Grebbestad förr i tiden

Grebbestad förr i tiden

Från studiecirkeln ”Pensionärer i cirkel berättar om Grebbestad förr i tiden”

med inledning av Birgit Greby

Inledning

Välkommen att ta del av deltagarnas minnen från det gamla Grebbestad. Studiecirkeln initierades 1982 och leddes av pensionerade folkskolläraren Erick R Eklund som var en entusiastisk och betydande amatör– och hembygdsforskare.

Från det att han kom som folkskollärare till Grebbestad 1950 hade han ett stort intresse för samhällets historia.

 

Erik dokumenterade i text, kartor och intervjuer och samlade in otaliga mängder av foton från det gamla Grebbestad. Tack vare honom finns ett rikt och ovärderligt material om en tid som är längesedan förbi. Mycket har förändrats genom åren. Lägg särskilt märke till den rikliga förekomsten av butiker: speceriaffärer, järn- och träaffärer, bagerier, skrädderier m. fl.

 

Nedanstående minnesbilder är hämtade från den sammanställning Erick gjorde av materialet från gruppsamtalen bland studiecirkelns deltagare. En del av innehållet har vi valt att publicera på annan plats på hemsidan.

Erick R Eklund
Badhusparken

Strandpromenaden

Vägen från torget till badhusparken var väldigt smal förr. Det gick bara en stig längs berget, och vid högvatten var den nästan oframkomlig. Ibland hände det att de som arbetade på konservfabriken inte kunde komma torrskodda tillbaka till samhället. Då brukade de yngre flickorna kavla upp kjolarna, ta en gammal dragkärra, sätta ”tanterna” på den och dra dem genom vattnet till torget.

 

En gång hände en drunkningsolycka där. Det var sent en kväll, det stormade och sjön gick hög. En pojke kom från konservfabriken där de arbetat övertid. Han hade med sig konserver till en ångbåt, som låg inne för stor- men vid ångbåtsbryggan, men när han skulle ta sig ombord missade han, kom i sjön i stället och drunk-nade.

 

Enligt vad Tage Wikström berättat lär den första stenraden utmed Stöbergskanten ha bekostats av ett par fröknar från Stockholm. Senare hjälpte bönder och andra som kunde köra till med att fylla ut denna sträcka. Det arbetet gjordes gratis, för många var glada att bli av med en massa sten och skräp hemomkring.

Ångaren Göteborg

Kafè Blå Bandet

Kaféet var i huset bredvid Kaptensgården, vid Snappegatan, och fanns redan vid sekelskiftet. Det ägdes då av logen ”Fri handling”, och folkhögskolerektorn Alfred Alström var en av de ledande. Det var då ett nykterhetskafé.

 

Omkring 1920 användes huset som sjukstuga under en nervfeberepidemi. År 1928 övertogs det av målarmästare Wilhelm Olssons fru Hilda, enligt vad dottern Irene Eliasson berättar.

Holmberg skötte spritförsäljningen på Gästis, ca 1890

Från plåthon gick det ett rör ner till en spann, så det brännvin som spilldes ut rann ner i spannen. Sedan fick de fattiga i samhället eller käringar som hade gubbar hemma köpa det brännvinet billigare, kanske för fem öre supen.

 

Det var en Hilmer Karlsson, som var källarmästare en tid. Han var bror till likkisthandlaren Elis Karlsson i Gisslerödsbacken. Det var nog efter Smiths tid men före Brudins.

 

Gamle källarmästaren RC Smith byggde det hus, där Stangs 2 affär är nu. När Ludvig Stang köpte huset hittade de en tunna med konjak i källaren, för där hade Smith haft sitt spritlager.

 

1 Gamla Gästgivaregården, Gästis, revs i januari 1985.

2 Nedre Långgatan 22. Affären är nedlagd.

 

Badhusparken

Parken låg mellan Stöberget och vägen nere vid varmbadhuset. I hörnet av parken fanns en musikpaviljong. Där underhöll badmusiken tre gånger i veckan, och de spelade omkring en och en halv timma varje gång.

 

Musikkapellet bestod av 3–4 personer, annars spelades dansmusik på Gästis, men badortsföreningen fick hyra musikanterna.

