han ville inte släppa iväg en ung och oerfaren chaufför ut på vägarna i en bil med en motor som inte var att lita på.

Han bestämde sig därför för att följa med chauffören. David fyllde sin grå verktygslåda av plåt med de verktyg, som han räknade med kunde behövas under resan. Han tog även med olja till motorn och vatten till kylaren.

Färden mot Göteborg startade i tidig otta. Det var strax före Midsommar med långa dagar och ljusa nätter. Det blev några stopp på vägen för kontroll av motorn och för att fylla på olja och vatten, innan de till slut var framme i Göteborg. Efter att ha styrkt sig med kaffe och smörgåsar på ett café, begav sig chauffören till kunden för att lossa lasten och David tog en promenad till musikaffären på Husargatan, där han inhandlade en ny fiol.

Hemfärden startade frampå eftermiddagen och de lyckades att ta sig till Kville. Där stannade bilen. David insåg att det skulle krävas en större insats vid dikeskanten för att kunna få igång motorn igen. Han gick till en bondgård i närheten och bad att få låna telefonen för att ringa hem till sin redan oroliga fru och mamma och berätta, att de nog inte skulle vara hemma förrän frampå nattkröken. Efter några timmars arbete fick David igång motorn och de kunde sakta och försiktigt köra vidare hemåt. Både chauffören och David var mycket lättade när de mitt i den ljusa juninatten rullade in på verkstadsplanen.

Efter avslutade studier vid Folkhögskolan startade han en reparationsverkstad för cyklar i anslutning till smedjan. Det blev allt vanligare med bilar och motorcyklar och David bestämde sig för att utöka verksamheten till en kombinerad bil- och cykelverkstad. Dessutom skulle han ha försäljning av cyklar. År 1926, när han var tjugo år gammal, byggde han verkstaden på Anneberg som senare blev Grebbestads Bilverkstad. Nu kom hans kunskaper i smide väl till pass. Eftersom kassan var skral och det krävdes mycket utrustning till verkstaden, smidde han en stor del av sina verktyg själv. Tre år senare påbörjades arbetet med att bygga bostadshuset i anslutning till verkstaden.

 

Arbetet i verkstaden rullade på. Bilarna blev fler och fler. Eftersom det inte fanns så många bilverkstäder på den tiden var hans upptagningsområde stort och sträckte sig ända upp i Bullaren. Taxibilar och lastbilar hade ofta två motorer, en som satt i bilen och en som stod i verkstaden för reparation. Taljan, som användes för att lyfta ur och i motorerna finns fortfarande kvar.

David brukade alltid säga – ”ingenting är omöjligt. Bara mer eller mindre svårt”.

Under krigsåren hade David försvaret som kund. Det var ett ständigt myller av bilar, motorcyklar och militärer i verkstaden och arbetet pågick dygnet runt.

Gengasaggregaten under krigsåren innebar en riskfylld hantering, eftersom de kunde fatta eld och i värsta fall explodera. David gick en tre dagars utbildning i säkert handhavande av gengasaggregat och kursboken ligger fortfarande kvar i hans skrivbord. Bristen på gummi och däck satte för alltid sina spår hos David – under återstoden av sitt liv slängde han aldrig någonsin en gammal gummislang eller ett utslitet däck. Allt lades upp på verkstadsvinden – det kunde ju komma till nytta en dag.

 

David hade också fiskebåtarna som sina kunder. Många är de räkkokare, som han har tillverkat. Och så göt han lager. Motorerna, som ofta hade åtskilliga år på nacken, skötte han som lindebarn. På mornarna när fiskebåtarna gick ut stod han i sitt öppna sovrumsfönster och konstaterade – ”nu går Ramskär ut” och några minuter senare kunde han säga - ”och nu går Palermo”. Han hade ett absolut gehör.

 

Under många år arbetade han också som motorlärare på Folkhögskolan. De praktiska övningarna hade man i verkstaden – David hade en stor gammal dieselmotor - och under höstterminen plockade eleverna ner motorn och under vårterminen satte de ihop den igen.

 

David var skicklig på att rikta krockskadade bilar och många är de verktyg, som han har tillverkade själv för att nå bästa möjliga resultat. Bland sina kunder hade David en liten och mycket speciell skara – damerna, som hade varit ute för någon incident och ville att deras män skulle hållas utanför. Bilarna riktades och lagades med största diskretion.

Davids arbetsdagar var långa – sena kvällar och många nätter. Bilar, som lämnades in på eftermiddagarna, skulle ofta vara klara för avhämtning nästa morgon. Många var de tekniska problem, som David löste nattetid när det var lite lugnare och inte så sällan under en paus vid pianot. Tangenterna är slitna och även om han hade torkat av sig om händerna med trasselsudden, som han alltid hade i fickan, och tvättat sig bär tangenterna fortfarande spår av olja.

 

David var under alla år aktiv i Hantverksföreningen och han var delaktig i renoveringen av Hantverkshuset. Det var ett sätt för alla ”gubbarna” att träffas och umgås under trevliga former.

