Bryggeridammen
Under vinterhalvåret ger Bryggeridammen intryck  av att ha en relativt stor vattenspegel, men den minskar påtagligt under resten av året. Foto: B. Karlsson

Foto: Bengt Karlsson


Karin Stenkvist, Edit Olsson och Eva Tobiasson skymtar Karin Utberg bakom den tunna trådgardinen när de passerar Karl Utbergs hus på Stöbergsliden. De har trasmattor under armarna och är på väg till Bryggeridammen. De utbyter menande blickar utan att säga ett ord. De vet att Karls hemmadotter Karin inte kommer att gå till dammen för att tvätta.

 

Det är en grann, solig vårdag i slutet av april 1952. Vårstädning pågår för fullt i de flesta hem. Innanfönster tas ut och trasmattor läggs i farstun i väntan på att tas till Bryggeridammen. Det skuras och det fejas.


Utanför Bernhard Karlssons hus möter de Frida Kjellgren och Hulda Karlsson som just passerat Pilen. De är också på väg till dammen. Alla vet att det kan bli trångt på den släta berghällen när vårvädret är fint som idag. Det är strykande åtgång på grönsåpa i Ludvig Johanssons speceributik.

 

Scenen, ett stenkast från Stanley Mattssons stenindustri och snett emot Ture Pålssons skrotlager, är idyllisk för att inte säga pastoral; en grupp glatt samtalande kvinnor som varje vår samlas för att tvätta färggranna trasmattor som de själva eller andra i samhället vävt.

Men Eva, Frida, Hulda och de andra som skrubbar och sköljer vet att dammen har en mörk historia. Det är därför som Karin Utberg aldrig är där. Hon tvättar trasmattorna i en stor träbalja i trädgården precis som hennes mamma Karolin gjort. Varför? Förklaring är lika enkel som tragisk.

Drunkningstillbud

Hennes bror Per och hans lekkamrat Axel Palle hade gått ned sig på isen i slutet av mars 1918. De var tio år gamla. Tragedin berörde alla i samhället, inte enbart familjerna Utberg och Palle.

En del slutade tvätta mattor i dammen, åtminstone under några år. Karl Utberg gjorde klart att han aldrig någonsin ville ha sina mattor tvättade i vattnet där hans son Per drunknat. Alla sympatiserade.

 

Men tragedin 1918 var inte den enda. Fem år tidigare hade målarmästare Wilhelm Olssons familj också utsatts. Wilhelms och Hildas två pojkar, 3-årige Valfrid och 5-årige Oskar, hade gått upp till dammen med 9-årige grannpojken Holger Kjellström. Vad som hände är inte helt klart annat än att Oskar plötsligt såg sin lillebror i vattnet.

- Pappa såg hans gula hår, säger Kjell Olsson, Oskars son. Valfrid hade drunknat. Pappa ville inte gärna tala om händelsen.

 

Tragedierna som drabbat två familjer i Lydénbacken och en på Stöbergsliden glömdes inte bort i brådrasket. De bet sig fast i minnet.


Mångårig myr

Bryggeridammen har ingen lång historia som damm. Däremot som en myr. Först i mitten av 1800-talet grävdes myren ut för att bli en vattenreservoar.

Ett stort träkar sattes ned i nordöstra hörnet för att via en ledning förse J. L. Anderssons bryggeriet på Bryggerigatan och Persegården med vatten. Den senare låg i korsningen Övre Långgatan och Bryggerigatan.

 

Dammens södra del var grund och torkade ofta ut under somrarna. Där och på sluttningarna runt den djupare delen betade Persegårdens boskap. Kor, hästar och får såg till att dammen inte växte igen. Det pågick till 1941 då Persegården lades ned.

Den andra gården, Wunschegården i Gisslerödsbacken hade sina betesmarker på annat håll.

Viktig samhällsresurs

Men dammen togs inte enbart i anspråk av bryggeriet och Persegården.

Samhällets fiskgrossist Adolf Tretom fick sin is därifrån. Hans verksamhet med kunder från södra Sverige till Norrland pågick till 1946. Fiskleveranserna gick till Tanums järnvägsstation med den ordinarie bussen som hade en släpkärra.

- Isen var väldigt ren och fin, säger hans son Bo. Den var ofta 30- 40 centimeter tjock och sågades för hand av Oskar Hellman. Hans Olsson i Falkeröd och hans bröder Sven och Ivan forslade isen med häst till pappas isbinge vid torget.

Också för borgarbrandkåren var Bryggeridammen en viktig resurs. Där höll man övningar med ett vatten som i motsatts till saltvattnet inte fick brandsprutan att rosta sönder. Dammen var dessutom välplacerad för Påskaftonens ”såda” på bergstoppen mittemot. Samhällsborna på bergsluttningen kunde lugnt skandera ”Hipp, hipp Hurra, nu brinner det bra i Grebbesta!” i förvissningen om att nere vid dammen var brandkåren beredd om elden till äventyrs skulle sprida sig

Amfibier i mångfald

Bryggeridammen förknippas ofta med skridskoåkning. Men för generationer av yngre samhällsbor var dammen också platsen för att samla grodyngel och fånga ödlor under våren - och för att testa om blodiglar verkligen kunde suga blod.

