Minnen av en isvinter

Två kåserier av Annie Lätt på Pinnö

med inledning av Birgit Greby

 

Minnen av en isvinter

Annie Lätt, 3 mars 1981. Texten är hämtad från BJK bladet 1981. Publicerad med tillstånd av Bertil Engdahl.

 

Julmånaden på ön

Texten är hämtad från det sista numret av jultidningen ”Hällungen” 1982. Hällungen utgavs av ”Svenshögens patienters självhjälpskassa” under åren 1936-1982. Svenshögens sanatorium (Stenungsunds kommun) var i bruk från 1911 till slutet av 1980-talet.

 

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454

Copyright © All Rights Reserved

 

Inledning

Annie Lätt föddes 1916 och dog 1990. Annie hade fyra syskon, Birgit född 1918,

Evert född 1921, Hildur född 1924, och Bertil född 1928.

 

Hon bodde under åren 1936 till 1945 i Stockholm där hon arbetade i familjen

Mattssons hushåll. 1950 dog Annies pappa och hon fortsatte att bo tillsammans

med sin mamma.

 

Kvinnorna fick skaffa sig sin försörjning genom bl.a fiske. Under hummerfisket rodde kvinnorna ut varje dag för att dra sina 75 tinor. Så småningom träffade Annie

Gustav Lätt från Orust, paret gifte sig och fortsatte sina liv på Pinnö.

 

Annie Lätt, f Eliasson, levde i stort sett hela sitt liv på Pinnö i Grebbestads skärgård.

Hon kom att skriva många kåserier, betraktelser och dikter vilka också publicerades

i olika tidningar. Annie Lätt har i sina texter skildrat livet på Pinnö i såväl då - som nutid.

Annie Lätt, född 1916

Annie berättar:

Minnen av en isvinter

Jag har fått denna fråga många gånger, hur är det att vara öbo på vintern? – Ja, inte är det som att bo med allt inpå sig och med bil i garaget.

 

I dag den tredje mars 1981, har isen kastat sig över hela innerfjorden här. Det var den bild som mötte mig i morse, när jag gick om knuten för att mata fåglarna. Det är ju väl, att en hel månad av den värsta vintern är förfluten, annars så, - Ja då vet man hur det blir.

 

Men det var inte om denna dag och is jag tänkte skriva, utan om vintern 1929.

Vintern började före jul det året, 1928-1929. Julafton var det så vackert väder och härliga kälkbackar, så att vi höll på att glömma jultomten till och med. Månen kom rund och röd över Kepholmen, sundet låg spegelblankt och det blev en mångata så fin. Skymningen smög sig ned, bland holmar och skär. Julgranar tändes i alla sex husen och allt speglade sej i sjön. Kyrkklockorna ringde in helgen klockan 4. Då fick vi skiljas från kälkbacken och gå var och en hem till sitt.

Klädd för vandring över isen. 1920-talet.

En lördag i mitten av mars, var det stilla och sol, underbart väder för en promenad till Grebbestad. Jag och några flickor till skulle få lov att gå iland. Men vi hade en fara, alltid, och det var ångbåten. Om den skulle komma och bryta sig till Grebbestad. För då var vi avbrutna och fick ha en eka stående på isen vid råken och gå i den och ro över till andra kanten och gå upp på isen där och dra upp ekan igen. Så fick vi göra både fram och åter med varor och allt. Det var besvärligt.

 

Men vi hoppades att den inte skulle komma just i dag. Men lördag klockan tre var hans dag. Ja, vi promenerade iväg, det tog en dryg timma. Var väldigt roligt. Vi skulle ju handla en dels saker för oss själva. Vi var i ålder 11-13 år som gick iland. Far och en granne hade gått före oss, så vi visste att isen bar oss.

 

När vi handlat och skulle vandra hem igen - vi var mitt på torget i Grebbestad då såg vi till vår fasa att en svart rök steg upp över Svinnäs-berget. ”O, ångbåten”, sa vi på samma gång. Han låg där och kolade på, för att ta fart genom isen. Nu visste vi vad det ville säga. Avstängda hemifrån.

