Översvämning i Grebbestad en höstkväll på 50-talet

Högvattnet stiger i Grebbestad en kväll på 50-talet

(En nästan sann beskrivning av en ”pöjkvasker” som var där)

av Björn Rydström

Björn Rydström växte upp i Grebbestad 1943-1963.

 

Efter några år som tidningsjournalist, bl.a på Bohusläningen, var han under många år redaktör på Sverige Radio. Bl.a rapporterade han om handel, ekonomi och internationella massmediefrågor. Han bosatte sig i London i mitten av 1980-talet och verkade där fram till sin pensionering som korrespondent och krönikör för en handfull skandinaviska publikationer. Han och hans fru Marilyn delar nu sin tid mellan sina hem i London och Shropshire.

 

Badgästerna har lämnat samhället för ett par månader sedan och höststormarna har satt in. Kvällarna är mörka och högvattnet börjar bli besvärligt. Brobergs bageri är hotat, Axel Carlssons brädgård likaså. Palles sjöbod, där Gustav Hedemyr har en del av sitt lager, är omringad av vatten. Ivar Vineberg är också bekymrad eftersom vattnet har nått sjösidan av hans stora hus. Kommer vattnet att ta sig upp på Nedre Långgatan också i år?

Björn Rydström

Björn Rydström

Vi ungar tycker att det är spännande och kommer hem blöta efter att ha hoppat på flytande pitprops som kommit från staplarna på Ångbåtsbryggan, hamnat i vattnet och flutit förbi T-piren. Nu flyter en del av propsen längs sydsidan av brädgården och Gästis Rotunda.

 

Några av oss har cyklat genom högvattnet. När vattnet blivit alltför högt har vi tvingats hoppa av och våra stövlar har fyllts. Men de har snabbt tömts. Ingen är bekymrad över blöta stövlar och våta sockar.

Översvämning på Hamnplan , december 2011. Foto: L. Heijel

Översvämning på Hamnplan, december 2011. Foto: L. Heijel

Roland i Lunden har blivit beordrad av sin far Axel Carlsson att försöka flytta virke undan vattnet när det stiger i brädgården. Ingen populär syssla för Roland som föredrar att stå vid infarten och demonstrera sin talang att imitera en del samhällsbor. Polisman Sven Nilsson, som på kvälls-tid patrullerar gatorna i uniform, är i likhet med Anders Hedin en av hans favoriter ”stå inte här och för oväsen pöjkar, cirkulera!”

 

Adolf Tretom och hans allt-i-allo Oddvar är oroade över att högvattnet kan göra det omöjligt att fylla upp den underjordiska tanken som bensinpumpen är ansluten till.

Olof Ljungberg som har sin fotoaffär längs Nedre Lång-gatan, Sigvard och Berta Nilsson som har sin hårsalong intill och Rutger Stang med sitt charkuteri närmare Gästis ser med oro på hur vattnet redan tagit sig in på baksidan av deras fastigheter. Elin Henrikssons mjölkaffär är också i fara och Karl-Åke och Rut Broberg ser hur vattnet närmar sig deras bageri. Filip Rydström, deras bagare, har redan tagit in sirap, mjöl och kryddor från den lilla lagerbygg-naden strax utanför själva bageriet som nu nåtts av vattnet.

Översvämning i Grebbestad 1960-talet. Foto: E. Gullman

Samma oro har Per Henriksson som har den andra bensinstationen på torget, BP-macken. Albert Nordholm håller också ett öga på vattennivån. Han vill inte att hans Guld- och Uraffär ska drabbas. Hans pipfabrik närmare Stöberget är dessbättre utom räckhåll för vattnet.

 

Evald Larsson har börjat flytta en del av innehållet på bottenvåningen av Möbelhörnan upp på andra våningen. Hans stora lagerbyggnad mitt över gatan är redan hotad. Karin Asplund kommer ned på torget för att ta sig en titt på högvattnet. Bageriet är hon inte bekymrad över, det ligger halvägs upp i Lydénbacken. Men hon väntar på en leverans av mjöl, mandel, sirap, ägg och jäst i morron. Ovädret kan äventyra den. Hon vet att samhällsborna inte vill vara utan Asplunds sirapslimpa.