 

I parken var bord, stolar och soffor utplacerade, och från terrassen serverades kaffe och läskedrycker. Där kunde badgäster och ortens folk njuta och trivas.

 

Strandpromenaden, vägen mellan Torget och Badhusparken

Ångbåtarna

På 1920-talet gick fyra ångbåtar från Göteborg och hela kusten upp till Oslo, och under denna färd angjordes många platser för att ta både passagerare och gods. Av båtarna var ”Göteborg”, ”Oslo” och ”Uddevalla” vita och ”Bohus” var svart.

 

När någon av båtarna angjorde Grebbestad på sön-dagarna var det alltid mycket folk på kajen. Det var ett folknöje på den tiden.

 

”Bohus” tog levande djur ombord, och det var inte alltid trevligt att se. Det fanns en inhägnad för kreatur på kajen, där de fick vara tills de skulle lastas. Inhägnaden kallades ”Djurgården”.

 

En del av djuren var naturligtvis rädda, när de skulle föras över landgången, och gubbarna som skötte ilastningen tog då resolut tag i svansen och vred den uppåt, vilket måste ha gjort väldigt ont. Ibland for nog djuren väldigt illa, och en gång bröt en ko ett ben. Djuren skulle för det mesta fraktas till Oslo.

Hästskjuts utanför Kafé Blå Bandet

Gästgivaregården

Om lördagskvällarna samlades folk på Gästis1, drack öl och sånt, så de blev berusade. Då fanns det en gammal poliskonstapel i Grebbestad, som hette Corneliusson. Han var krokig men hade en ofantlig kroppshydda, och han var där och ”sög” dom ibland, om de blev för besvärliga.

 

Det var mest på hösten och vintern som ortsbefolkningen gick till Gästis och fick sig sitt öl. På sommaren var det mera uppblandat med tillresande och badgäster. På dansbanan nere vid torget var det musik och dans ett par gånger i veckan.

 

 

I början av 1900-talet var det brännvinsförsäljning på Gästis. Det var i lokalen närmast Brobergs bageri. Om försäljningen berättas, att i skänkrummet fanns en plåtho, där de slog upp suparna, som de fick betala 10 öre styck för.

Gästis omkring 1890

Motsättningar

Det var stora motsättningar mellan samhällsborna och dom som bodde utanför Grebbestad. ”Här kommer bönnane, här kommer bönnane!” fick barnen från gårdarna på Rörvik höra, när de kom till ”stan”. Det var inte så ”fina” som samhällsbarnen! Ändå var ungarna i Grebbestad avundsjuka på ”bönnane” som ju hade kor och kalvar och får och bättre smörgåsar med sig till skolan, och då lät det: ”Ja, se det kan bönnane ha, det kan inte vi ha!”

 

Gustav Napoleon var en stor slagskämpe, som hade för vana att drabba ihop med rallarna från järnvägsbygget vid sekelskiftet. Rallarna kom till Grebbestad för att köpa brännvin och ”hjula upp” grebbestadsborna, men fiskarepojkarna hade hårda nävar och fick iväg rallarna från Grebbestad.

 

Särskilt grönemadspojkarna var stora och långa och starka och brukade slåss med grebbestadspojkarna, men om det då kom pojkar från ”bonnelannet”, så höll grönemads- och grebbestadspojkarna ihop mot dom.

Det var hårda tag mellan sockenborna i Tanum och Kville, och det lär ha berott på att tanumsborna ansågs rikare och finare än kvilleborna, och särskilt hårt var det mellan Fjällbacka och Grebbestad.

Skolan

Från skoltiden minns man kanske bäst all katekesläsning och alla psalmverser, som man skulle lära sig utantill. Lärarna hade ofta favoriter bland eleverna, och det var de som bar med sig mest fläsk och korv och annat till sina lärare och lärarinnor. De fick medhåll och behövde bara svara på frågor när de kunde och räckte upp handen. De som inte hade med sig något till skolan blev förbigångna, när de visade att de kunde svara på en fråga, och i stället blev de tillfrågade när de inte kunde svara.

 

Ett undantag lär gamle folkskolläraren Dahlgrens i Grebbestad skola ha varit. Han förklarade att han inte fäste sig vid vem som var rik eller fattig utan behandlade alla lika. ”Han var svår men rättvis”, är ett ganska vanligt omdöme om honom.