Vintervädret höll i sig. Isen lade sig mellan bryggorna. Den blev så stark där, att vi åkte spark på den.

 

Natten till den 20:e januari, den dagen började vi alltid skolan efter jullovet, - då blåste det upp till kuling av sydväst på eftermiddagen. Det stora isflaket som låg längs stranden och bryggorna lossnade och tog med sig de två kosterbåtarna, som låg vid sina vrakar.

 

Allt drev iväg och ombord var båtarnas ägare. Dom tog med sig focken att segla med. Nedåt Kepholmen bar det med dem. Det mörknade och kändes hemskt kusligt, far var ju ensam i sin båt. Men till slut kom dom loss och efter många mödor och besvär, var dom åter vid bryggan med båtarna. – Men åter på riktigt allvar, lade sig isen igen i början av februari.

 

När det började se ut till is, var det till att köpa hem specerier av alla slag. Kor hade vi ju, så mjölk fanns det gott om. Ägg hade mamma lagt in i vattenglas, i stora hinkar, på sommaren när hönsen värpte som bäst. Det som skulle köpas var säckar av mjöl, socker i en låda, kakao, kaffe, tändstickor och så jäst förstås. Fotogen till lamporna var ju en viktig sak.

 

Man får inte glömma, när man bor på en Ö. Vi har ju alltid fått klara oss utan annan förbindelse än våra egna båtar. Posten har vi hämtat i fack, den dag vi kommit över till land. Smör kärnade vi själva. Separator hade vi. Så att skilja mjölk och grädde åt gick fint. En stor kärna med stav i fanns att kärna smör med. – Salt makrill fanns i stora tunnor. Gris hade slaktats till jul, så det fanns fläsk och kött saltat.

 

Det som var svårt var ju om någon blev sjuk.

 

Isen blev ju så stark, så vi kunde gå på den. Pappa gick på skridsko. Många fiskade på isen. Dom satte upp skärmar av segelduk som lä för vinden, att sitta vid och fiska. Nere på sundet högg dom upp stora vakar, genom dom sänkte dom ner något som kallades för skäddekassar. Dessa var av nät, som satt på en stor rund ring gjord av grovt järn. I mitten sattes fast agn. Det fanns gott om sandskädda på botten där. O, vad gott med stekt sandskädda till middag när vi kom hem från skolan på matrasten. Det bästa jag vet än i dag.

Vintervy över Grebbestadskilen, 1920-talet.

Far och vår granne hade sparkstöttingar och var redan på väg hemåt. Dom satte full fart ut längs Otterön och hann före ångbåten, ut runt Testholmen. Ångbåten orkade inte bryta sig in till Grebbestad utan rundade ”Skyttebänken” och ut genom Håskärgapet igen.

 

Men vi var avskurna från land. När vi flickor kom till råkkanten fick vi vänta där, till far och en granne kom med ekan på en kälke och rodde över råken. Dom hämtade oss och våra saker med ekan och sedan upp på andra kanten. Det var en bra bit att gå innan vi nådde Pinnös strand.

 

Under denna isvinter, före vår promenad, hade en Grebbestadsbo drunknat vid innersta Tärneskär, den holmen med de gamla bodarna på. Han skulle gå upp på skäret, och där vid udden var det strömt och isen brast. Han var ensam på den sidan ång-båtsråken, så ingen kunde komma till hans hjälp. Ångbåten orkade gå i isen i början innan isen blev för stark.

 

Vi såg hans vindskydd här från vårt fönster. Det stod en tid efter olyckan och jag rös vid blotta tanken.

Utsikt från Stöberget med Svinnäs i bakbrunden, 1920-tal.

Som alla andra isvintrar gick isen upp först utanför ön och så på Klovafallfjorden och norr om ön av västlig kuling. Men här i sundet och in till Grebbestad låg den kvar länge. Och som tiden led behövde man ju saker och ting från land.