Översvämning i Grebbestad, 1960-talet. Foto: E. Gullman

Landfiskal Halvordsson, polisman Nilsson, Sven Sporrong, Nils Jolin, Otto Greby, Severin Karlsson, Sune Karlsson och Ture Tobiasson följer utvecklingen utanför Kooperativa. De är mer optimistiska. Visserligen är sältan närmast vatten-fylld, men det har den varit många gånger förr utan att vattnet tagit sig upp på gatan. Men Heimer Andersson som äger Lotten Anderssons manufakturaffär och Sten Persson, föreståndare för Kooperativa, är inte lika optimistiska. Så sent som förra hösten hade vattnet omringat deras respektive byggnader.

Folk står i grupper längs Nedre Långgatan, synar den stigande vattennivån i prången ned mot kajen och spekulerar över utgången. Lill-Ejnar, Tage Wikström, Sven Friberg, Torbjörn Westersund, Sven Greby, Ture Pålsson, Sture Landgren och Erhard Lundin har samlats mittemot Gästis (strax intill biografannonserna). De är tämligen överens om att om några timmar kommer gatan att nås av vattnet.

Översvämning i Grebbestad, 1960-talet. Foto: E. Gullman

Översvämning i Grebbestad 1960-talet. Foto: E. Gullman

Trots det allvarliga läget är stämningen lättsam. Det skrattas mycket och ofta i Grebbestad under 50-talet. Den som är slagfärdig och skojfrisk är uppskattad.

 

”Högvatten är något som bönnane uppe i Tanum inte har någge problem med,” säger Lill-Ejnar.

”Säg inte det,” skrattar Ture Pålsson,” så här års ligger dom på sofflocket och oroar sig för allt. Är det inte ryssen och atombomben så är det mjölkpriset eller priset på potäter.”

” Den enda motion dom får är att skälla på regeringen,” säger Per Henriksson som kommer ner från Bergsgatan tillsammans med sonen Göran. De är på väg mot piren mittemot Palles sjöbod för att kontrollera att Pers båt ”Signe” är ordentligt förtöjd.

”Bönner är bönner,” säger Erhard Lundin. ” I likhet med ryssen förtjänar dom ett kollektivt kok stryk.”

 

Översvämning på torget 1914.

Samhället har nyligen förlorat sin status som köping. Allt som har att göra med Tanum är lovligt byte för skämt och skitkastning. Även folk i Tanumshede betecknas som ”bönner”. Den nyligen genomförda kommunreformen ses som ett av de svartaste kapitlen i Grebbestads histora. En tragedi i paritet med unionsupplösningen 1905 då Sverige tvingades lämna över Norge till ”norrbaggarne”. Grebbe-stad har blivit degraderat. En ”bonnhåla” som Tanumshede har blivit upplyft från att ha varit ”ingentingen” till centralort i den nya storkommunen.

Georg Hugosson har blivit kallad till brandstationen av brandchefen Bertil Johansson för att se till att all utrycknings-utrustning är redo i händelse av brand. En eldsvåda i det här vädret skulle bli katastrofal. De flesta husen är träbyggnader, vita med rött tegel, och en brand skulle kunna ödelägga samhället på några timmar. Storbranden i Prinseprången 1921 då fem fastigheter brann ned är starkt förankrad i det kollektiva minnet.

Harry och Signe Axelsson tittar ut genom sitt fönster från sin högt belägna lägenhet ovanför Raneviks cykelverkstad. De kan se hela hamnområdet i riktning mot Ångbåts-bryggan. De noterar att stormen tilltar och att höga kas-kader av vatten nu gör det omöjligt att ta sig torrskodd till och från Böstebo. Dagmar Stenberg som bor mittemot tennisplanen (strax intill nedfarten till Dampällan) har varit och handlat hos Hedemyr. Hon nickar åt Axel Ljungkvist och Gösta Elg som försöker rädda vad som räddas kan av de många fisklådor som flyger omkring utanför Andelsfisk.