 

Ove Engdahl var en som tillbringade åtskillig tid där under 1940- och 50-talet. Han var fascinerad av vattenskorpioner, skräddare, virvelbaggar och många andra av dammens amfibier.

- Bryggeridammen lade grunden till Oves livslånga intresse för allt som rörde sig under vattenytan, säger hans äldre bror Bo. Tills nyligen då han flyttande in på äldreboende hade han stora akvarier i sin bostad.

 

Gräsområdet på nordvästra sidan av dammen var också populärt. Det var ett attraktiv alternativ för den som under sommartid tröttnat på det eviga blåsandet vid Badhuset, Hopptornet eller Dampällan. Stöberget gav lä och det gick t.o.m att läsa en tidning utan att den försvann i blåsten. Ingen havsutsikt, men uppskattad lä.

Säker is?

När temperaturen sjönk under förvintern hade alla ögonen riktade på Bryggeridammen. När skulle isen lägga sig? Och om den lagt sig: Var den tillräckligt tjock? Om inte, fanns alltid möjlighet att gå till en glänta i Silleskogen (numera kallad Siljeskogen) mellan Sigurd Jolins hönseri och vägen till Björnemyr. Där fanns en liten grund damm/tjärn som idag är helt uttorkad.

- Isen lade sig alltid först på Hovslagaren, minns Göran Henriksson. Där tillbringade vi många timmar med skridskoåkning innan isen var säker på Bryggeridammen.

Och när den ansågs säker spred sig nyheten med blixtens hastighet. Alla ville så kvickt som möjligt komma upp till dammen för att åka på den nya isen. Men inte alla hade egna skridskor. Bo Engdahl född 1933 var en av dem.

- Jag var 7-8 år och hade fått låna mammas skridskor som var 5 centimeter längre än mina pjäxor. För att ingen skulle se att jag hade gamla skridskor med snörremmar gick jag upp till dammen på kvällen, men flera var fortfarande där och åkte. Jag ångrade mig och vände. Men någon såg att jag hade skridskor och ropade mig tillbaka. Jag fick hjälp att att remma fast dem och ingen retade mig för att de var gamla och alltför stora. Man behövde inte det senaste på den tiden. Dög med det man hade. Mina första halvrör fick jag först några år senare.


Lilian Heijel kommer ihåg när skolan hade ”friluftseftermiddag” på 1950-talet med skridskoåkning på dammen. Hon minns också hur trött hon och hennes kamrater var efter en vanlig eftermiddag på isen.

- Jag gick hem i skymningen med frusna fötter och köldstela fingrar. Skridskorna dinglade på bröstet i snörena som spände över nacken. Kölden sprängde i fötterna för mina kängor hade legat tillsammans med alla andras vid iskanten när vi åkte omkring. De var verkligen iskalla att ta på. Det var naturligtvis inte tal om någon värmestuga på den tiden. Och vägen hem var lång.

 

Men kölden avskräckte varken Lilian eller andra från att tillbringa timmar på isen.

- Det gjorde inget att jag frös. Jag var så stolt över mina konståkningsskridskor, vita med taggar framtill på skenan. Taggarna skulle man använda för att kunna göra piruetter. Naturligtvis kunde jag inte göra piruetter och ärligt talat var taggarna bara till besvär. Otaliga var gångarna som de orsakade ordentliga vurpor.

 

Väl hemkommen hjälpte mamma Greta till att snöra av kängorna.

- Och därefter serverades eftermiddagskaffe - jovisst jag drack kaffe redan då - och smörgås med prickig korv på. Det var tider det!

En del föräldrar som kom ihåg drunkningsolyckan 1918 litade aldrig riktigt på isen där. Den ständiga förmaningen var ”Gå inte nära karet. Hamnar Du i vattnet kan Du inte ta Dig upp.”

 

Ann–Margret Olausson kommer ihåg hennes pappa David Gustafssons ”långa förmaningstal” till henne och hennes yngre bror Örjan.

- När vi var barn följde alltid mamma eller pappa med oss. Även när vi blev äldre släppte pappa ogärna iväg oss utan att någon av dem var med. Pappa var född 1906 och hade ett klart minne av drunkningsolyckan 1918. Tragedin satte djupa spår i honom. Han hade stor och livslång respekt för Bryggeridammen.

Ravulke

Trots dammens mörka historia var den oerhört populär. För både barn och en del vuxna var det självklart att tillbringa några timmar på skridskorna där under kvällar, helger och skollov. Någon belysning runt dammen fanns inte.

