Ett hus i Grebbestad

Vad formar kärleken till ett hus? Ett dött ting. Trä, sten, spik och tegel. Glas, murbruk och linoljefärg.

 

Och ändå. När jag stiger in i detta verk av döda ting möter jag ett levande hus. Det är som om det väntat på mig och timmerväggarna välkomnande omsluter mig.

 

Lågt i tak. Tunga spegeldörrar i olika utförande. Några med sirliga mässingshandtag, andra med vred eller nyckel. De höga trösklarna, som manar till eftertanke.

De gamla fönstren med små glasbubblor, som lyser i kvällssolen. Och de tunna spröjsarna, som är ett minne från en svunnen tid och inte längre tillverkas. Husets fönster från begynnelsen.

 

Toan är i källaren liksom duschen. För att komma dit får man gå ut och runt huset. Eller - så kan man öppna en lucka i golvet i köket!

Luckvägen. Där finns en trappa ner till dagens bekvämligheter. Lyx när

regn eller snö vräker sig in från havet

Jag har minnen från männen som budade, hämtade det som samlats på det gamla dasset, nu rivet för längesedan.

 

I köket dominerar den gamla härden. Stor och otymplig kräver den sin plats. Här lagades en gång maten över öppen eld. Brödet på den runda järnplattan i den öppna bakugnen. Stampat jordgolv, Vattnet fick hämtas, liksom veden.

 

Ingen vet idag hur de människor, som då bodde här, upplevde sina liv. Kanske de bara överlevde i kyla och ensamhet. Här bor jag i värme och tvåsamhet. Priviligierad. Vad vet jag om dem?

 

Julafton när snön låg meterhög mot husväggen. Stormnätter då vinden dånade genom den öppna skorstenen och sommardagar, som fylldes av blomster, makrillfångst och solvarmt hav.

 

Vem är jag att veta om de kanske kände ett större lugn i sina liv utan TV, mobil och internet. Eller fanns kanske oron där, om än i annan form.

En sak är klar. Elden lugnar, värmer. Då som nu.

 

Jag har minnen från det gamla Grebbestad med alla sina affärer och dansbanan vid hamnen. Hur jag som flicka gick till mjölkaffären med en kanna, som fylldes med grädde och som jag varsamt bar uppför backen för att inte spilla. Hur min pappa lärde mig dansa vals efter att han köpt biljett för tio, eller var det tjugofem öre, i biljettluckan

bredvid dansbanan. Gitarr och dragspel. Alla var där, unga, medel-ålders och gamla. Glädje i sommarkväll.

 

Jag minns doften från Asplundsbageriet, där det bakades bröd, som aldrig kan mätas med något av de bröd man idag kan köpa för pengar.

Skoaffär och Emmas sybehörsaffär. Stangs fantastiska charkuteri och Severins eleganta klädaffär. Fiskaren på Postgatan med sin färska

makrill. Potatis odlade han i sin trädgård, liksom dillen. Gudaspis!

 

Jag minns dem som bodde i husen och när våren kom, flyttade ner i källaren eller upp på vinden för att tjäna en del till sitt uppehälle.

Sommargästerna kom och de fick bo i de mest välstädade rum och kök man kunde tänka sig. Och de möttes av hedervärda människor, som bjöd av vad de hade utan att förlora sin värdighet.

 

Jag minns. I tacksamhet att få ha upplevt detta i mitt liv, när så mycket förändras.

HUSKÄRLEK

 

Du famnar mig

när jag öppnar

din dörr

Dina hundraåriga

fönsterögon

skimrar

 

Dina höga trösklar

besinnar mig

Dina tunga timmerväggar

omsluter mig

 

Elden på den öppna härden

ger mig ditt lugn

 

 

Hillevi Allerstam

 

Ett hus i Grebbestad

Av Hillevi Allerstam

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454

Copyright © All Rights Reserved