Översvämning i Grebbestad 2005. Foto: L. Wichman

Översvämning i Grebbestad 2005. Foto: L. Wichman

”Håll hårt i cykeln och gå så nära Stöberget som möjligt, varnar Axel. ”Annars kan Du hamna i vattnet. Det kan bli sista doppet för i år.” Dagmar skrattar. Hon är känd för att alltid vara den som avslutar badsäsongen i samhället. Vissa år tar hon sig en daglig, kort simtur till slutet av oktober.

 

Ivan Olsson som förestår Havremagasinet mellan Andelsfisk och Bussgaraget har kallat in sina bröder Sven och Hans för att snabbt kunna flytta en stor trave spannmålssäckar en trappa upp. Tage Rydström tittar in efter att ha sett till att inget gods i bussgaraget kan komma till skada.

 

”När ni slutat med att bära säckar, pöjkar, kan ni stå vakt utanför bussgaraget resten av kvällen. Skicka räkningen till Asplund.”

 

”Skicka räkningen till Asplund” eller ”skriv upp det på Asplund” var ett stående skämt i samhället. Karin Asplunds far, länge bortgången, var känd som generös, väbesutten och på ålderns höst något ”glömmen”. Möjligen hade han någon gång betalat en räkning som var någon annans.

I lägenheten ovanför Raneviks oroar sig gamla fru Brudin för hur hon ska kunna ta sig ut torrskodd. I morron bitti behöver hon gå till Stangs Charkuteri och Hedemyrs.

Under åren som krögare på Gästis hade högvattnet varit ett återkommande gissel. Visserligen hade rotundan inte flutit iväg eftersom den mer eller mindre stod på styltor. Men högvattnet under mörka, blåsiga höstmånader hade varit en ständig huvudvärk. Ibland hade det nått upp till trappan på baksidan av Gästis, intill Stangs.

 

Vattnet närmar sig nu Raneviks verkstad. Rut Raneviks son Vendel, som bor på kontoret mellan cykelaffären och verk-staden, är tillsagd av Ernst att inte lämna fastigheten. Fästmön Gunnel, som bor hos sin mamma Hildur Hansson och sin bror Vimar i Karl Utbergs gamla hus intill Napoleon Karlssons på Stöbergliden, får inget besök i kväll. Han måste hålla ett öga på vattnet.

På T- bryggan är det liv och russel. Gundof och Arne Olofsson justerar förtöjningen på Ramskär. Detsamma gör Zacke och Ivan Zackrisson på Herta. Karl Isaksson behöver snabbt en extra fender för att aktern på Zivani inte ska slås mot cementbryggan. Sven Clemensson på Anna har en i reserv och hivar den snabbt över till Karl. Grebbestadsfiskarna håller ihop - till sjöss och i hamn.

 

”Jag går hem till Karin och får mig en kaffetår,”säger Svante Stenqvist efter att ha försäkrat sig om att Svanland är väl förtöjd. Han bor mittemot bryggan, intill Brandstationen. Under kvällen kommer han att gå ned åtskilliga gånger för att se till att allt är i sin ordning.

”Skicka ned Karin med en termos till oss,” ropar Ivan Zackrisson.

”Kaffet är mycket bättre på Klaras Kafe’, ” ropar Svante tillbaka.

 

Utanför Gästis har fler och fler sällat sig till Ture Pålsson, Lill –Ejnar, Erhard Lundin och de andra. Jakob i Körka, Bror Pagander (”Piku”), Bernhard Karlsson, Lill-Hogge Karlsson och hans bror Uno står också och stampar i blåsten. Det börjar skymma. Det pratas och det skrattas. Nils Engdahl kommer nedför Ålundsbacken.

”Är Du på väg till banken för att stapla sedelbuntarna högst upp i kassaskåpet undan vattnet,” skojar Lill-Ejnar.

”Om jag skulle behöva hjälp med det är Du den siste jag skulle fråga, replikerar Nils. All skrattar. Lill-Ejnar som är ovanligt kort i rocken har fått svar på tal. Nils Engdahl är snabb i tal och tanke.