 

Vi hade fått skola på ön första året då. Jag behövde material till handarbetstimmarna. Några grannar skulle ta med sig en eka på kälke och gå till Törnbogen och därifrån ro i öppet vatten till iskanten, som låg fast i Långholmen och norrut och i fasta landet vid ”Kusens pall” på Klovall.

 

Jag skulle få följa med. Ja, det gick ju bra. Vi kom iland på isen och drog upp ekan och körde den med oss till land. Sen gick vi Sövallsvägen till Grebbestad. Det var inte tal om att åka bil inte.

 

Men när vi kom tillbaka till isen igen, hade vattnet stigit och vinden friskat från väst. Jag hade bara kängor med galoscher. Det var inte mycket att komma med.

Men en farbror som bodde på Sövall var så snäll, han tog mig på ryggen och vadade ut och satte ner mig på isen.

 

Det blev en besvärlig promenad, jag glömmer den aldrig. Isen under oss bröt sig i stora stycken, med råkar emellan, vi fick gå ur och i ekan ideligen. Det såg hemskt ut. Men efter mycket jobb för karlarna, kom vi omsider ut i öppet vatten och rodde i den hårda vinden till Törnbogen på Pinnös nordöstra sida. Där mötte far oss. Han var så orolig, hur det skulle gå för oss. Men nu hade vi ju att gå på isen igen, hem till Pinnöbryggorna, där det fanns fast mark under fötterna.

 

Det material jag köpte den gången var vit linneväv och pärlgarn i vackra färger och på den broderade jag ”Sol ute. Sol inne”. Och ni må tro efter en sån färd är man glad åt sådana ord. Bonaden fanns i väldigt många år och alltid mindes jag färden.

Julmånaden på ön

Julmånaden 1981 var den kallaste december i mannaminne.

Månadens första dag var det 12 meter nordostlig vind, minus 5 grader och snöflingor flygande i luften. Bitande kallt, tyckte vi. Stormvarning var det också. Men vi måste till Grebbestad för att handla och uträtta postärenden. I morgon kan det vara värre, så får öbor resonera.

 

Hämtade en låda från postorderfirman. Där fanns tyg till gardinkappor, som jag skulle sy före luciadagen. Motivet var stora ljus och julstjärnor, väldigt vackert.

 

Nästa dag hade vinden mojnat, men alltjämt minus 7. Glömde en påse talg till fåglarna när jag handlade i går. Så Gustav bestämde sig för att fara iland. Såg också en annons att julosten var billig. Köpte tre.

 

Kylan slog till den sjunde och massor av snö föll under natten. Minus 13 var det här ute men betydligt lägre i land. Nästa dag blåste nordlig vind, 12 m/s och minus 15. Återigen måste vi till Grebbestad, bl.a. för att hämta 200 kg havre till fåglarna.

Isen låg ända ut till Håskär... Foto: S. Greby

Sjöröken låg tjock över vattnet, det började skymma, när vi for hem, och frostvinden bet i ansiktet.

 

Anna-dagen var det lika kallt. Gustav drog upp havresäckarna på en pulka, det gick fint i den myckna snön. Pysslade också med en kabel till utebelysningen, som vi skulle ha i ordning till Luciadagen. Dags att sätta upp de nysydda gardinkapporna och ta fram julpynt. På lördag kommer Lucia och gästar oss.

 

Lördagen kom med spegelblankt hav och sjörök, i det svaga gryningsljuset visade termometern minus 15 grader. Båten från Fjällbacka skulle anlända kl.10.00, allt var snöklätt med dimslöjor. De vitklädda flickorna i luciaföljet pulsade i den höga snön från bryggan. Vi hade en festlig stund innan de for vidare till Dyngö.