 

 

På 1890-talet fanns det spottkoppar framför varje bänkrad på folkhögskolan, för de manliga eleverna tuggade i allmänhet snus eller tobak och behövde då spotta!

Grebbestadskolan omkring 1900-1905
Skosmörjfabrikens annons 1896

Skosmörjfabriken

Omkring sekelskiftet fanns en sko- smörjfabrik i ett litet hus på kajen nedåt ångbåtsbryggan. Den ägdes av ett bolag, Bohuslänska skosmörjefabriken, med C W Reichenberg, som förvaltare, och arbetet sköttes av Fritz Jacobi.

 

I ”Jul-Fisken”, julblad för den bohuslänska skärgårdsbe-folkningen, som gavs ut 1896, annonsrar fabriken om ”Bohusläns Fiskares Skosmörja”, enligt fackmäns omdöme det bästa konserveringsämne för skodon”.

 

Huset lär ha flyttats till

Hamngatan (Kajen) och

gjorts om till sjöbod.

Jordstöten 1904, berättat av Severin Karlsson

När den kraftiga jordstöten inträffade i oktober 1904 blev det panik på många håll. Det hände just under kyrktid en söndag. Jag minns att en granne på Långeby var med på en begravning i kyrkan och satt i närheten av dörren ut mot kyrkogården. När stöten kom försökte han och många andra komma ut den vägen, men dörren var låst och en massa människor trängde på. De som gick ut genom den stora porten var rädda att tornet skulle rasa ihop.

 

Hemma minns jag att mamma och vårt hembiträde inte fick upp dörren, som gick inåt, men hur det var kom vi ut i alla fall. Då såg vi hur stengärdsgårdar föll omkull. Min bror var väl tre eller fyra år, och han kunde inte hålla balansen, så pass gungade det. Vi skulle upp och se på tåget vid Tanums station, och då såg vi hur skorstenarna hade fallit ner på husen lite här och var, bland annat på Kleva.

Provryttare, troligtsvis är detta berättat av Helge Norén

Omkring 20-talet kom en resande i kaffe hit ett par gånger om året. Han reste för Bergman & Bergstrand i Göteborg, och vi kallade honom Kaffenilsson. Han brukade bo på Gästis, och min styvfar Bernhard Christensson hade skjutsat honom i många år. Därför brukade han alltid vara uppbjuden till oss en kväll, när han var här.

 

Första dagen gick han runt till alla specerihandlare i Grebbestad, sedan bar det av iväg ut på landet. Nästan alla affärer på landsbygden var lanthandlar, d.v.s. de sålde allt möjligt som lantborna behövde.

 

Han började i Sannäs hos Ernst Pålsson och Kooperativa, for sedan till Hans Larsson, Backa, Lur och Johan Olsson i Vassby. I Tanumshede besökte han K S Olsson och J F Andersson, som också hade filial vid Tanums station. Vidare reste han till Karl Augustin i Vinbäck, Margret Halvardsson, Lunnebacken och Eliasson i Tyft vid Bullarevägen. Det huset är borta för länge sedan. Vidare till T J Johansson, Rungstung, Thorén Karlsson, Ryk och Ivar Högvall, Berg. I Kämpersvik besökte han Eva Andersson, Kerstin Olsson och Ernst Joelsson, och därefter gick färden till Fjällbacka hotell. Hela resan tog i regel tre dagar.

Vragning, berättat av Severin Karlsson

Det var en gumma på Långeby , som brukade gå efter stränderna och vraga. Så var det en kväll hon skulle gå ut och se efter något, och då var det en pojke som tänkte driva med henne lite grann. Han hade lagt sig ner och grävt ner sig i klotången. Nu brukade gumman alltid ha med sig en liten yxa, och när hon fick se pojken ligga så sa hon: Ja, här ligger en döing, men ä´n dö? Han ä både varm å kåll, men för säkerhets skull ger ja dej en litten pick utå mi lella yx! Men då var det pojken som blev rädd och flög upp.

Till historien hör att gumman brukade gå och ta ur andras vraghögar, så pojken hade tänkt skrämma henne ordentligt.