Och så spelade han och sjöng. Musiken var inte bara hans stora intresse utan också en ventil, som gav honom återhämtning och kraft att arbeta så mycket som han gjorde. Han spelade fiol, cello och piano. Under många år tog David piano- och dirigentlektioner. Han köpte en gammal tramporgel, som han övade på hemma, tills han fick råd att köpa ett piano – och det blev ett glänsande svart Billbergpiano.

 

Varje år tecknade och målade han minst tre affischer inför sångkörens framträdande på Valborgsmässoafton. Ingen affisch var den andra lik och alla var de ett litet konstverk.

 

Förutom att körerna sjöng vid kyrkohögtider och i olika profana sammanhang blev de också inbjudna att delta i flera större sammanhang.

 

I slutet av tjugotalet deltog Grebbestads Sångkör i en stor sångarfestlighet på Stadion i Stockholm. Körer från hela landet medverkade.

 

En stor händelse i Kyrkokörens historia var när de på femtiotalet tillsammans med musikdirektör Molin reste på sångarturné i kyrkor runt om i Skåne.

 

Under Gerhard Bergs tid som komminister i Grebbestad på sjuttiotalet medverkade kyrkokören i en högmässa, som direktsändes i TV från Grebbestads Kyrka.

I yngre år spelade David dansmusik på olika tillställningar, ofta tillsammans brodern Gustav eller med vänner. Under årens lopp spelade han i olika kvartetter, han spelade fiol till folkdans och på senare år spelade han mycket tillsammans med sin gode vän Axel Carlson. Axel spelade fiol och David cello.

Det fanns två körer i Grebbestad, kyrkokören och den pro-fana kören. David sjöng i bägge körerna. Han var bas. Ofta fungerade han också som dirigent.

 

David var körernas ständige ordförande och han lade ner mycket tid och kraft på att hålla körerna vid liv, vilket inte alltid var så lätt. Det fanns genom alla år en ständigt trogen skara körmedlemmar, som kom och gick – äldre medlemmar slutade med ålderns rätt och ersattes av yngre. För en kraftfull sång krävs det många sångare och han arbetade ständigt med att hitta ytterligare med-lemmar till kören. Sopraner och altar var det sällan bekymmer med. Däremot var det alltid problem att få ihop tillräckligt många basar och tenorer. Åtskilliga var också de samtal, som David ringde för att sammankalla till övningar inför olika framträdanden – sakrala och profana

På måndagskvällarna var det körövning och det gick före allt annat för David.

Kvällen före sin femtioårsdag 1956 blev David glatt överraskad när hans sångarvänner, man- och kvinnogrant, kom och uppvaktade honom. Mamma Helmy hade ordnat med dukning och förplägnad under förevändningen att hon förberedde inför födelsedagens mottagning. Vid tolvslaget bar Karl-Åke Broberg in en egenhändigt bakad rosa marsipantårta fylld med banan och vaniljgrädde - stor så att den täckte en hel plåt. Tårtan var dekorerad med femtio ljus, notplan, noter och text till den första strofen av ”Vår Sångarhyllning Tag”. Alla sjöng och hurrade och David uppvaktades med två fina notböcker för piano.

David efter högtidligheten i Grebbestads Kyrka när han fick ta emot Svenska Körförbundets guldmedalj för 45 år som dirigent 1987

1987 erhöll David Svenska Körförbun-dets guldmedalj för 45 år som dirigent vid en högtidlighet i Grebbestads Kyrka

Diplomet som David fick i samband med att blev kulturpristagare 1983

David hälsas välkommen bland Tanums Kulturpristagare 1983

David hade alltid många järn i elden och han kunde leva det liv han levde tack vare sin Helmy. Kläderna hängde på parad - bara att hoppa i när han kom in från verkstaden och hade bråttom iväg till nästa aktivitet. För att spara tid, hade han oftast redan varit hos Tage Wikström och klarat av rakningsproceduren. Var Helmy inte hemma, gick det inte alltid så bra för David.

 

Som när hans gamle gode vän och sångarbroder hade gått bort och han skulle leda kören och hålla tal på begravningen. David var sen som vanligt och han kunde omöjligt hitta sin svarta slips. Men kreativiteten var det inget fel på. Han tog på sig en gammal slips, svart med vita prickar, som han hade använt i verkstaden. Av prickarna syntes inte så mycket längre. De hade blivit svarta av olja och sot. Och, han hann i tid.

1983 fick David ta emot Tanums kulturpris för sina musikaliska gärningar genom åren.

 

Några år senare fick han också ta emot Svenska Körförbundets guldmedalj i lila band för 45 år som dirigent. Han var mycket glad och rörd över bägge dessa utmärkelser.

Pappa David gick bort hösten 1990. Han blev åttiofyra år gammal. David är nog ganska nöjd, där han sitter på en molntapp och tittar ner. Hans kära gamla verkstad finns kvar.

 

En ny generation rumsterar om i huset – dottersonsonen David, dottersondottern Maja Helmy och sondottersonen Axel. Hans piano används flitigt – nu även av lille David - fast på hans eget sätt än så länge.

 

Och notböckerna, som han fick av sina sångarvänner, används fortfarande. Alla hans gamla gummislangar och däck däremot – de är borta.

 

 

 

Ann-Margret Olausson

Davids dotter