Nils-Börje Perssons minnen

Nils-Börje Perssons minnen

 

Inledning

Nils-Börje Persson, är ett av ”Kooprabarnen”.

Nils-Börje Persson, föddes i Falkenberg 1926. Han kom till Grebbestad 1931

i samband med att hans pappa, Sten, 1930 blev föreståndare för

Kooperativa Handelsföreningen Enigheten i Grebbestad med filialer i

Tanumshede och Kämpersvik. Sten Persson kom att bli en legendarisk

föreståndare med sina 38 år på Koopra.

 

Nils-Börje Persson, 2014

Familjen bestod av pappa Sten, mamma Svea och barnen Stig,

tvillingbröderna Hans-Inge och Nils-Börje samt Tuttan (Sonja)

och så småningom Lars-Olof och Lillan (Gunnel).

 

”Kooprapojkarna”, som de kom att kallas av Grebbestads borna, var musikaliska.

Alla spelade något instrument och sjöng. När Nils-Börje och hans tvillingbror Hans-Inge bara var nio år gamla var de med och spelade och sjöng i en revy i Grebbestad.

Om detta och mycket annat trevligt kan du läsa i hans nedtecknade minnen. Den musikaliska ådran har gått i arv till Nils-Börjes yngste son Svante som har

musiken som yrke. Lillebror Lars-Olof, f. 1933, har efter pensionen utvecklats

från amatör- till nästan proffspianist och spelar i flera orkestrar i Göteborg.

 

Efter avslutad utbildning på Handelsgymnasium i Göteborg har Nils-Börje arbetat inom färg– och kemikaliebranschen som utlandskorrespondent och inköpschef.

 

1954 gifte sig Nils-Börje med Elsa. De flyttade så småningom från Göteborg till Malmö där de fortfarande är bosatta. De har två söner, Staffan och Svante.

 

Nils-Börje och hans familj har tillbringat alla sina somrar i Grebbestad, först hemma hos Svea och Sten, sedan i familjen Perssons stuga på Krossholmen i Grebbestads skärgård.

 

Nils-Börje och Elsa är fortfarande Grebbestad trogna och kommer varje sommar för några dagar. ”Inte en sommar utan Grebbestad”. Eller som Nils-Börje och Elsa uttrycker det ” Grebbestad i våra hjärtan”.

 

Välkomna att ta del av Nils-Börjes minnen från hans barndoms Grebbestad.

 

 

Nils-Börje Persson minns sin uppväxt i Grebbestad

1931 var jag endast fem år när vi kom till Grebbestad. Jag har inte så många minnen från de allra första åren. Atmosfären kändes på något sätt fattig. Gatorna i mycket dåligt skick med grus och lera. Trafiken bestod av häst med vagn och släde. Någon enstaka bil. Plus kälk- och skidåkning. Någon hade en lång bob-kälke som vi åkte i full fart nedför Gisslerödsbacken med. Hamnen i dåligt skick, illaluktande, men vi fiskade ål och krabbor från träbryggorna.

 

Hamnen innan kajbygget 1934

Så kom det fantastiska hamnbygget, som satte stora spår i minnet: stora mudderverk, men för övrigt mycket enkla verktyg. Mest manuell kraft. Man sprängde sten i berget ovanför Gullmans (Wouncheberget?) och forslade ner materialet i små vagnar på räls i utförslutet ner till ”sältan” utan någon motorkraft.

 

Där stod också en smedja där en smed för hand tillverkade olika verktyg och hjälpmedel.

 

När man pålade grunden till hamnområdet, använde man endast manuell kraft. Ett gäng arbetare hissade upp med rep ett tungt järnstycke, som sedan släpptes ned på pålen som sjönk en liten bit.

 

Detta upprepades timme efter timme till sången av ”Hejarvisan”: Här går ett högt upp med ett, ettan går bra – hugg i alle man – så har vi den iland – å hejan står. En liten paus och sedan på med tvåan, trean, fyran osv. Vi stod och beundrade dessa kraftkarlar.

 

 

Kooperativa Föreningen Enigheten

Uppväxttiden präglades naturligtvis av närheten till Kooperativa. Vi (tvillingarna) kallades ju alltid för ”Kooprapöjkarna”. Konsum var ju då en stor diversehandel med tre magasinsbyggnader och ett stall för kundernas hästar samt en huvudbyggnad med butiker och vår bostad på 2:a våningen plus vindsutrymme som vi disponerade. Exempel på omfattningen av rörelsen var att bönderna lämnade in djurhudar som personalen (ibland jag) fyllde med grovt salt och rullades ihop för vidare befordran till garveri. Leveranser från lingon – och nyponplockare som skickades vidare. Färg, olja, fotogen, träbottnar och läder för skomakeri. Jag kan inte minnas att något fattades i sortimentet. Trevligt var det när vi fick åka med lastbilen för hemkörning till kunder kanske långt ut på landet. En stor omkrets krävde två filialer – en i Tanumshede och en i Kämpersvik.