 

 

Sjömansgravar, berättat av Severin Karlsson

Det berättas att det finns flera ställen utåt Långbyhamnen där omkomna besättningar har begravts. Korna brukade gå och beta däromkring på kullarna. Särskilt finns det ett ställe, där kullarna alltid är gröna och frodiga, fast allt omkring är alldeles upptorkat – vad nu det kan bero på.

Renhållningen, berättat av Åke Hansson

Vid tiden omkring 1920–25 fick grebbestadsborna tömma sina sopor och sitt köksavfall på vissa platser, som anvisats av de styrande i municipalsamhället. På några ställen hade granitbingar murats upp. En fanns på berget intill Repslagaregatan ovanför nuvarande John Edmans fastighet1, en invid berget vid Ida Almers hus2 och en på södra delen av Härlidsberget bakom nuvarande Gösta Anderssons3. I nedre delen av samhället hade man den s.k. slaskebryggan, mitt för f.d. Brobergs bageri4.

 

Enligt vad Hans Olsson berättat fanns allt möjligt bland de sopor, som han själv var med och körde, allt från matavfall till skrot av allehanda slag och också en del råttor! Minigolfbanan5 bakom Jonsehuset ligger på mark, som delvis byggts upp av sådant avfall. Slöjdläraren vid folkhögskolan, Theodor Karlsson, ägde då detta hus och var glad att få dessa fyllnadsmassor på sin tomt.

 

Tömningen av torrdassen skulle göras vid 3-4-tiden på morron, för efter 6 fick inte latrinhämtarna köra omkring på gatorna. Ersättningen för renhållningen var låg. Entreprenören fick 2:50 per person och år, men för en familj på 5 – 6 personer kunde ändå kostnaden bli kännbar 1925.

 

1 Repslagaregatan, vid gångbacken upp mot Stensågarevägen

2 Pilgatan, längst upp till höger mot Stöberget

3 Esplanaden, korsningen Hällegatan.

4 (Kajen) Bryggan finns utmärkt med skylt

5 Nedre Långgatan 15

Badgäster och ortsbor

Fråga: Hur var förhållandet mellan badgäster och ortsbefolkningen

vid seklets början?

 

Det var egentligen inte alls något särskilt förhållande! För oss som bodde här var det alldeles självklart, att dom rika skulle ha ledigt, dom var ju överhet, och det hörde till nådens ordning att det var så. Överheten skulle ju bestämma och dom fattiga skulle tjäna och arbeta. Det predikades ju alltid i kyrkan att vi skulle vara nöjda med vår lott och inte sätta oss upp mot överheten!

Barndomsminnen, berättat av Signe Hellman

Vi bodde i Kärra och var tre syskon i familjen. Far var stenhuggare. Jag började i småskolan 1916 och hade ungefär en halv timmes gångväg till skolan i Grebbestad. Det var dåliga vägar och inte alltid så lätt att ta sig fram i regn och rusk med träbottenkängor eller trätofflor och dåliga kläder, men vi som de flesta andra hade det svårt under första världskriget.

Småskolan var i dubbelhuset mitt emot Sövallskrysset, för båda skolhusen i Gissleröd var då upptagna av folkskoleklasser. Min lärarinna under båda småskoleåren hette Agnes Karlsson, som en del brukade kalla ”Agnes med håret”.

 

Tre damer med en hund på Ångbåtsbryggan

Det var strängt i skolan på den tiden. Läxorna måste man lära sig utantill och sedan kunna rabbla upp dem som ”ett rinnande vatten”. All skolmateriel fick vi betala själva, och någon skolbespisning fanns naturligtvis inte, utan vi fick sitta ute i tamburen och äta våra medhavda smörgåsar och dricka ur vår mjölkbutelj på frukostrasten.

 

Under somrarna fick så gott som alla fattiga barn ge sig ut och ta arbete. Ofta kom de till bönderna för att valla kor och får. Själv fick jag som tioåring plats på Malin Påhlssons kafé i Holmbergska huset, som nu är rivet. Det låg alldeles i korset mellan Övre och Nedre Långgatan. I många stugor var det så fattigt och trångt, att barnen fick ligga ”skafötters” till- sammans i träsoffor eller fållbänkar.