Persarnes lagård revs 1956. Foto: I. Lind

Persarnes lagård revs 1956. Foto: Ivar Lind

Ett gäng småpojkar möts utanför Asplunds bageri. De har varit hemma och bytt om efter att ha cyklat i vattnet vid Palles sjöbod. De har skramlat ihop några 50-öringar och 25 –öringar. En del av pengarna har hittats under Konsums chokladautomat - ett säkert ställe att finna pengar som folk tappat när de i mörkret har missat myntinkastet. Nu ska det köpas cigaretter och smygrökas.

 

Med snabba steg går de upp till Ludvig Johanssons affär på Övre Långgatan. Han säljer cigaretter styckevis och där köper de fyra Bill, två Chessman och två John Silver. Det som blir över ska senare spenderas på piptobak, Kalmar Nyckel eller Greve Hamilton.

”Pileträet eller Pehrsarnes loge?” frågar Göte Hugosson.

”Pehrsarnes,” säger Rolf Larsson. ” Kliver vi upp i Pileträet i den här blåsten skulle vi snart flyga iväg till Kockebackarna.”

På vägen till Pehrsarnes möter de Jan Sporrong och Staffan Greby. Den förre avböjer ett bloss eftersom han är övertygad om att röklukt biter sig fast i kläderna.

”Även om jag skulle rulla mig hästgödsel efter ett bloss, skulle mamma känna röklukten.”

”Har Du försökt med färsk hästskit?” frågar Göte.

Blåsten tilltar och är nu uppe i omkring 35 meter i sekunden. Det viner och det tjuter. Den som vågar sig ut håller hårt i hatten eller i vegamössan. Flera husägare är rädda för att takpannorna ska börja flyga iväg. Inte ens Jakob i Körka kan använda sin cykel i ovädret. Skräddaren Valerius Larsson som går med hjälp av två käppar blåser omkull. Han har med svårighet tagit sig ned längs Stöbergsliden till Karin Asplund, Albert Nordholm, Oskar Olsson, Folke och Eva Tobiasson och de andra som står vid infarten till Skomakargränd (vid sidan av vattenpumpen) och följer hur torget fylls med vatten. Sven och Edit Andersson ser det hela från sitt sovrumsfönster.

 

Jenny Rydström, Elisabeth Olsson och Anna Bengren som är på väg längs Nedre Långgatan på väg hem från Kooperativa har svårt att gå upprätta trots att de håller i varandra. De kunde ha gått till Hedemyrs runt hörnet, men samhällets sten-huggarfruar handlar på ”Koopera.” Deras män Reinhold, August och Oskar var tidiga medlemmar i föreningen. Sten-huggarna från Blekinge och Småland som lockats av graniten till norra Bohuslän var fackföreningskämpar och politiskt engagerade. Ett medlemskap i Kooperativa Föreningen Evigheten var lika självklart som att ha motbok.

Högvattnet oroar de vuxna i samhället, men för oss ungar är det inget annat än ett intressant, återkommande inslag. Lika självklart och efterlängtat som Råssjölörda´n, Skyltsöndagen, 13-dagsknut och Badortens Dag. För Adolf Tretom, Ivar Vineberg, Rutger Stang, Elin Henriksson, Sixten Åhlund, Theodor Karlsson och de andra längs Nedre Långgatan är det ett årligt gissel. Visserligen har det reducerats något efter det omfattande kajbygget på 30–talet. Men fortfarande är vattnet en ovälkommen huvudvärk som generationer av samhällsbor tvingats leva med.

 

”Jösses, säger Lill-Ejnar, ” är det inte självaste David Arstedt

som kommer gående där utanför Henry Olssons el-affär?

Han behöver inte oro sig för att vattnet ska nå upp

till körka.”

”Han oroar sig inte för vatten,” säger Torbjörn Westersund.

”I högmässan i söndags nämnde han en som torrskodd

kunde gå på vattnet.”

”Var denne från Grebbestad?” frågar Lill-Ejnar.

”Nej,” svarar Torbjörn,” den Arstedt refererade till var

utsocknes.”

 

 

Ungdomsbild av författaren.

Ungdomsbild av författaren

Kulturföreningen Gamla Grebbestad - e-post: info@gamlagrebbestad.se - bg 5551-6454

Copyright © All Rights Reserved