 

Onsdagen var stilla och solig. Tog på oss allt vi kunde av varma kläder och for till Grebbestad i dagens kyla. ”Saga”, vår snäcka var full av snö, Gustav skyfflade rent så jag kunde få en sittplats. Vid Svinnäsudden hade isen lagt sig under natten, men vi hade tur; en trålare hade gått till Grebbestad en stund före oss, annars hade vi måst vända hem igen. Med sakta fart tog vi oss igenom isrännan. Men vi skulle ju ut genom den igen.

 

Befarade det värsta. Isen såg ut att lägga sig före julhelgen detta år. Det blev till att handla mat, av alla slag. Och med fart, för ute på kilen stärkte sig isen med varje minut. Julgran måste vi ha. Så fort hade väl aldrig någon gran valts.

När vi startade motorn kom en man som nyss gått genom isråken:

- Jag tror inte ni kommer igenom, för mig stoppade kylvattnet…

SD 730 Anna av Grebbestad

Lastade med varor och med granen i fören gick vi hemåt. Solen lyste än, och vi kröp fram i isen, som nu låg till innersta Tärneskär. Där mötte vi öppet vatten igen. En sådan känsla av befrielse när farten ökas och vatten forsar om fören igen. Men den kalla nordan sved i ansiktet. När vi burit upp allt såg köket ut som en hel affär. Därefter middag! Salt makrill, potatis och löksås. Gott.

 

Lördagen den 19. Isen ligger kvar i kilen. Gustav tar in ved och jag syr på några dockor, som ska bli julklappar. Söndagen kommer. Stilla, soligt och 17 grader kall. Det är min 65:e födelsedag.

 

Isen är svårforcerad i kilen. En vän ringer och säger att en trålare är på väg ut, det är visst ”Anna”, de skall nog ut till dig…

Kors! Tydligen några som trotsar kyla och is för min skull! Det blev ett kort men kärt besök. Och jag fick färska blommor. Själv hade jag inte kunnat köpa med mig blommor. De skulle frusit i den öppna snäckan på vägen ut.

På måndagen, hård nordostlig vind och minus 17 grader. Jag kan inte binda någon enekrona att ha i kökstaket över bordet. Det har vi haft i alla år. Men enen jag tog hem ligger översnöad och nedfrusen.

 

Gustav gräver fram grönkålen under snön, den som jag skall garnera julskinkan med. Jag bakar julbrödet och lägger in makrill – gamla vanliga julgodiset till smörgåsen. Dan före dan tar Gustav in vår stackars frusna julgran, för att tina av den.

 

Julaftons morgon gryr så sakteliga, det är mulet, hård nordostlig vind och 14 grader kallt. Det isar i kroppen när jag går över till grannen. Den bleka solen står mest nere på bergkanten och försvinner snart vid ladugårds-knuten.

 

Jag kokar lutfisk och gröt, som vi äter kl.16.00. Sen ser vi på TV. Julkvällen är slut kl.24.30.

 

Juldagsmorgon blåser in med 10 m/sek från nordost, mulet och minus 14. Inne iland är det julotta med promenad till kyrkan. Vi får nöja oss med TV.

 

Tänder ljus i alla rum och utebelysningen i furan nedanför porten. Det lyser juletid ut över vita skär och mörka vatten. I furan har Gustav hängt små knyten av talg. Så hela trädet vimlar av talgoxar och blåmesar. En hackspett färgar den snöiga bilden.

 

På måndag ligger isen till mitt i sundet. Drivis vid Brämskär, rapporterar trålbåtarna. Inte anade vi den kvällen att nästa landresa med ”Saga” skulle dröja till första veckan i mars månad.

 

Den 31 december, nyårsafton. Is på stranden. Vi kokar lutfisk och gröt och äter i skymningen. Sista måltiden för år 1981. Vakar in det nya året vid TV och ser raketer på himlen över Grebbestad vid tolvslaget. Vi tackar varandra för året som gått, önskar varandra ett gott och lyckligt nytt år och hoppas på en tidig vår och islossning.