Affärer och köpmän 1910 – 1920- talet, berättat av Gerda Runehäl och Signe Hellman

I början av 1900-talet var det gott om affärer av olika slag här i Grebbestad. Bland de äldsta handlarna var nog Mikael Thorén. Han tillhandahöll det mesta av varor, som behövdes både inom- och utomhus. På den tiden var det lantbruk runt om och till och med inne i själva samhället, så alla slags lantbruksprodukter och vad bönderna behövde kunde köpas hos Mikael Thorén.

Nästan alla varor, som inte producerades här på orten, kom sjövägen med ångbåtar och fraktskutor. Landsvägstrafiken var det sämre med och till järnvägen var det fyra kilometer dålig väg. M Thoréns affär hette Th Pehrsons Söner.

 

En annan av ”Pehrsönerna” var Johan Thorén, som huvudsakligen sålde manufaktur, konfektion, tyger och kortvaror m.m. Han ägde det stora huset mitt i Gisslerödsbacken, som ligger öster om gatan mitt emot Wounschgården.

En tid hade han också hand om posten.

 

En tredje broder, T D Thorén, var också affärsman och hade bosättningsaffär i ett hus på Övre Långgatan strax söder om nuvarande Thoréngården. Han sålde också bräder, cement, trätofflor m.m.

Wikströms bosättningsaffär
Mikael Thorén

En annan bosättningsaffär var Wikströms, där glas porslin, prydnadssaker och presentartiklar kunde köpas. Båda affärerna var mycket prydliga.

 

Hos Ludvig Johansson, på Övre gatan fanns färger, tapeter, oljor, spik m.m. och specerier av alla slag. Kaffe fick man malet i affären, och socker köpte man i form av sockertoppar, som klipptes sönder i bitar med en speciell tång.

 

Ernst Thorwald, hade järnaffär med alla slags artiklar, som behövs i hushållet och lantbruket m.m. När det blev möjligt att få medicinlåda från apoteket i Tanumshede blev Thorwald apotekets ombud.

Erick Eklund

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454

Copyright © All Rights Reserved

 

John Johansson hade färg– och kemikaliaffär på Nedre Långgatan.

 

Karl Nilsson, ”Käcken” hade speceriaffär i det så kallade Hantverkshuset.

 

Kooperativa hade först haft den lokal, som nu Albinsson har,(nuvarande restaurang Skafferiet, red. anm.) men köpte sedan det Bergqvitska huset och flyttade affären dit. Det låg där nuvarande Domusparkeringen finns, men brann ner 1929.

 

Albert Pålssons skeppshandel var i samma hus, som Pias ekipering nu är (nuvarande Lockfågeln, red. anm.). Utom alla slags båttillbehör såldes också en del specerier.

 

Lennart och Thalia Hanssons speceriaffär fanns i samma lokaler som nu Ica. I affären såldes också pilsner.

 

Alida Olsson förestod en tid kooperativa, men när den affären flyttade fortsatte hon med egen speceriaffär i samma lokaler.

 

Bagerier med butiker var det gott om. Asplunds, Brobergs, Christenssons, Kristianssons, Einars, och Hasselagers.

 

Wilhelm Henriksson hade fiskaffär.

 

Ekwalls, Anna Palles och Lotten Andersson var tyg-, manufaktur- och sybehörsaffärer.

 

Severin Karlsson hade herr, dam- och barnkonfektion och skor (nuvarande Hälsoprofilen, red. anm.).

 

Hattar och mode hade Hulda Karlsson och Mina Wejdick.

 

Skoaffärer var Åhlunds, Emma Leander, Emma Leander och Gustav Karlsson, (Oscaria).

 

Köttaffärer hade Ludvig Stang, Otto Greby och Karl Bodén.

 

Skrädderier: Svanstedt, Herman Berg och Anders Hedin.

 

Theodor Karlsson slöjdaffär.

 

Viktor Karlsson trävaror.

 

C E Mejer, sko, läder och diversehandel.

 

A W Tretom, sill och fisk.

 

Viktoria Johansson förestod Hallmans Bokhandel.

 

Nordstrands Urmakeri.

 

Kaféer: Blå Bandet och Olga Ljungberg.

 

Mat: Gästis och Walls Pensionat