 

Bostaden i anslutning till affären innebar jour nästan dygnet runt. Butiken var ju öppen till sent på lördagen och inte fick pappa Sten vara ifred varken på söndagar eller på kvällar. När droskägare Olof Tell behövde bensin utanför affärstid slängde Pappa ner nycklarna till pumpen från köksfönstret och Tell lyckades skickligt kasta upp dem igen. Leveransen debiterades Tells konto. Jag har för mig att många köpte varor på kredit. Folk hade en bok liggande som leveransen skrevs in i och som betalades vid månadens slut. En stor dag var när Otterö-borna en gång i veckan kom iland för att göra sina inköp som förbeställts. En stressig dag för personalen.

 

Apropå chauffören Tell. Under studietiden på Läroverket i Strömstad pendlade vi hem på lördag/söndag. Ibland körde Tell och Anders Wikström till Tanums station om vi inte åkte buss. Vid förfrågan en gång hur lång tid det tog svarade han: ”Jag får ha 7 minuter om jag skulle få punktering”. Anders pappa Tage som tyckte att det var lyx att åka med fordon och att vi kunde gå till fots Kärravägen – förbi Brattås med sina fina skidbackar och terräng. Plus en fruktansvärd soptipp med stora råttor.

 

 

 

 

 

 

Jul med skyltningar och julotta

En stor händelse var julskyltningen. Utanför Koopra stod 100?-tals personer. Sensationen var rörlig skyltning i form av spelande tvillingar och en av personalen, svartsminkad, i en exotisk skyltning med palmer, frukter, dadlar, nötter och allsköns sydländska dekorationer och rekvisita. Ett populärt inslag var tvillingarnas utdelning av tidningen ”Pär och Lisa”. När vi inte fick dela ut så många vi ville, brast vi i gråt.

 

Julottan var naturligtvis en välbesökt tillställning med domedagspredikan av bland annat Prosten Rickard Helde – en övertygad schartauan m.fl. präster. Men när Lars-Olof döptes med efterföljande måltid hemma hos oss skålade alla i snaps utropande ”Skål för lille Lars-Olof”. Bland alla julkalas minns jag Julgransplundringen på gamla biolokalen.

 

När det gäller det kyrkliga minns jag att vi i 1:a och 2:a klass tågade över till kyrkan under ledning av fröken Oleana Andersson för Husförhör med prosten Helde, där mest äldre tanter fick svara på frågor ur bibeln.

Konfirmationen leddes av pastor David Ahrstedt med undervisning dels i kommunalsalen och dels i kyrkan. Innan förhöret fick vi i stort sett veta vilka frågor vi skulle få.

 

 

Skolan

Lärarinna i 1:a och 2: klass var fröken Oleana Andersson, i 3:e

och 4:e fröken Corlén och senare Vivan Jansson (mamma till

Esbjörn Jansson) och i 5:e och 6:e Algot Wallheden.

På den tiden, innan han bytte namn från Karlsson, kommer jag

ihåg att i stället för att ropa Magistern när vi vinkade att vi

ville svara så ropade vi ” Herr Karlsson, Herr Karlsson”.

 

I Grebbestads skola gick endast elever från samhället medan

Småskolan

de som bodde utanför samhället gick i Gissleröds skola där även barnen från barnhemmet Majblomman gick.

 

Grebbestads Folkhögskola var naturligtvis metropolen för ut-bildningen, inte bara för människor från orten. Läsecirklar, före-drag och teater- och musikföreställningar under de populära sommar- och vintertingen. Hela rektorsfamiljen var eldsjälar för utbildningen på orten och undertecknad kan tacka dem för att jag sitter här just nu och skriver.

 

 

Kriget och politiska strömningar

Visst fanns det nazistisk propaganda i Grebbestad, speciellt före krigsutbrottet. Den ende som öppet visade detta och agiterade var C-E Edqvist som hade viss rederiverksamhet i Grebbestad med omnejd och som kallades ”Mutte”. Han stod brunklädd med stövlar på en margarinlåda på Torget och gjorde Hitlerhälsning och ropade slagord. Man förstod kanske inte riktigt hur allvarligt det var. Det verkade mera löjligt.

 

Hans rederi hette AB Doggers Bankar och folk sa på allvar: ”Har ni hört att Mutte öppnat bank i Strömstad”. Efter konkursen såg man en bild i tidningen utanför hans hus med en stor hög med tomflaskor efter en av hans fester med texten ”Resterna av sjöslaget vid Doggers Bankar”.

 

Visst minns man krigsutbrottet. Speciellt under åren i Strömstad hörde man kanonmullret ute på Skagerack och många flyktingar från Norge kom över gränsen. De flesta med rätt ålder i Grebbestad var inkallade. Befästningar byggdes på kajen i Grebbestad och det vimlade av militärer. Pappa Sten tillhörde Hemvärnet och fick tillbringa mycket tid med att vakta inloppet i ett värn vid Svinnäsudden.

 

Ture Stang som jobbade i charkuteriet lämnade jobbet och anmälde sig som frivillig till Finska Vinterkriget och en annan av personalen Hans Thorvaldsson från Krossekärr omkom vid en minsprängning utanför den Bohuslänska kusten. Jag glömmer aldrig den dagen när budet kom och jag såg genom fönstret hur Mjölkaffärsinnehavaren Elin Henriksson kom ledande sitt biträde (Nancy), Hans flickvän, på väg till ett besök i Kyrkan.