- Lite flirt bland flickor och pojkar förekom också, säger ”Kooperapojken” Nils-Börje Persson som kommer ihåg skridskoåkning under 1930- och 40-talet.

Han minns en lek där den som hade skridskor ropade ”Ravulke ” till någon som inte hade några. Det var sedan upp till den senare att försöka fånga den med skridskor.

- En djärvhet utan like var när en av oss ropade ”Ravulke Leander” till en känd, äldre Grebbestadsbo.

Tidigt bryggeri

Dammen fick sitt namn 1855 när J.L. Andersson startade ett bryggeri som låg i korsningen Bryggergatan och Esplanaden. Uppgiften om etableringsåret finns i Vestra Handels– och annonskalendern från 1877. Uppenbarligen ändrade bryggeriet namn under årens lopp; från J.L. Andersson till Grebbestads Bryggeri till Unionsbryggeriet.

- Det måste ha rört sig om ett och samma bryggeri, säger Bo Tretom. Jag har aldrig hört att det funnits mer än ett bryggeri i samhället.

 

Gunnar ”Bikungen” Pålsson köpte under 1930-talet tomten där bryggeriet en gång låg. Han berättade för sin son Arne att han som barn kom ihåg att arbetarna låg utanför Unionsbryggeriet och rökte pipa. Gunnar var född 1909 och Arne tror att bryggeriet revs omkring 1914.

- Pappa använde vattnet från Bryggeridammen till sin trädgård med biodlingen till inpå 1980-talet, säger Arne. Det var bra självtryck i ledningen. Han kunde t.o.m använda en vattenspridare.

Bryggeriet Unions etikett finns nu på ett populärt ölglas. Foto: E. Kihlberg

Gunnar reparerade den tjocka vattenledningen i järn några gånger när det blev läckage längs vägen från Bryggeri-dammen. Arne kommer ihåg att hans mamma Margit var orolig eftersom ledningen var djupt nedgrävd och att det fanns risk för att sidorna på det hål som Gunnar grävt kunde rasa över honom.

Gunnar å sin sida var orolig för att det skulle kunna ske ytterligare en drunkningsolycka i dammen. Han var nio år när Palle och Utberg omkom.

- I början eller mitten av 1960-talet tillverkade pappa ett trälock som täckte karet, säger Arne. Han lade stora stenar på locket. Senare fylldes karet med sprängsten.


Växer igen?

Dagens Byggeridamm tycks så sakta vara på väg att återgå till sitt ursprung. D.v.s bli en myr om kommunen inte griper in.

 

Hösten 2011 lämnade Bengt Karlsson in ett medborgarförslag.

- Jag begärde att kraftfulla åtgärder skulle sättas in för att rensa och varaktigt förhindra fortsatt igenväxning. Det räcker inte att varje år bara kapa vassen jämt med vattenytan. Radikala och långsiktiga metoder måste till.

 

Ärendet bollades runt i förvaltningarna i två år. Efter ytterligare påtryckningar från Bengt (kontakt med Tekniska nämnden, Tekniska förvaltningen, besök på Miljökontoret, samtal med kommunbiologen etc) beslutade kommun-fullmäktige i september 2013 att uppdra åt Tekniska nämnden att se till att vassen klipptes flera gånger under våren och försommaren och att detta sedan skulle upprepas efter några år. Inget hände.

Bryggeriet Unions etikett finns nu på ett populärt ölglas. Men namnet finns inte upptaget i Sveriges Bryggeriförenings lista över historiska bryggerier. Däremot namnen J.L. Andersson och Grebbestads Bryggeri.

Foto: Eva Kihlberg.

Efter ett år skrev Bengt till Tekniska förvaltningen och frågade varför fullmäktigebeslutet inte utförts. Svaret var att ”vassen kommer att klippas nästa åt.”

I november 2016 hade Bengt ett möte med kommunens representanter vid Bryggeridammen.

- De redogjorde för de åtgärder som planeras i och runt dammen men sa att man väntar på tillstånd från Länstyrelsen. Det hela verkade positivt då, men ännu har ingenting hänt. Det har nu gått sex år sedan mitt medborgarförslag.

 

Det är inte enbart Bengt Karlsson som oroas över Bryggeridammens tillstånd. Åtskilliga samhällsbor följer igenväxningen med oro. Bo Tretom är en av dem.

- Det tycks verkligen gå snabbt utför. Snart finns det inte mycket kvar av vattenspegeln.

Snart enbart ett minne?

Om kommunens och länstyrelsens byråkratiska kramp inte släpper är det lätt att föreställa sig ett framtida scenario där någon pekar på myren och säger: ”Det sägs att här låg en gång en damm som folk åkte skridskor på. Den lär ha varit väldigt populär. Märkligt att myndighetern inte förstod bättre utan lät den växa igen.”

Bryggeridammen; nytta, nöje, tragedi

Av Björn Rydström

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454

Copyright © All Rights Reserved