 

När det gäller minsvepning av kusten utanför Grebbestad, så låg det en minsvepare-vedettbåt i Grebbestads hamn som gjorde regelbundna minsprängningar och återkom med båten full med död fisk som man sålde till fiskmagasinet. Men all den royalty man fick förutom hjältegloria och popularitet bland befolkningen ägnade man kvällarna åt stora fester på Gästis-Rotundan med inbjudna gäster som ur högklackade skor fyllda med champagne skålade för alla kapade minor. Tyvärr kom hjälteglorian på sned när det uppdagades att man hade fuskat med uppgifterna till militära myndigheter om antalet minsprängningar- med ty åtföljande bestraffningar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Revyerna (lokal gamla biolokalen)

Namnet på revyamatörernas föreställning var ”Mot ljusare tider”.

En av dem året 1935. Bland annat omnämndes Hans-Inge och Nils-Börje

för deras framträdande som spelande och sjungande sjömansgossar

samt Sven Grebys dråpliga bondkomiker.

 

 

Jag minns särskilt en ”slagdänga” vi sjöng med texten ” Och den som

inte vill dansa då, ja den ska vi hänga upp svansen på och natten ska

räcka till ljusan dag, slag på slag – slag på slag….. Vi hörde aldrig något

från Skolstyrelsen senare. Men vi slätade över med ”När ljusen ska

tändas därhemma…”, som framkallade tårar i ögonvrår.

 

Revyerna skrevs huvudsakligen av Journalisten vid Kuriren Gösta Gustafsson,

signaturen Gregor. Revyn hade egen balett, kuplettsångare och en egen

revyorkester nämligen ”Fiolkalles Kapell från Dingle. Ouvertyren lät:

”Har Fiolkalle kommit ännu, så att vi kan börja och spela” till musik av

en känd militärmarsch.

 

 

Scouterna (endast pojkar)

Denna scoutkår hade ett dominant grepp om samhället under ett antal år.

Nästan alla pojkar mellan 10-15 år ägnade nästan dygnet runt åt scouting

under ledning av den entusiastiske fotohandlaren Henry Berg. Vi fick lära vett och uppförande nästan åt det andliga hållet. Scoutsånger, musik, lekar och roliga tävlingar, mycket tillvaro i naturen med utflykter och övernattningar i tält, men mest aktiviteter i Henry Bergs lokaler, (affär+bostad i huset granne med restaurang Telegrafen åt norr).

 

Jag minns tre av patrullerna med respektive ledare: Tärnan med Sven-Ivar Ahlsén, Lärkan med Hans-Inge Persson och Svalan med Nils-Börje Persson. Jag minns en vinter när vi skulle besöka de gamla på Västerby Ålderdomshem. Vi gick till fots hela vägen och Hans-Inge hade det stora dragspelet på cykeln, som vi hjälptes åt att leda i vintervädret. Vår underhållning bestod av sång och musik och blommor till seniorernas stora förtjusning. En avigsida hade kanske den intensiva scoutingen. Skolarbetet blev lidande, för någon läxläsning hann man ju inte med, något som folkskolläraren icke försummade att kritisera. Men visst var det en nyttig och rolig tid.

 

 

Andra fritidssysselsättningar

Det var faktiskt ganska livaktigt med aktiviteter: sångkörer, pianolektioner, läsecirklar, föreläsningar med ljusbilder (Folkhögskolan), filatelistföreningen (Rektor Valdemar Hanesson), simlektioner, bastubad, sjöliv. Fotbollsklubb. Vi spelade bandy på sjöisen och Bryggeridammen m.m. I Badhusparken konserterade Hans-Inge på piano med vår musiklärare från Strömstad på fiol. Så småningom hade vi en liten orkester som spelade till dans på Rotundan och i Charlottenlund. Jag var trummis och vokalist. DET VAR FAKTISKT INTE NÅGOT DÖTT SAMHÄLLE!!

 

 

Diverse

Innan vi tog över stugan på Krossholmen hade vi en liten båt med utombordsmotor. Ibland måste vi ligga och dra i snöret i timmar, innan vi fick gå hem och ringa till David Gustavssons bilverkstad som alla gånger han hjälpte oss med att få igång motorn lämnade diagnosen ”skit i förgasaren”.

 

Över helgerna tältade vi på Röö. Vi hade mycket kontakt med Hedvig Nicklasson (drottning av Otterön) och vi hade tältet nära Hedvigs hönshus, där Evert Taube bodde några somrar. Hon rodde honom in till fastlandet i den bekanta ekan när han skulle besöka Gästis. Evert Taube köpte öl på Koopra men betalade aldrig. Den som sedan betalade skulden var just Hedvig Nicklasson.

 

Detta var minnen från en svunnen tid. Men ett är säkert: Grebbestad i våra hjärtan.

Nils-Börje Persson, Malmö i oktober 2014.

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454

Copyright © All Rights Reserved